Mitt i livets motstånd

Tillbaka

2012-01-21T22:03:00.002+01:00

Ett nytt år. Året då vi kommer att göra en sista provrörsbefruktning. Avsluta våra besök på Fertilitet. Ett sista försök som ingen av oss tror på. Vi har nu gjort åtta inseminationer och två provrör, som inte ens tagit oss till en graviditet. Vi har inte fått ut något mer än smärta och sorg. Vi är inte ensamma i att ha upplevt detta, men vi känner oss ensamma. Det finns ingen som kan förstå.

Maken sitter i soffan och spelar Wordfeud. Han suckar. Inte över svårigheten att få ihop bokstäver. Svårigheten att få ihop ett liv. Det liv vi ville ha. Det liv vi var så säkra på att vi skulle få. Han suckar. Jag kan inget göra och suckarna fortsätter. Vi är trasiga. Ett uttjatat ord, men nu är vi verkligen trasiga. Livet är uttjatat. Vi försöker att hitta saker att driva livet med, men det är så lite som betyder något. I jämförelse är det så oviktigt. Betyder inget. Ger inget.

Jag kan bli så oerhört ledsen över så oerhört mycket saker. Så fort jag inte orkar hålla emot så gråter ett barn i huvudet. Hela tiden. En bit bort, nära hjärtat, i örats snäcka... Gråter. Funderar väldigt mycket över när ett liv egentligen börjar. Hur många liv har vi försökt att få ge? Har de börjat, men sedan avbrutits? Är det dem jag hör i huvudet?

Det är ju en sjuk tanke, men jag är ju sjuk. Väntan är sjuk. Ingreppen leder till sjukdom. Sorgen måste bäras som en sjukdom. Varje tanke som avbryts av att barn kopplas in i medvetandet är sjuk. Leder till skrik och behov av att bara slå omkring mig. Tysta allt som stör i medvetandet.

I går kände jag en enorm panik över att jag inte har någon att lämna vidare mina saker till. När jag väl dör och mitt hem står där övergivet, så kommer det inte att finnas någon som sammanställer mitt liv i kartonger, svarta sopsäckar och bläddrar i mina album. Ingen. Vem kommer att kliva in i mitt hem och röra mina saker? En statligt anställd? "Hon hade inga barn eller andra som kan göra detta. Som vill avsluta hennes liv åt henne. Är det inte sorgligt?"

Med den hastighet mina sorger har tagit fart åt olika håll, så är det snart inget kvar av mig. Och vad gör jag åt det? Nyper mig på armarna. Ser på katastrof-filmer, för att få ett annat perspektiv på livet. Fördjupar mig i jobb. Skaffar mig extra arbete, för att vara tvungen att fortsätta när mensen kommer efter sista provrör. Jag gör allt det som antagligen är helt fel. Men eftersom ingenting går rätt, så är det så här det måste bli.

Skriva

2011-11-14T17:01:00.003+01:00

Jag vet inte varför jag inte skriver. Huvudet är fullt med ord, formuleringar, tankar. Inget kommer på pränt utan far bara omkring. Jag vet inte varför. Det är en oro i kroppen när jag funderar på att formulera mig. Jag vill inte se det som far i huvudet på plats. Nedskrivet. Sammanfogat. Jag vill inte se sanningar. Vem vill se sanningar, som man inte orkar ta i.

Jag sitter ofta och ser upp på himlen. Jag kommer på mig själv med att göra det. Se upp och inte tänka en tanke. Bara se. Sedan åker blicken ner på marken och tanken fortsätter att utebli. Ändå hör jag orden fara. Jag hör dem långt bort. Som om man lyssnar genom ett långt rör och hör viskningar. De är tydliga, men på avstånd. De viskar om mig.

En del av mig undrar hur jag ska ta mig genom detta. Hur jag ska ta det sista försökets misslyckande. Hur jag ska kunna stå emot galenskapen. Förtvivlan. Sorgens enorma kraft, som kommer att slå in över mig. Hur står jag emot? Hur ramlar jag inte rakt genom ett håligt skyddsnät och faller. Bara faller. Rakt ner i ingenting. Det skrämmer mig från vettet.

Jag försöker att förbereda mig, men när jag gör det får jag ett så tungt tryck över bröstet. Jag tappar förmågan att andas. Skakar i kroppen. Kan inte hålla emot kraften som drar igång urverket. Nedräkningen. Jag vet att vi nu räknar ner. Sekund för sekund. Snart har jag min födelsedag och jag vet att jag har kommit runt. Jag har inte längre "kanske vid denna tid nästa år" kvar längre. Nu har jag tagit mig genom det. Hela året.

För första gången i mitt liv längtar jag inte efter våren. Jag vill inte att månaderna ska gå. Jag ser inte med obehag på de första månaderna på det nya året, som brukar vara de värsta. Jag ser hur våren kommer att komma och våra försök kommer att vara över. Jag ser hur jag inte ser våren. Hur jag ligger långt under jordens yta och kämpar efter luft.

På våren vaknar allt, men jag kommer att få lägga allt till sömn. Till vila. I sin kista. Symboliskt. För jag har ju inget. Ingen. Det är våren jag har framför mig. Jag vill inte. Jag vill bara inte. Jag vägrar. Det är ju nästan komiskt. Visst? Det är som om mitt liv skulle vara upp till mig. Det vet jag ju att det inte är. Det har aldrig varit upp till mig. Jag kan inte bestämma något. Jag får ta det som läggs i mitt knä. Varken jag skriker rakt ut, slåss, hotar, ber... Det är det jag får, för det är någon annan som har fått det jag skulle ha.

Jag vet varför jag inte skriver. För jag orkar inte se orden längre. Orkar inte höra dem formuleras i huvudet. Orkar inte se dem som mitt liv. Därför skriver jag inte.

Vårt barn

2011-10-30T15:09:00.005+01:00

Jag har egentligen inga ord. Samtidigt skriker det i huvudet. Konstant. Sorgen kliar på huden och skaver under den. Jag har inte krafter att stå i duschen, kan inte läsa dansande bokstäver i en bok och vågar inte tänka. Avstängd. För att orka med livet. Orka se omgivningen innanför våra fyra väggar.

Vill inte gå ut. Vill inte vara inne. Vill inte ligga ner, sitta eller stå. Vill inte prata. Vill inte vara tyst. Kan inte lyssna på musik, men kan inte på något sätt ha en tystnad omkring mig. Ser bara ner en bit i själens karga inre. Vågar inte se längre, för då kommer jag att ramla ner ännu längre. Tror inte att jag klarar att se hur sorgen äter sig fet där nere.

Har kämpat den här veckan. Vaknade i måndags med mensvärk och sedan har den kommit och gått. Har inte haft några förhoppningar, men samtidigt ligger de så nära hjärtat. Håller folk underrättade som klarar av att höra. Där jag vet att orden kommer tillbaka som lyser förståelse. De vet vad jag går genom. De som inte har varit i närheten av en sorg som denna vet inte vad de ska säga. De måste skonas. Likaså jag.

Min mor har burit min sorg denna vecka. Hon gråter mina tårar. Sliter med att bära mina tunga sorger. Hoppas och ber. Gråter. Evighetslånga tårar. Skriker på ängarna för att ge utlopp för det jag inte orkar. Vet hur det är och viker inte för att bära. Osjälviskt släpar hon på mig genom veckan när jag bara inte orkar ge utlopp. Jag ser min sorg speglas i henne. Jag vet inte om det lättar på mina bördor, men det ger tröst. Hon ser mig.

Jag ser denna förståelse avspegla sig i många fler, men på helt andra sätt. Alla sliter för min skull. Kämpar för att jag ska orka med dagen, timmen, sekunden. Egna sorger färgar av sig på mina. Kampen är gemensam. Sorgen olika, men samtidigt så lika. Orkar jag inte ge, så får jag ändå.

Igår kom den första blödningen. Nästan osynlig först och sedan mer och mer. Jag ser hur ansiktet krackelerar och sedan rasar ihop. Mitt framför ögonen är resan fullbordad. Veckan har gjort mig tio år äldre. Jag står framför spegeln och vet inte hur jag ska ta emot allt som kommer. Allt som far över mig och biter sig fast. Jag känner hur jag där och då förändras, i grunden. Jag kliver ut ur badrummet som en annan.

Sedan har känslan bara fortsatt. Jag gråter så intensivt så sorgen snart måste gå att plocka upp ur halsen. Det finns ingen kontroll i flödet. Inget utlöser det. Det bara kommer. Gråter och gråter. Inser att det inte går att sörja på detta sätt. Det går inte att sörja ett misslyckande. Det går att sörja människor. En liten människas död går att sörja. Hur sörjer man ett "inte", ett "det"?

Jag har inget att kanalisera min sorg mot. Det finns inget. Inte en bild, inte ett minne, inte en doft, inte en närhet, inte en plats. Det finns inget. För inget har varit. Det har inte funnits något. När skapas det gemensamma barnet? När vi träffas för första gången? När vi börjar att prata om barn? När vi väl är gravida? Vårt barn har funnits i flera år. På ett avstånd, så vi inte når. Men det har funnits. Hela tiden. Vi ser det framför oss.

Jag förlorar inte mitt barn en gång. Jag förlorar det gång på gång på gång på gång på gång...Vad gör jag efter det? Går till en grav? Nej, det finns ingen. Tar fram albumet? Nej, det finns inte en ända bild. Minns vår närhet, gemenskap, minnen? Nej, jag har inga. Jag har ingenting, men jag bär på precis samma sorg. Är min då lättare att bära? Kanske, jag vet inte.

Jag bara ser hur barnet vänder sig bort igen och går. Jag sviker vårt barn vid varje misslyckande. Inte konstigt att jag inte kan dela detta med människor som inte varit med om något liknande. Vem kan förstå, som inte har några sorger? Vem vill förstå, när man måste släppa in mina sorger in på skelettet för att känna dem. Nej, det kan man inte begära av någon, som inte bär egna sorger. Som inte vill stå mig närmare än vad personen gör. Bättre att de får gå vidare i livet och möta mig bra dagar.

Jag ser mig i spegeln och undrar om andra kommer att se det jag ser. Att jag är en annan. Till grunden olik den jag var i fredags. Sorgens trasor sitter nu på utsidan. Kan du se det? Det undrar jag... Jag tror nämligen inte att du vill.

Isolering

2011-10-23T20:29:00.002+02:00

Det är söndag kväll och jag har precis varit och spelat teater. Jag skulle avgöra om jag under nästa termin vill arbeta med en uppsättning som regissör. Jag skrev manuset för många år sedan nu, men de har inte lyckats få till produktionen. Nu har alla pusselbitar fallit på plats och jag kikade in ensemblen i kväll. Bestämde mig för att köra när jag insåg att de var rätt okej, att jag fortfarande gillar manus och att de var villiga att betala mig bra för det.

Så till våren blir det teater för rätt många timmar i veckan. Jag ser fram emot det med blandad förtjusning. Sedan vi drog igång fertilitet har jag gjort två stora produktioner. Jag har minnen av att jag under dagen har gjort insemination och på kvällen stått och regisserat. Att någon av mina skådisar tycker att jag är lite disträ. Jag har minnen av att ha fått mensen igen och timmen, gråtit floder på toaletten och senare stått på scenen och underhållit i improvisationer. Jag ha minnen av att ha repat under en hel dag och varje gång en mobil har ringt, så har jag varit övertygad om att en befruktning av ägg inte fungerat.

Jag har väldigt många minnen kopplat mellan teater och fertilitet. I vår kommer det att ske igen. En av de största produktionerna på länge ska genomföras. Jag håller i trådarna och leder så där tjugofem personer åt rätt håll. Jag kommer att lära känna helt nya människor, dra upp gamla kontakter igen och få fortsätta på de som redan finns. Samtidigt kommer jag göra den sista provrörsbefruktningen och sedan se hur våra försök att bli en familj försvinna in i en produktionshetta.

Nej, den befruktning jag nu går och bär på har inte misslyckats ännu. Inte ännu, som vi vet. Jag ska få mensen i veckan och sedan göra en test. Mensen kommer att komma först och sedan måste vi göra ett gravtest ändå. Det måste vara den värsta tortyr man kan utsätta min själ för. Tvinga mig till gravtest samtidigt som blodet rinner ur mig.

Men det är några dagar fram till dess och jag ser verkligen att tiden mellan återföring och nu har varit så väldigt bra. Förvånande bra. Jag har mått bättre än på länge. Inga sorger bara för några dagar. Jag ser tillbaka på dem och njuter. För det måste jag. Se dem för vad de är. Några dagar i total isolering.

Ingenting

2011-10-18T19:40:00.002+02:00

Har ni någon gång reagerat över att ni plötsligt inte har ont i livmodern? Känner att ni inte känner av den? Bara helt plötsligt har den slutat att värka? Det är en känsla som är rätt obeskrivlig. Inte för att den inte värker, utan för att jag inte insett att den gjort det under så lång tid. Jag hinner glömma bort hur det känna att inte ha molande värk precis under midjan. Hela tiden. Det är verkligen underligt att då plötsligt slås av att du inte har ont i kroppen. Inte någonstans. Slås av att du senaste månaden haft det konstant.

Det är något jag just nu försöker att njuta av. Jag har inte värk. Känner ingenting. Bara är. Samtidigt som min medvetenhet är i högform. Jag måste vara närvarande i det som sker. Vara på plats när känslan kommer tillbaka. Jag vet inget som är mer stressande än att komma på att jag tappat fokus. Jag vill vara beredd på att saker och ting kommer tillbaka och inte stå där och vara bortkopplad. Det stressar upp mig.

Jo, jag är i behov av full kontroll och det är helt omöjligt när jag inte får kontrollera något. När inget är upp till mig. Jag vill kunna säga att saker inte går min väg på grund av mig. Inte på grund av - ingenting. Det ska vara jag som inte har gjort det yttersta. Men så blir det ju aldrig. Det kommer alltid att vara upp till den där Ingenting.

Jag önskar att jag fick bestämma över mitt liv. Det är en stark önskan och mot det står en stark övertygelse om att det inte kommer att bli så. Det kanske inte är meningen? Har du kontroll över ditt? Vad är det du inte kontrollerar? Har det någon betydelse?

Självklart. Självklart har det betydelse, om du låter det ha det.

Samlaren

2011-10-17T19:29:00.004+02:00

Sitter i mitt nya rum och ser mig omkring. Alla mina saker. Jag sparar på så mycket. Hela tiden. Kan inte gör mig av med dem. Måste köpa mer. Fyller extra hyllor med vackra saker. Gör egna saker. Samlar.

Jag är en samlare. Jag har inte alltid varit det, men har blivit det. Jag samlar på burkar, svarta små saker, gamla vykort på människor, saker i orange, gamla kläder, vackra papper, gamla parfymflaskor i glas, glaskulor och det senaste. Denna helg började jag samla på gamla och små kaffekoppar. Jag har sneglat på det en tag, men nu har jag slagit till. Hittade de två första och sedan var det kört. Samlare.

Jag samlar på oönskade saker också. Kartonger, sms, 70-talsgardiner, stenar från världens alla hörn, minnen från tillfällen jag inte längre vill minnas, extra kilon, oklippta hårtussar, rynkor...

Det finns en sak till som jag samlar på. Misslyckade försök att bli gravid. Det har jag flest av. Samlat på längst. Bär dem närmast hjärtat. Det är de som skaver mest. De som väger absolut tyngst. Har tappat räkningen. Men de syns inte. Jag insåg idag att de verkligen inte syns. Vem skulle kunna se dem? Ingen kan se. Jag är bara den här människan som samlar på allt utom just det.

Så vad tror människor? Varför tror de att jag är utan barn? Vad tror de att jag har gjort för val? Funderar de ens på det? Jag är en samlare. En unik samlare. En envis koncentrerad samlare, som utmanas av en stökig loppis. Jag hittar det jag vill ha. Det finns överallt.

Det ytliga. Det ytterst ytliga. Det som ligger på den balanserade ytan. Det hittar jag. En dag kommer jag sitta i ett hem som är helt överbalanserat med saker. Frågan är hur den inre samlaren mår i detta överflöd. Vi får se.

Nu ska jag fortsätta se på mina saker...

Små i det stora

2011-10-16T21:30:00.002+02:00

Då sitter jag här söndag kväll och har en ovanlig känsla i kroppen. Jag är lugn. Samlad. Axlar har åkt ner. Andningen är mer regelbunden. Huvudet klarar fler tankar än bara en. En i taget, men flera ämnen. Vaknade med ett helt nytt fokus plötsligt. Ett jag länge behövt plocka undan och stänga igen. Öppnade och såg efter vad som låg där.

Samtidigt gick jag runt och kände mig fram. Letade oro. Letande saknad. Letade sorg. Den var på behagligt avstånd och jag valde att ha den där. För en tid. Jag lovade mig själv att under några dagar bara vara i det nya vi är i. Vi har kommit så pass långt att vi under gårdagen återförde två embryon. Två fina saker, som inte helt hade utvecklat sig klart, men som de tyckte så mycket fina ut.

Förra söndagen var jag i en process att klara av tanken att våra försök skulle avbrytas. Att vi skulle bli bara vi. Nu sitter jag och ser på mig själv i en upplyst fönsterruta. Ser att jag har åldrats så väldigt under detta provrör. Jag ser det på mig. Jag som ser mig varje dag ser att jag har åldrats med rätt många år. Jag ser sliten och trött ut. Gammal.

Samtidigt vet jag att jag just nu har två nya möjligheter i min kropp. Återförde dem under helt sjuka smärtor även där. Försökte att slå bort information som att de måste föra in en tång, större kateter, pressa hårdare. Allt fokus låg på våra embryon. Nu är de på plats och jag ska bära dem så försiktigt jag kan och vara tacksam för att jag får det. Njuta under några dagar över att vi kom så här långt. Känna och dela med de som vill.

Jag ska sova med öppet sinne i natt och se vad som kommer i mina drömmar. Vakna med vetskapen om att vi inte är körda. Att vi har en möjlighet nu. Det kommer att underlätta dagen och bekymmer och problem kommer att vara minimala.

Tack för alla mail från er med förhoppningar och önskningar. Tack för att ni väljer att gråta mina tårar. Det måste göra att jag har färre att gråta. Tack för att ni talar om att mina ord betyder något. Tack för att ni läser dem och stannar vid det. Nu kämpar vi vidare och tror på det bästa. Jag har i alla fall fått uppleva något så här långt och det är stort bara det. Jag tycker synd om de som inte förstår det. Eller som faktiskt i detta nu inte vet att de har två dygn gamla embryon i sig. Jag vet i alla fall så mycket.

Kontroll

2011-10-12T20:33:00.003+02:00

Det är en halvdassig dag. Jag har hela tiden en känsla i kroppen, som säger att jag borde vara någon annanstans. Jag borde vara för mig själv och få kontroll över livet. Jag är så på det klara med att jag är i behov av kontroll för att klara av tillvaron. Det måste vara kontrollerat. Jag har lyckats släppa mer och mer på det, men just nu är allt så mycket upp till andra så jag blir skakig.

I morgon ska vi se om det finns några ägg. Vi har inga förhoppningar. Inga alls. Vi pratade om det på väg hem i bilen och båda kände likadant. Det är ingen idé att hoppas, eller tro, men vi kan samtidigt inte bara strunta i det. Bara inte ha någon tro på det. Bara ta oss genom det. Sedan får vi se.

Det är så många steg. Först ska vi se om det finns några ägg. Sedan måste vi se om de är något att ha. Sedan måste det vara bra sperma att befrukta dem med. Sedan måste det bli befruktat. Sedan måste de lyckas att föra tillbaka dem. Sedan måste det ägget, eller äggen, välja att stanna kvar. Ser ni alla "sedan". Det är för många för att det ska gå. Det kan bara inte vara möjligt.

Men först och främst ska vi se om det finns några ägg. Efter det kommer alla "sedan". Så i morgon får jag lämna kontrollen i en massa främmande människors händer. Vi får se hur det går.

Ge besked

2011-10-10T17:51:00.003+02:00

Jag har samlat känslor och ord för detta inlägg under några dagar. Tänkte att helgen skulle få avslutas med ett inlägg, men var rädd för hur det skulle sluta. Till slut skulle allt haverera och det är aldrig en lämplig tid för det. Någonsin. Aldrig. Så det blev inte att jag samlade ihop de där orden.

Jag vet inte om det är lämpligt nu heller, men nu är de samlade. Det är bara att idag är inte orden de samma som jag samlat på mig. Inga av dem fungerar. Jag känner bara att livet gör vad det kan för att bryta ner mig och under förra veckan lyckades det rätt bra. Jag tror att jag stod och såg ner på undergången. Insåg att man faktiskt inte vet när man ser på den, för man vet inte hur den ser ut. Är det undergången jag ser på?

Sedan jag började med sprutor för snart två veckor sedan, så har humöret och orken legat nere. Inte på noll. Bara nere. Jag har inte orkat styra upp livet. Inte orkat samla kraft. Mod. Inte orkar prata med människor. Inte orkat leda, styra, säga, vara, försvinna. Bara orkat gå mitt i livet och inte se det. Blunda.

Sprutorna har tagit på orken. Framför allt för att jag inte vänjer mig vid dem. Jag tycker att det är lika obehagligt varje gång. Små blåmärken på hela magen, öm, svullen, märkt. När man sedan ska ta två stycken, så är det med gråten hängande i håret. Men man biter ihop och kämpar sig genom det. Även om man vet att chansen är rätt stor att det inte kommer att bli något. Att chanserna är så små.

I fredags var jag på undersökning. Hade en tid på förmiddagen. Inte varit där sedan i maj. Det är en lång tid. Mycket skulle ha kunnat ändra sig. Se annorlunda ut. Ny personal, vem vet. Men nej, allt är sig obehagligt likt. Precis allt. Det finns ett obehag i att bli igenkänd. Man ska inte det. Man ska vara en av alla. Inte den som varit där så pass länge, så att alla känner igen och hälsar glatt. Man ska inte hälsa glatt heller. Man ska inte göra något alls. Bara vara.

Jag satt i väntrummet och samlade kraft. Det skulle nu visa sig om jag hade några äggblåsor. Jag kände i maggropen att det inte skulle gå som vi hoppades. Jag kan inte säga varför, men det kändes. När jag väl kom in, så var det en av de vanliga läkarna som tog emot mig tillsammans med en läkarkandidat. Hon log och skakade hand. Hon skulle vara med och lära sig.

På mig? Av mitt underliv? Jag ler. Visst. Inga problem. Det är bara hela min framtid som hänger på det. Hon sätter sig för att föra in staven och jag kan svära på att hon tänkte på något hela annat. Hon måste varit så långt bort från detta rum, som hon kunde komma. Smärtan går rakt upp i ryggen och vänder ner igen.

"Oj, gjorde det ont"

Ja, vad fan tror du? Det är mitt underliv. Mitt liv. Mitt jag. Så klart att det gör ont. Men jag säger ju inte så. Bara säger att det gjorde så, men att det var över nu. Trodde jag iallafall. Sedan fortsatte smärten genom att hon tryckte upp staven mot alla kanter hon kunde komma åt. Jag kved, flera gånger. Men hon var helt upptagen med att läsa av skärmen. Vad såg hon? Vad kunde det vara? Fanns det något att rapportera? När bilden är otydlig börjar hon trycka på magen också och ögonen tåras.

Hittar hon något? Nej. Ingenting. Det är en liten blåsa på gång, men den är för liten för att avgöras om den kommer att bli klar. Min ordinarie läkare tar över taktpinnen och undersöker hon med. Hon kommer fram till samma sak.

"Det ser inte så bra ut..."

Läkarkandidaten håller antagligen tillbaka ett leende. Hon har gjort en korrekt bedömning, men inser det opassande i att visa glädjen inför patienten. Men patienten är inte dum i huvudet. Hon ser. Jag ligger med gråten i halsen och vet inte hur jag ska kunna ta mig upp. Inga äggblåsor. Inget uttag. Ingen befruktning. Inget återförande. Inga barn. Kandidaten är nöjd. Jag lider. Läkaren säger att de nog måste fundera på om det är så att min äggproduktion nu har avstannat. Kanske att det inte finns fler ägg. Men denna gång kan vi iallfall göra en insemination.

En till att föra samman med åtta misslyckade. Absolut. Det är ju en tröst.

Väl uppe på benen och snabbt påklädd står de där framför mig och säger att de vill undersöka saken på måndag igen, men det ser inte bra ut. Förhållandet mellan oss är makabert. Oseriöst och frånstötande. De kan inte stå så. De kan inte säga så. De kan inte sedan dra undan skynket från dörren, öppna den och säga åt mig att boka en tid i receptionen. Se mig kliva ut och sedan stänga dörren. Det är inte humant. Man gör fan inte så. Man klipper inte av livlinan och puttar.

Jag undrar hur många människor som har suttit på toaletter på sjukhus och gråtit. Jag undrar hur många som efter mobilens intåg har räddats därifrån genom ett samtal. Jag ringde maken och vi var tysta under en halvtimme. Små ord. Förtvivlan i rösten. Det är slut nu. Nu är det över. Jag sitter på en handikapptoalett och gråter. Där ska jag ta på mig alla ord och sorger som far över mig. På den platsen. Herregud.

Jag åker hem och kroppen skakar hela vägen hem. Skakar från topp till tå. Huvudet far fram och tillbaka. Kroppen går mitt i tu. Jag är för förvirrad för att förstå vad som precis skett. Maken möter mig i morgonrock och vi släpper inte varandra under hela helgen. Jag kan inte vara mer än några meter från honom. Måste bara ha honom intill. Det är bara han som är stabiliteten i livet. Plötsligt. Inget annat finns. Bara vi två. Kamp. In i sömn, ut i dröm, upp i vaket tillstånd. Kämpa mot dagen.

Vi samlar kraft och möter en ny vecka. Orkar inte vara från honom i dessa timmar. Hur ska jag orka hitta vägen genom dagen? Ska vara på sjukhuset igen på förmiddagen. Samlar alla krafter jag inte har. Drar ihop dem i halsen och hänger dem över axeln. Tvingar dem att vara tysta och bara göra det de ska. Gå med mig till sjukhuset. Samma avdelning. Samma rum. Ny läkare.

Lille plirige mannen ska undersöka mig denna dag. Han ser alltid lika engagerad ut, men på ett avståndstagande sätt. Han är inte engagerad i mig. Han är engagerad i min kropp. Den lilla äggblåsan jag hade i fredags har inte utvecklats något alls. Jag sjunker ihop. Det kommer inte ens bli en insemination. Fan. Sedan undersöker han andra äggstocken.

Jag hör först inte vad han säger, för det låter inte sant. Det låter inte möjligt. Han räknar och kommer fram till en siffra på tre. Jag undrar fundersamt på vad det kan vara. Ser hur min observatör går omkring i hjärnan i lera och smolk och letar sanningar. Hittar inga. Finns inga "tre" som jag kan komma på.

"Det var ju inte dåligt. Tre äggblåsor."

Han reser sig och går fram till datorn. Jag sätter mig upp och förstår inte vad han säger. Vad han menar. På med kläder och står förvirrad. Vad menar han? Vad är det som är fel i huvudet på mig?

"Då blir det sprutor i kväll. Sedan den ensamma på tisdag kväll och ingen på onsdag. Sedan kommer ni klockan kvart i åtta på torsdag, så tar vi ut de eventuella äggen."

Ser ni mig? Jag står innan i hörnet vid stolen, där min väska ligger. Jag har fått på mig byxor och en strumpa och står med den andra i handen. Jag tar tag i drapperiet och håller mig i. Stadigt. Ägg. Uttag. Torsdag.

Jag nickar.

"Du ska få prata med en sjuksköterska, så ger hon dig informationen du behöver inför fortsättningen. Du kan vänta här."

Han lämnar mig. Jag tror att jag fortfarande står där. Vi skuggan vid väggen. Vad hände. Vad in i helvete var det som precis hände?

Nya försök

2011-09-30T19:45:00.002+02:00

Då har den kommit igång. Mensen. Jag kämpade i tre dagar och till slut fick jag igång den. Gråtande. Det är min vilja mot min ovilja. Kroppen är delad i två önskningar. Jag vill få igång min mens. Jag vill kämpa för att inte få den. Låter det underligt?

Nej, inte om du vet vad det är jag har framför mig. Inte om du vet hur jag nu kommer att lägga min önskan i någon annans händer. Inte om du vet hur det är att släppa in okända händer under huden. Då låter det helt logiskt.

Jag gick upp för trappen för att tala om för maken och han väntade. Såg på mig. Han såg det som ett framsteg. Ett steg mot att få ett försök till. Jag satt i hans famn och grät. Orkade inte tänka på allt det som ligger framför oss. Vi sa inget. Satt bara. Nu var vi igång. Varken vi ville eller inte.

Jag fick min mens och med den en oerhörd mensvärk. Jag låg och kved under natten. Var uppe och gick. Trodde att jag skulle värka sönder hela min kropp. Maken höll om mig. Viskade. Lugnade. Masserade. Det hjälpte inte. Bara fortsatte.

Framåt småtimmarna lyckades jag somna och vaknade igen med samma värk. Under förmiddagen gick jag efter maken och han försökte att hålla mig sysselsatt med annat än att känna efter. Vi ordnade med saker i trädgård. Satt och bara lyssnade på hösten. I den sekunden slog det mig att jag hade citodon att ta. Vi fick med oss det efter senaste ägguttaget.

Jag svalde en och hoppades på det bästa. Efter en halvtimme var värken borta, tack och lov. Men så kom det andra. Illamående, surr, yrsel, trötthet... Biverkningar. Finns inte ord för hur illa jag mådde. Men värken var iallafall borta...

Pest eller kolera.

På kvällen tog jag sprutan. Det var igår, men det känns som en evighet. En första. Om två timmar jag ska jag ta kvällens spruta. 450 ml. Hur mycket som helst. Men göra det måste jag.

Kroppen tror

2011-09-28T20:58:00.002+02:00

En onsdag kväll och jag ser varken framåt eller bakåt. Jag sitter här och ser ut genom fönstret och försöker bara att få kvällen att ta slut. Jag orkar inte med tiden som gått, tiden jag sitter i eller tiden jag har framför mig. Jag orkar inte vänta mer. För det gör jag fortfarande. Jag väntar.

Jag går genom dagen med mensvärk. Det känns som om mensen har dragit igång, för hela kroppen reagerar som om den är i full gång. Men det är bara kroppen som på något sätt lurar sig själv. Jag står fortfarande och väntar på att den ska sätta fart. Kroppen är som en spänd båge. Jag lägger mig på sängen och känner inte madrassen mot kroppen. Den är ju där, men otydligt.

Jag väntar. Ligger, sitter, går, står still och väntar. Hela tiden. Försöker förstå vad det är som hindrar den och måste inse att det är jag själv. Jag står i vägen för mig själv. Hela tiden är det jag som är problemet. Borde ju då vara lätt att ta kontroll över situationen. Men de sista fem dagarna visar med all sin tydlighet att jag inte kan det. Det är inte upp till mig, för det är inte upp till någon.

Väntan i kamp

2011-09-26T21:35:00.003+02:00

Jag tror att väntan kan knäcka en människas ryggrad. Jag tror att väntan kan göra att själen viker sig för stormen och aldrig mer orkar resa sig. Jag tror att väntan kan skrapa hål på sorgens kapsel och släppa ut odören. Jag tror att väntan kan knäcka fingrar och vricka käken ur led. Jag tror att kampen mot väntan är som torkat klister på blankt underlag.

Jag har inte en chans och ändå kämpar jag. Jag kämpar. Varför? Jag sysselsätter mig med allt. Jag har klippt alla fruktträd. Ramlat ner ur ett och slagit mig blå. Njutit av smärtan, eftersom den går att ta på och förklara. Tagit av syrenbersån, plockat äpplen och gjort mos, läst ut två böcker, gjort klart ett projektarbete, städat, lyssnat på samma låt om och om igen, hört alla program på P1 som gick hela helgen. Promenerat, sprungit, gått, legat, suttit...

Sedan i fredags har jag väntat. Jag väntar på min mens. Ser du det? Ser du väntan? Vet du vad det innebär att vänta på mens? Kan du ens föreställa dig det? Vad innebär det att få mens för dig? Antagligen samma sak som för mig. Vi förlorar ett barn till. Ett efter ett efter ett. Efter ett. Varje gång. Ett barn. Chansen till ett barn.

Det väntar jag på. Jag väntar på att få min mens. Jag väntar på att förlora mitt barn. Jag har knäckta fingrar, skadad käke, trasig själ, känner odören... Jag väntar. Fortfarande. Denna eviga väntan. Hör du? Hör du att jag skriker? Rakt ut?

Nej, så klart inte. Det är bara i mitt huvud. Där skriker det. Mensen skriker ikapp med väntan. Den som skriker högt kommer att vinna. Just nu är det ingen som lyckas övervinna den andra. Mensen kommer att utgå med seger. Allt inom mig.

Jag är bara en enkel, liten, obetydlig människa. Hur har de tänkt att jag ska orka bära på allt detta? Hur gör man? Hur orkar man med en dag till med denna eviga fart och syssla i kapitel Väntan?

Nattfjäril

2011-09-26T21:02:00.004+02:00

Nu sitter jag inne, men framför samma dator. Uppdaterar mig på nätet. Skapar mig nya kontakter. Arbetat med framtida projekt. Formar mitt Flickr-flöde. Allt för att slippa tänka. Maken har varit borta under kvällen, men är hemma igen äntligen. Han samlade kraft och ork i saker omkring mig innan han gick. Det höll tills han var tillbaka.

Utanför fönstret envisas en nattfjäril att vilja komma åt ljuset. Bakom honom ser jag päronträdets yttersta grenar vaja. Det slår regn mot fönster. Höst. Fjärilen vill inget hellre än att dela värmen med mig. I lördags gjorde den det, men en annan. En mindre och mer färgglad vän. Han flög omkring på övervåningen och snuddade vid mig några gånger. Jag hade inte mage att slänga ut honom. Jag vet hur det är att vara ute i kylan och inte kunna ta sig genom glaset.

Jag har stått utanför många fönster och sett in. Sett på det jag själv inte har. Önskat mig in i värmen och gemenskapen. Men inte knackat tillräckligt hårt. Nu sitter jag och gör samma sak. Utestänger. Utan dåligt samvete. Nattfjärilens uppgift är att försöka komma åt ljuset. Kommer den väl fram, så bränner den sig. Därför fortsätter den att leta, söka, men inte nå.

Den måste det. För bakom den är det bara mörker och ovisshet. Jag ska låta lampan lysa och hoppas att fjärilen orkar till ljuset kommer tillbaka där ute. Man är alla sidor av ett liv och samtidigt inget. Man bär på alla saknader och samtidigt inga. Men är, samtidigt som man inser att man aldrig kommer att bli.

Jag är nattfjärilen och mörkret bakom mig är det som skrämmer mig från vettet. Eller är det till vett? Det återstår att se.

Bildkälla

En filt och en kopp

2011-09-26T17:59:00.003+02:00

Jag sitter ute och fryser. En skön känsla, för den kan jag förstå. Kroppen är kall, alltså fryser jag. Klart med analysen. Helt klart. Fryser. Men jag sitter kvar. Har ingen anledning att gå in. Vill sitta här och frysa. Det är så verkligt. Tydligt. Lätt.

"Hur är det?"
"Jag fryser."

Så oerhört tydligt och förklarande svar. Även något som den lyssnande kan göra något åt. Ge mig en filt. Sätta på vatten till en kopp te. Föreslå att jag går in. Kramar om mig. Enkelt. Alla lösningar är bra lösningar.

"Hur är det?"
"Jag har ett hål i själen som bara blir större och större. Meningen har helt suddats ut och jag faller genom brunnens mörker och landar på botten. Känner att jag på vägen skrapat av mig huden och ligger nu i bitar och flämtar."
"Vill du ha en filt?"

Nej, det fungerar inte lika bra. Det är inte möjligt att beskriva livets elände med annat än metaforer. Då måste svaren också vara sådana och det är omöjligt att ge. Jag ser det för varje dag som går. Kan jag inte beskriva min sorg med ord som fryser, svettas, ont i huvudet, skadat en arm, så kan inte omgivningen hjälpa mig. De förstår inte. Ingen förstår.

Eller ja, det är inte helt sant. Jag får varje vecka ett mail från någon av er som tar er tiden att läsa mig, som säger att ni visst förstår. Att ni visst vet vad jag menar. Att ni visst kan spegla er i det jag beskriver. Problemet är väl att det är den som inte kan spegla sig med liknande problem, liknande sorger, som måste kunna stödja. Det är en omöjlig ekvation. En omöjlig möjlighet. När man inte förstår och inte kan sätta sig in i hur detta är, då är det fullkomligt omöjligt.

Man erbjuder filten och koppen te. Man ger det man själv skulle vilja ha, om man mådde dåligt. Jag mår inte dåligt. Jag är genomsölad med sorg. Det är inte att må dåligt. Jag mår inte dåligt. Jag lider av genomträngande sorg. Det är inte något som går över med lite vila. Det är inget som försvinner över helgen, under natten, under tiden jag jobbar. Det ligger där hela tiden. Konstant. Det är inte något som går över. Som man kan önska bort och det försvinner. Det är inget som ger upp.

Värmen från en filt får det inte att försvinna. Det bara kapslar in det. Men har man ingen sorg att bära, hur ska man veta? Jag vet inte hur det är att förlora en kroppsdel, drabbas av cancer eller bli förlamad. Kanske att jag skulle erbjuda en filt. Kanske att jag gör det, dagligen. Jag vet inte. Men jag vet att det inte hjälper. Jag vet att det inte är av någon hjälp. Jag vet. Jag möter det dagligen och det strör nästan mer salt i det öppna såret. Oförståelsen och oförmågan att kunna bredda sin egen litenhet och ta in en annans litenhet. Det sårar.

Jag vet att jag önskar för mycket. Jag vet att min önskan är omöjlig att uppfylla. Jag vet att man gärna prioriterar annat än en människas eviga sorg. Jag gör det ju själv. Senast idag. Ignorerat. För att jag inte orkar se den. Inte orkar fråga. Inte orkar bemöta och sträcka över något annat än en filt. Med blicken bortvänd.

Livet är sådant. Vi ger filtar för att hjälpa, men vi öppnar inte våra sinnen. Vi vågar inte kliva ut på det som är minerat. Frågan är om jag undviker det för att rädda mig själv från att skadas ännu mer, eller om jag gör det för att inte skada någon annan?

Jag vet inte. Jag vet bara en sak. Jag fryser. Dags att gå in och dra över mig en filt med en kopp te i handen.

Hyllan

2011-09-20T21:48:00.002+02:00

Nu ligger allt ovanför på hyllan och väntar på att rasa ner. Det är staplat på ett ogenomtänkt sätt. Bara uppslängt för att komma undan så snabbt som möjligt. Där har det legat sedan i maj. Balanserat. Färgkaos. Huller.

Vi har gått förbi det in och ut genom ytterdörren. Burit ut korv att grilla, burit in dahlior, burit ut badvatten, burit in äpplen. Hela tiden duckat för hyllan. Vill inte se den. Vill inte veta av den. Bara gå förbi.

Så kommer dagen då vi måste plocka ner allt igen. Jag måste till apoteket och hämta ut medicin. Ny omgång med sprutor. Större doser. Nya mediciner. Nu ska nästa sista försöket börja. Näst sista kapitlet på en lång historia som slutar i moll. Tänk vad vi trodde. Jag kan bli så gråtfärdig över vad vi trodde. Då i februari 2010. Då trodde vi så mycket. Nu är inget kvar.

Två försök. Två ynka försök. Två fingrar. När ett finger är förbi, så är det bara ett kvar. Då är det nära slutet. Över. Slut. Över. Slut. Över. Hur i helvete ska vi förbereda oss för det? Hur gör man? Helvete.

Jag satt på apoteket och insåg inte att hyllan följt med. Framme vid min tur, med körkortet i handen, satte jag mig och räckte över det. "Jag ska hämta ut medicin".

Pang.

Hyllan brakade ihop över mig och alla saker landade över mig. Det var för en stund så att jag trodde att kvinnan inte såg mig längre. Jag låg under en hög med sorger, minnen, misslyckanden, smärta och trasiga repliker. Jag fick mina mediciner och visste inte hur jag skulle kunna resa mig. Jag tog sats och stod på krasiga ben. Lyfte upp alla saker som låg omkring mig. Log mot kvinnan och gick. Gick rakt ut. Rakt till bilen. Maken satt och väntade på mig. Rak i ryggen.

Jag satte mig och höll händerna på ratten. Sa som det var. "Hyllan har rasat över oss nu." Han ser på mig. Ler inte. Sorgen hänger i hans glasögon. "Ja, den ramlade över mig här med." Jag sätter på bilen och backar ut. Vägen hem är tom. Tyst. Ensam i vår bubbla. Jag vet inte vad som for i hans huvud. Jag vet inte vad som har betydelse i mitt. Jag vet bara att maken ställde sig och bakade när vi kom hem. Jag satte mig och såg på. Tysta. Runt oss ligger hyllan och allt som låg på den. Det kladdar sig upp på våra ben.

Prat och samtal

2011-09-17T21:22:00.003+02:00

En lördag kväll. Sitter och funderar. Maken bredvid. Han var iväg på hajk över natten och jag fick hålla mig för att inte slänga mig över honom när han kom hem. Slänga mig över honom med ord. Frågor. Svar. Tankar. Funderingar. Oroligheter. Ord som har farit över trädgården under dagen. Tyst för sig själv hängt i träden. Viskat. Irriterat. Rivit mig i ansiktet.

Jag kan ju inte slänga mig över honom med en massa ord. Han har knappt sovit under natten med ungdomar att jaga i mörker. Han är trött. Han vet inte hur jag haft det. Hur jag har gråtit. Hur jag har suttit och sett ut över hösten som kommit gående över åkrarna. Hur jag har svurit över människans fatala omöjlighet att förstå.

Han fick tid att landa i hemmet. Se sig om. Ta emot ny äppelmos. Se den nya rabatten. Hans planterade jordgubbsplantor. Gräsets nyklippta spegel. Gå omkring och bara andas. Det jag har gjort hela dagen. Väntade på att han skulle komma ikapp mig. Steg för steg. Snart. Följer honom med blicken. Klart medveten om att vi båda visste att snart. Snart kommer mina ord.

Till slut inser jag att orden kommit utan att jag var medveten om det. Tårarna rinner. Alla ord jag samlat på mig under dagen far ur mig och det är en lättnad att se hur de landar hos någon som hinner med att ta in dem. Som förstår dem. Som vet vad följdfrågan måste bli. Lyssnar klart.

Nu har jag släppt honom, för denna gång. Han ska slippa att höra mer i kväll. Men det är en ny dag i morgon. En tillsammans. Han sitter här bredvid och har ingen aning om det. Men i morgon kommer jag att prata hela dagen, om allt. Varje minut. Stackars karl. Kanske bäst att få honom i säng, så han är utvilad...

Alla röster

2011-09-11T10:39:00.003+02:00

En söndag. Försöker att samla mina tankar. Bestämma vad som ska vara i fokus idag. Maken arbetar större delen av dagen och jag ska försöka klara mig på egen hand. Det har förmågan att dra iväg i tankar en dag som denna, så jag måste bestämma vad som ska få plats.

Senaste dagarna har jag haft en massa röster i huvudet, som satt spår genom sorgerna. Det är som att höja ljudet i ett samtal under några få sekunder för att sedan sänka det igen. De har samma tema och envisas att komma utan att jag hinner värja med.

"Nu har vi en ny färg i tvättkorgen. Det märks att vi har fått en dotter i huset. Vi har köpt röda kläder till henne" Rösten tillhör en god vän, som förvånades av hur ett barn till påverkat deras tvättkorg.

"Jo, saker försvinner, men de är så stora nu. Man kan bara fråga dem och se om de sätt det jag saknar". Rösten av en moder, som börjar få stora barn. Barn som har en tydligare egen plats i familjen.

"Vi ska bara sitta och mysa i soffan ikväll och se på film. Ett barn på var sida." En köande främling i en matbutik, som lägger upp chips på bandet.

"Det är ju barnen som är livets drivkraft. Det är när man får sina barn, som man förstår meningen med livet." En god vän kring ett middagsbord. Alla runt bordet nickar, eftersom de alla har barn. Ingen ser på mig.

Alla dess ord och fler far omkring i tanken och envisas att kila sig fast. Sorgen att vara tom och ensam skaver mot själen. Samtidigt måste bilderna fara över synen, för att ge mig tillräckligt tjockt skinn. Jag måste skaffa mig skinn som knivar och pilar inte kan komma åt. Så det kanske är det som blir dagens syssla. Lyssna på vad alla säger och se alla bilder som skadar.

Fler tack

2011-09-06T20:07:00.002+02:00

Jag har haft en annorlunda dag idag. Jag har haft så pass mycket att göra att jag inte hunnit tänka på något annat än jobb. Jag började dagen med en anställningsintervju och avslutar den med bildredigering. Tankarna har varit helt fria från oro och ångest. Jag klarar till och med att möta barn på vägen, hör ord om uppfostran och se ljusare på framtiden. Nu måste bara maken komma hem, så att han kan få se denna sida av mig.

Halleluja!

Spegelbilden

2011-09-05T16:36:00.002+02:00

Maken är hemma igen. Ligger i soffan bredvid och ser en clintan-film. En något annorlunda och underlig film, men underhållande. Han är så inne i filmen, så det tar tid att få kontakt med honom. Känns som en vanligt kväll. Gillar den sortens kvällar. Bara skönt att inte behöva vara själv. Dela tiden med honom igen.

Veckans början känns igen, äntligen. Jag har kort dag på måndagar denna termin och det kommer att bli skönt att dra sig hem och ha lite eftermiddag kvar innan kvällen kommer. Vi har tänkt oss tid att verkligen umgås och film känns som det. Vara i samma rum och skapa gemensamma minnen att prata om. Filmer har förvånande egenskaper att skapa förutsättningar för detta.

Jag har fått en nytt ordinationskort hem i lådan och inser att de har lagt upp en ny plan för nästa ägguttaget. Vi har ju inte lyckats så väl med det så här långt och nu har de ändrat på styrkor och på en del mediciner. Jag ger mig direkt ut på nätet för att få mig lite information, men den är knapphändig. Det är mest samtalsplatser att dela erfarenheter och eget inhämtade kunskaper. Jag har insett att det skiljer sig markant från person till person.

Jag ska ta starkare styrkor och fler dagar. Sedan får vi se. Det ska bli skönt att komma igång med ett försök till, som det känns nu. Men jag vet att det kommer att bli oerhört jobbigt när det väl är dags. I nuläget klarar jag knappt av att höra prat om barnhämtning, lek, skola, barnkläder... Det skär i kroppen och jag biter ihop och ler. Det borde synas hur ont det gör, men kanske att man inte vill se det. Kan inte se det.

Det tillhör vardagslivet för så många och att då se det exotiska i situationen är antagligen svårt. Det är synd. Väldigt synd. För den dagen då den där vanliga vardagliga lunken ersätts med något annat, så kommer det inte att finnas någon förberedelse. Man borde kunna se på mig och ta lärdom. Men vill man? Nej, så klart inte. Det är inte en spegling i mig man vill göra, medan jag speglar mig i det jag inte får dagligen.

Saknad i en lekpark

2011-08-30T19:39:00.002+02:00

Jag hade några timmar ledigt från mitt liv idag. Jag hade lektion mellan elva och halv fem. Några kortare pauser, men inte några att plocka upp livet på. Jag stod där och trodde verkligen på det jag sa. Jag spred energi, lust, engagemang. Jag fick eleverna att knyta näven och verkligen vilja något. Jag övertygade mig själv med. Helt. Jag satt efter alla dessa timmar och hade helt glömt bort vem jag är. Jag trodde att jag var den där läraren med allt det där i mig. Jag trodde att hon fanns kvar och fortfarande var jag.

Väl på väg ut ur byggnaden mot bilen går jag förbi en lekplats och första barnrösten smäller mig direkt på käften. Jag sprang rakt in i en betongvägg och slog mig blodig. Jag stannar utan att bestämma det själv och står där. Lyssnar. Känner hur allt rinner tillbaka. Den jag är kommer tillbaka. Hon kliver fram bakom trädstammen, där hon stått hela dagen. Jag är kvinnan som inte kan få barn. Jag är inte den entusiasmerande läraren som brinner för sitt arbete. Jag avskyr mitt arbete.

Jag är kvinnan som sätter sig i bilen och tårarna bara rinner. Jag kämpar för att sminket inte ska rinna ner i ögonen. Kommer hem och börjar med att sminka av mig för att inte ögonen ska svullna igen. Gråter medan jag gör mat, gråter medan jag städar av lite, gråter under promenaden i trädgården, gråter under genomgång av posten. Jag gråter under alla lediga tider. Så fort tid ges, så gråter jag. Jag är gråt.

Jag har ett så stort hål i själen och det håller på att fyllas igen av sorg. Jag känner paniken under naglarna och det omöjliga orden "Du kommer att fortsätta förlora dina barn. Mens efter mens rinner barnen ur dig. Ett efter ett". Till slut har så pass många runnit ur dig så du torkar ihop. Kroppen tappar sitt syfte och kvar är ålderdomen. Den skrämmer mig mer än jag vågar inse. Sak efter sak skrämmer mig. Evig oro för framtiden.

Jag vill inte ha det här livet. Men det är det jag har. Jag vill inte vara ledsen varje ledig tid, men jag vill inte glömma bort det heller. Smällen in i betongen tar man inte hur många gånger som helst. Men hur undviker man barns skratt i en lekpark? Genom att inte glömma vem man är?

Spring!

2011-08-28T21:23:00.002+02:00

Känns som jag har haft en helg full med konstiga tankar och funderingar. Kroppen har haft svårt att säga vad den vill. Den far omkring och svider. Ändå klarar jag inte av att förstå vad den vill. Något är fel. Jag trodde under hela veckan att det var en förkylning som var på ingång, men det verkar inte så. Det är något annat.

Jag har varit ute och sprungit två omgångar denna helg och båda gångerna sprang jag som om någon jagade mig. Ju mer jag sprang ju mer heligt förbannad blev jag. Krafterna tog slut, men inte lusten att springa. Till slut måste jag bara sluta. Säga att det faktiskt inte går mer. Stopp. Men under den språngmarschen släpper alla tankar. Allt försvinner och inget tar dess plats. Det är tomt. Musiken är så hög, så inget annat hörs.

I morgon ska jag ge mig ut på innebandyplanen och där springa mig slut. Bara fara efter en boll och inte tänka på annat. Jag ser fram emot det. Verkligen. Men först ska jag ta mig genom en natt. Försöka att sova och inte falla in i drömmar och eviga vakna perioder. Helgen är över. Tack och lov.

Efter en natt

2011-08-28T09:45:00.003+02:00

Haft en natt som bara envisats med att störa mig. Maken ringde från utlandet igår och lät väldigt glad och förväntansfull på veckan han ha där. Det gör mig glad att han har det bra och kan fokusera på det. Men det gör mig samtidigt ledsen. Vill inte tala om för honom att jag har det slitsamt här hemma på egen hand.

Samtidigt vet jag att det är bra att jag tvingar mig till att känna efter. Det kanske inte är den rätta tiden att göra det, men när skulle en sådan infinna sig? Livet är ju inte sådant att det dyker upp fickor i det med plats för sorg. Man måste ta sig det och då våga att göra det. Idag ska jag försöka att reda ut mina tankar vidare och hitta nya ord för dem. Bättre ord.

Vi får se hur det går. Vid tre i natt sprang det en hund ute på vägen och skällde. En ensam hund, skulle jag tro, för han sprang som han kände för. Inte heller ett skall som jag kunde koppla till de hundar som bor omkring oss. Jag ska se om det kan vara ingången i mina tankar idag. En ensam anonym hund där jag bara har ett skall som minnesbild. Kanske att det är utgången till att se in i framtiden. Vi får se.

En sådan dag

2011-08-27T18:25:00.002+02:00

Jag sitter i badkaret jag har ute på soldäcket och skriver. Har solen i ansiktet. Varmt idag. Säkert trettio grader här på däcket. Trots att kockan börjar att bli kväll. En underlig sensommardag. Varm och ensam. Jag har sysselsatt mig efter bästa förmåga. Klippt gräs, plockat äpplen och plommon, planterat perenner, tvättat bilen, rensat ogräs, tömt och fyllt vattenblänket...

Tankarna far hit och dit, men landar inte i något. Jag går hit och dit, men stannar inte i något. Jag slutar inte sysselsätta mig av ren rädsla. Jag vågar inte hamna i tankar. Vågar inte släppa fram de där farorna som hänger i träden. Oron. Ser hellre på mord och förstörelse, än seglar omkring i min egen missär.

Nej, så illa är det nog inte. Det känns bara som det. Oron i kroppen gör att jag envisas med att äta. Hela tiden. Allt jag kommer över. Hela tiden. Det har pågått ett tag nu och jag lyckas inte undvika det. Det gör inte saken bättre. Jag mår bara sämre av det. Kommer inte i mina kläder, orkar inte se mig i spegeln, känner mig motbjudande... Ser ni hur dagen är?

Självömkan. Precis. Idag är det synd om mig. Hela tiden.

Ni andra

2011-08-26T19:28:00.002+02:00

Jag har inte varit här på ett tag. Det har inte funnits tid. Inte ork. Bara hållt mig borta. Så har jag nu tid att uppdatera mig och tänkte att jag skulle göra ett inlägg. Sitter och funderar på vad jag ska skriva denna gång, eller snarare hur jag ska formulera mig. Går in på statistiken under tiden och ögonbrynen åker upp i höjden.

Det har varit inne flera hundra personer på min blogg de senaste dagarna. Flera hundra till. Eller hur jag ska se på det. Jag går in på min mail och där ligger det massa vackra och samtidigt sorgliga historier från några av er. Eller bara ett tack för att jag skriver. Förhoppningar. Jag kan inte annat än le och gråta samtidigt.

Det är med stor glädje jag får hälsa er välkomna. Verkligen. Jag får samtidigt be om ursäkt att jag inte har uppdaterat mig. Inte skrivit på länge. Det känns som om jag borde skriva oftare, när ni tar er tiden och besöker mig. Tack. Tack för att ni vill dela mina upplevelser, för att ni delar med er av era och för att ni envisas med att hålla tummarna.

Vi gör inte det längre. Vi bara är. I morgon ska jag få mens igen. För vilken gång i ordningen tro? Vilken gång i ordningen har vi misslyckats? Jag vet inte. Vet inte hur många barn jag har förlorat. Det är för många. Vi borde få lyckas. Vi borde få. Men nej, i morgon kommer mensen igen. Igen.

Jag får inte börja med sprutorna heller. Det är för många par denna gång. Vi måste vänta. Vänta en månad. Det är nog ingen tid, för andra. Jag fyller snart trettionio. En måndag är för mycket tid när tiden rinner bort. Varje dag är för mycket tid. Ibland känns det som om jag en dag kommer att förstå hur nära avgörandet vi är. Det slutgiltiga och helt avgörande slutet. Känns som om jag den dagen kommer att helt rasa ihop och aldrig mer resa mig.

Hur förhåller man sig till tiden innan det händer? Hur förbereder man sig för det? Låter man tiden gå och bara blundar för det? Jag vet inte hur jag ska göra. Hur jag ska tänka. Hur jag ska se på livet efter. Klippa av alla trådar med det liv vi lever nu och börja om från början? Kan man göra det utan att flytta, långt bort?

Jag har en helg framför mig utan sällskap. Utan plats för prat och delade tankar. Maken är i Skottland och kommer inte hem på en vecka. Jag ska sortera på egen hand. En sak i taget. Varje del av livet ska genomskådas. Jag kommer inte att komma så långt, men det kommer att bli en start. Hänger ni med?

Våt vandring

2011-08-15T20:26:00.004+02:00

En måndag avklarad. Avslutade den med att promenera och cykla en mil i regn. Bara cyklade på, klev av och promenerade vidare. Gick tillbaka igen och satte mig på cykel. Tog mig hem. Regn precis hela vägen. Ibland forsade det ner från skyn. Sedan kunde jag plötsligt upptäcka att det bara hängde blöta moln i luften.

En bil stannade och en ung man frågade om jag ville ha skjuts någonstans. Jag måste sett väldigt förvånad ut. Insåg han inte att det var på detta sätt man renar huvudet och tanken. Han log bara och åkte vidare. Jag fortsatte min promenad. Tanken for fritt. Försökte att se det som lyser upp tillvaron. Se motstånden för vad de är. Berg att bestiga.

Men bergen fortsätter ju. Efter dessa bergstoppar, så kommer jag att ha fin utsikt över de kommande. De kommer bara att fortsätta. Vi har bara dessa månader kvar. Fram till jul kanske vi har gjort det sista försöket att bli med barn och sedan är det över. Det är över. Slut. En julklapp i trasighet. Fullkomlig förtvivlan. Vad gör vi efter det? Hur i helvete gör vi då?

Sitter blöt och orkeslös. Inser att jag bara gick för att älta saker som inte kommer till någon lösning. Inte ger några svar. Bara fler frågor. Vi kommer ingenstans. Så är det bara. Det är inte upp till oss. Så här blir vi kvar.

Säkerhetsåtgärd

2011-08-14T20:19:00.003+02:00

Jag har haft en jobbig helg. Slitit med mig själv. Trampat mig fram genom trädgården och försökt att fokusera. Hitta drivkraft. Det är en mängd små saker som plötsligt blivit som en stor massa. De klibbar sig fast i allt och inget fungerar. Jag försöker, men det går inte att få till en klar tanke.

Veckan som nu tar slut har innehållit små inslag, som vänt upp och ner på en hel tillvaro. Det är som den lilla tuvan. Jag har packat för dåligt. Min rygg har kroknat utan att jag märkt det. Så när de små tuvorna kommer, så rasar jag ihop. Helt. Står helt handfallen. Vad hände?

Det är bra att få veta saker om sig själv. Det är bra att få klarhet om vem man egentligen är. Det är bra att få höra hur andra ser på en. Men det kan göra ont. Väldigt ont. Särskilt om det kommer från någon man inte trodde det om. Då gör det extra ont. Man landar på sidan och vet inte vad som hände. Det är som om rullgardiner dragits ner genom kroppen. Man vet att det är sanningar som har sagts, men man vill inte ta in dem. Tro på dem. Men man är i botten tacksam, trots allt.

I fredags ökade arbetsbördan på jobbet. Mer att göra lades på ett arbete som redan känns mer än fullt. Jag kände hur något kopplades bort. Något stängdes av. Jag satt och såg på skärmen och kände hur gasen fungerade, men det var ingen växel i. Jag letade, men hittade den inte. Den hade på något sätt försvunnit. Jag hörde folk. Såg den pågående diskussionen, men genom ett fönster.

Jag kom hem på kvällen och var helt utom mig. Jag kunde bara inte få något gjort. Hörde massa ord. Såg en massa människor. Funderade på hur en höst med en sådan arbetsbörda överhuvud skulle fungera. Vad skulle bli kvar? Vad mer än jobba skulle jag orka? Men insåg samtidigt att jag kanske inte är den jag trodde att jag var. Hade ju fått en ny bild av mig själv under veckan.

Förvirringen är ett faktum. Det finns inte en möjlighet att sortera. När det dessutom inte finns någon växel kvar att lägga i, så står allt still. Just nu känns det som om jag har blivit avstängd precis innan explosionen. Ni vet, en sådan där maskin som stänger av sig per automatik precis innan katastrofen är ett faktum. Den går dessutom inte att manuellt sätta på igen. En säkerhetsåtgärd till.

Jag har ingen som helst drivkraft. Gråter för ingenting och orkar inte ta beslut om något. Klarar inte av att se barn utan att nypa mig och fixar inte att höra glada utrop. Maken och jag låg på det solvarma trädäcket och försökte komma fram till en lösning. Han har förmågan att tolka mina drömmar och ställa rätt frågor när jag är vaken. Jag känns för uppenbart medveten om vad som pågår, för att vara på väg ner i en depression. Kan inte heller vara utarbetad efter att ha haft semester i fem veckor. Ålderskris? Saknad av personlig utveckling? Levt på en lögn?

Kanske att paniken ligger under huden och väntar nu. Kanske att kollapsen är i antågande. Kanske att jag i morgon har min växelspak igen och kan sätta fart, som vanligt. Jag vet inte. Men det är förvånande obehagligt att inte veta. Inget är upp till mig och det är inte en tillvaro som passar mig. Men en dag i taget. Ska ta jobbet i kragen i morgon och se om det ser så pass illa ut som det känns. Sedan får vi se hur jag går vidare efter det.

En förklädnad

2011-08-01T21:18:00.003+02:00

Dagen har varit lite underlig. Jag har haft det varmt och skönt, vilket hjälper upp humöret. Värmen på kroppen gör att sinnet håller sig varmt och levande. Kan tänka med lite perspektiv när inte kalla vindar drar in över sinnet. Ändå har dagen varit underlig.

Jag känner mig som mannen på bilden. Mannen som går och bär omkring med saker i en blå kasse. Har slitna skor och som döljer ansiktet under en bred hatt. Saknad av aktivitet. Bara sitta där, inte ens redo att gå vidare. Bara sitta med kassen bredvid och inte veta vad som måste göras. Rådlös.

Så har jag gått omkring under de senaste dagarna. Fram och tillbaka med den blå kassen i handen. Vågar inte se ner i den. Vågar inte släppa den. Vågar inte känna efter hur mycket den väger. Bara går med den i handen. Ibland färgar den av sig på handen. Men jag bär den vidare.

Hattbrättet sitter väl på plats så att ingen kan se den förvirrade blicken som försöker att se vad som pågår. Se in i höstens färgskala och se om det kommer att regna sorger i stora mängder. Skorna skaver och har gjort sitt, men så måste det vara. De ska sitta på plats. Hela tiden.

Dagen har varit underlig. Dagarna är underliga. Sorgen kanske byter skepnad. Kanske det händer något i den blå kassen. Kanske därför handen är blå. Vi får se. En ny dag i morgon. Kanske att jag vågar se ner i den då. Kanske. Eller så bär jag bara vidare på den.

Sten på sten av sorg

2011-07-30T20:54:00.003+02:00

Då var jag här igen. På bloggen. Utan ord. Igen. Åter. Här. Det verkar som om jag alltid mår dåligt när jag sätter mig här. Alltid har saker i mitt sprängande huvud som måste ut. Vi har lyckats väldigt bra med att trycka undan sorgerna denna sommar. Jag har sysselsatt mig från morgon till kväll. Varit i rörelse hela tiden. Har till och med haft en bok i öronen samtidigt som händerna arbetat med annat. Allt för att koncentrera bort saker som skulle förstöra sommaren.

Jag har gjort en massa saker i trädgården och lyssnat på en massa litteratur. Den ena bättre än det andra. Men allt fungerar för sitt syfte. Idag har jag satt igång med att bygga en mur med natursten. Ett helt sjukt arbete. Helt oerhört slitsamt och tröttsamt. Men det klarar sitt syfte. Allt annat hålls borta. Precis allt. Man orkar inte tänka. Inte känna. Bara gräva, lyfta sten, svettas, balansera, klämma fingrar och tår, gräva lite mer, släpa sten...

Vi var iväg på lite semester hemifrån och väl hemma igen så orkade jag inte mer. Orkade inte sysselsätta mig. Orkade inte hålla allt på avstånd. Blev helt förlamad och fick inte igång något alls. Bara gick omkring. Till slut märkte även maken det, men lät mig vara. Vi är båda sådana av och till. Orkar inte. Vill inte.

Under senaste ägglossningen gjorde vi några heminseminationer. Gång på gång. Trodde inte på dem, men vi hoppades. Chansen är liten, men den kanske finns. Någon enstaka procent. Kanske. Idag fick jag min mens. Igen. Det sliter på själen. Särskilt om det varje gång måste byggas en stenmur. Sten på sten. Det sliter. Ska man vänja sig? Är det meningen att livet ska vara så här? Ska jag för evigt bära på denna sorg?

Ja, för att någon annan ska slippa.

Tyst

2011-07-09T22:11:00.002+02:00

Jag tappade ord för en stund. Inget att säga eller dela med mig av. Det blir bara samma sak. Jag skriver om samma sak om och om igen. Bara med andra ord. Andra metaforer och liknelser. Om och om igen. Samtidigt är det ju så det är. Det står och stampar på samma ställe. Det händer ingenting.

Vi är i någon sorts timeout. I ett icke existerande. Vi är inte med barn. Vi är inte utan barn. Vi är inte misslyckade. Eller lyckade. Vi är ingenting. För att vi valt att inte vara något. Vi är ingenting. Samtidigt som vi är allt. Samtidigt.

Men det är inte hela sanningen. Inte på något vis. Sorgen ligger under huden och vägrar att släppa taget. Jag behöver inte mycket för att börja gråta. En värdelös film kan skrapa fram sorgen och gråten vägrar vika undan. Jag är sorgen. Sorgen är inte i mig. Den är jag.

Så hur lever man med den? Hur får man andra att förstå den?

Jag vet inte. Det är det hela tillvaron går ut på att förstå. Kanske att hela livet är det. Ett försök att förstå. Jag vet inte. Jag jämför mig med andra och inser att så många bara lever. Går ut i semester och har inga sorger att tampas med under tiden. Ingen oro för vad ledigheten ska göra med psyket. Bara ha semester.

Gudomligt. Oförståelse.

Vi andra oroar oss för vad den ändrade vardagen ska göra med oss. Hur vi ska reagera på den. Hur den ska påverka stabiliteten. Sorgen. Vi funderar på hur vi ska möta den i sommar och sol. Hur den kommer att se ut solbränd.

Ja, ni ser. Samma sak igen. Men med ett annat perspektiv och med andra liknelser. Det kommer inget nytt. Ledsen.

Promenad i tanken

2011-06-23T21:05:00.004+02:00

Jag har tagit en lång promenad. En lång. Har haft gråten i halsen mest hela veckan. Kvällarna har varit mina egna, då maken jobbar. Jag behöver bara komma hem efter en dag på jobbet och gråten sitter där. I halsen. Stängt mig inne. Stängt allt annat ute. Det är midsommar som spökar. Jag vill inte att den ska komma. Vill inte ta mig genom den.

Förra året låg vi länge och pratade oss förbi högtiden. Pratade om hur det kunde bli nästa år. Då skulle det vara stor chans att vi var en till. Eller iallafall hade en på väg. Vi trodde så mycket. Det är som om jag nu sitter och skäms över hur det är. Att vi har svikit de två personer som då låg så hoppfulla under bar himmel. Vi har helt svikit dem. Igen.

Jag får svårare och svårare att hålla panik på avstånd. Det är så jag ibland ser hur framtiden kommer att bli. Hur ensamma vi kommer att vara. Hur svårt vi kommer att ha för att få ihop något bra i tillvaron. Hur vi sitter som två åldrande och har inget att se tillbaka på, som kommer att ha någon betydelse. Ensamma och övergivna.

Jag vill inte att vårt förhållande ska skadas och pulveriseras genom vårt nederlag. Vi måste kämpa för att se annat. Se varandra. Se att det räcker. Vi är nog. Jag fick ett besked om ett dödsfall i veckan, som satte igång tankar. Ingen som stod mig väldigt nära, men tillräckligt. Det gäller att se det man har. Våga lita på det och att det är nog. Vi har en relation att bygga vidare på. Väldigt mycket mer. Våga se det.

Jag skulle inte byta ut det vi har för att få ett barn. Den insikten, som aldrig har varit en annan, måste betyda något. Jag har en relation, som betyder allt i jämförelse. Det måste vara i fokus. Det är bra att ta sig en lång promenad. Man får perspektiv på sorgen och tårarna. Inser att fel saker är fokuserade. Envist tjatar man om bagateller. Besvarar bagateller. Nu är jag tillbaka på banan igen. Slut med bagateller. Skitsaker.

Men jag står inte på banan för att fira midsommar. Nej, för att ha en dag med maken i morgon. En helt vanlig dag. Det är jag beredd på. Kanske med en långpromenad, tillsammans. Men inget firande och inget prat om hur det kan bli. Hur vi vill ha det. Bara prat om hur det är nu. Mitt i detta nu. Här. Nu.

Hold me

2011-06-13T20:47:00.002+02:00

It´s not how I stand. It´s where i stand.

Dagens stora dag

2011-06-10T21:20:00.004+02:00

En dag med en massa lyckliga ungdomar. De är så lyckliga så att de inte vet hur de ska vända sig. Allt man kan göra för att få ur sig lyckan är att skrika. Av lycka. Hoppa rakt upp och ner. "Fy fan vad vi är bra." Hur länge har de inte väntat på att få skrika de orden i ren eufori? En dag de har väntat på så väldigt länge.

Det är med glädje och vemod man följer deras glädje. Man är så glad för att de denna dag bara ser det lyckliga och roliga. Det är som om hela livet öppnar sig för dem. Denna dag. Just nu. Skolgången är klar, för denna gång. De kliver ut i någon sorts vuxenvärld. Redo att möta det livet har att erbjuda.

Det är samtidigt vemodigt. Sorgligt att tänka på vad de kliver ut i. Vad de tror om livet och hur det kommer att bli. Man önskar att de förstod att det är nu det gäller. Det är nu, varje dag, som de har saker att besluta om, som kommer att påverka resten av livet. Jag önskar att man i den åldern vad mogen att förstå vad det är som måste göras. Förstår inte varför man inte är det. Varför vet man inte det? När det är då i livet det gäller.

Jag står och ser på studenter och förundras. Blir ledsen. Många av dem har min väg att vandra. Kommer att komma underfund med att det de stod och var så säkra på skulle ske under livet, inte kommer att ske. De kommer att misslyckas med det, som jag. De andra som står bredvid kommer i värsta fall inte ens reflektera över att det kunde varit de som misslyckades. Det är nog det värsta. De som inte tänker. Inte inser. Inte förstår.

De som tar det för självklart att just de ska få barn. Vilken ålder de än har. Det är de jag irriterar mig mest på just nu. Jag kan inte sluta irritera mig på dem. Att inte förstå storheten och den enorma turen. Det kan just nu reta gallfeber på mig. Men nu ska de få vara studenter. Njuta av tillvaron och ha stor tilltro på framtiden. Det har verkligen förtjänat det. Så njut.

Värk och mer värk

2011-06-08T20:08:00.003+02:00

Varmt och kvavt. Mår förvånande dåligt i värmen. Fysiskt. Mina ben sväller upp under dagen och framåt eftermiddagen har jag vuxit ur skorna. Sedan har jag stora kolosser att gå omkring med resten av dagen. I morse hade inte ens svullnaden gått ner sedan igår. Fysiskt jobbigt och allt på grund av värmen.

Psykiskt mår jag nog lika dåligt. Samma procedur. Det blir värre och värre ju längre dagen går. Kunde jag röra mig på kvällen så skulle det kanske bli bättre. Då kunde jag hålla på i trädgården, men svullna fötter förhindrar det. Måste ha fötter högt. Men det ska väl bli bättre med dem och då även kvällshumöret förhoppningsvis.

Kan inte komma ur den trasiga helgen. Mina försök. Förhoppning att det skulle bli bra. Förstås. Det sitter så fast. Måste hela tiden trolla bort tanken för att inte tappa orken att göra alla måsten. Hålla allt på avstånd. Inser att livet måste gå vidare och då ska det som varit läggas bakom. Det kommer ju att komma mer. Men det verkar inte gå.

Vissa saker måste få ta tid. Ligga i syran ett tag och simma omkring. Dåliga minnen och upplevelser tar tid att smälta. Orden sitter kvar. Ekar i huvudet. Sitter på näthinnan. Önskar att jag inte var den som hade ett minne som inte sviker. Kommer alltid kunna plocka fram dem. När som. Skakar på huvudet, men de dallrar bara till lite i värmen. Sedan är de klara igen. Det får ta sin tid. Så länge får jag fokusera på annat. Jobba på.

Kanske man vänjer sig? Kanske att sorgen till slut blir en självklar del av livet. Kanske det till slut inte spelar någon roll om den inte förstås. Vi får se. En dag i taget. Ser verkligen fram mot semester, även om den kommer att vara lika jobbig som skön. Men fram emot den ser jag. Då ska jag stänga av alla kanaler och bara fokusera på det som huvudet tillåter och jag vill.

Men innan dess ska jag planera upp en höst på jobbet. Det kan bli nog så jobbigt. En sak i taget. Steg för steg.

De dagarna

2011-06-06T20:58:00.004+02:00

Dagarna är över. De där dagarna att andas lite på. Allt har gått i ett genom maj månad. Bara sprungit och varit fullt med sysslor. Såg fram emot några lediga dagar. Men det blir ju inte som man har tänkt sig. Det verkar sällan bli det. Nu ska vi tillbaka till jobbet i morgon igen och jobba några veckor innan semester. Leva oss genom en sommar.

Den blir inte som vi har hoppats. Inte denna heller. Men sommar blir det ändå. Om och om igen. Jag ska försöka att hålla hösten borta så länge det går. Insikten att det bara är två försök kvar. Insikten att jag inte hade några ägg denna gång. Insikten vad det kan betyda. Jag ska hålla mig intill maken och bara försöka att vara i nuet. Inte tänka på det som ligger framför oss.

Nej, jag vet precis som ni att det inte går. Det krävs allt för stor koncentration, hela tiden. Hålla alla tankar borta. Eller under kontroll. Nej, det kommer att braka ihop. Helt och hållet. Till och från. Bita mig blodig. Slå på saker. Allt för att hålla det tillbaka. Jag vet att det går. Har varit och firat vårt gudbarn idag. Hon fyller nio i morgon. Vi började att planera för barn ungefär samtidigt som hon föddes. Det är nio år nu. Nio år. Nio. År.

Vi firade henne samtidigt som mensen forsade ur mig och med den förhoppningen. Fira och skrika inombords. Föräldrar firar sin dotter. Njuter att tillvaron. Ser historia och framtid. Vi gör det också, men det ser inte ut på samma sätt. Vi njuter inte. Vi lider. Samtidigt som vi gläds över detta gudbarns liv och framtid. Jag klarade det. Jag höll ihop. Jag var bara tvungen att gömma mig på toaletten några gånger. Samla kraft. Det är så små saker som gör att det rasar.

Men kanske att man vänjer sig. Vi får se. Bara man orkar bita ihop under den tiden man måste, så kan man sitta och gråta floder bakom maken på hemvägen. Men gudbarn var nöjd och glad. Det är huvudsaken. Därför jag tvingar mig att låta vårt och deras liv krocka en dag som denna. För hennes skull. Sedan är det bara att gå skilda vägar igen. Det är ju bara för några timmar.

Så nu är dagarna slut. De gick fort. Blev inte som jag trodde. Men nu är de klara. Bara att ta mig genom resten av veckorna och sedan gå på semester. Satsa in i sommaren och hålla det jobbiga på avstånd, men samtidigt bearbeta den. Sorgen bär man. Men frågan är bara på vilket sätt. Vi får se. Sommaren får utvisa det.

Värk bland sticklingar

2011-06-04T20:19:00.003+02:00

Ska ha mensen idag. Började värka igår. Konstigt. Jag far omkring i trädgården och är på ljuvligt humör. En ledig fredag och tre till dagar ihop med maken. Väder som inget annat vi sett under året. Det är nu vi har det som bäst i livet, i hemmet, i kärlek. Planterar ut några malvor och då kommer den. Klockan är inte ens tio ännu och där är den. Värken.

Mensvärk.

Det är konstigt så illa det träffar. Så ont det gör. Så jävligt det är. Men där sitter jag vid min rabatt och jag ser bokstavligt hur helgen rasar ihop. Mitt framför mig rakt ner i rabatten. Det är så konstigt. Så väldigt underligt. Jag visste ju om det. Vi har inte haft några förhoppningar. Inte det minsta. Det var en insemination som inte skulle leda till något.

Ändå. När värken kommer så blir jag så oerhört ledsen. Trots att jag visste. Hela tiden. Men sorgen bara bubblar ur mig. Säger inget till maken, som går omkring och fixar med sina jordgubbsplantor. Bara fortsätter. Vidare och vidare. Men sorgen sitter där. Fast. Jag nyper mig. "Skyll dig själv om du tror. Det är inte mitt fel om du nu är ledsen och går sönder. Jag sa att du inte skulle tro något denna gång."

Det hjälper. Det hjälper förvånande nog. Bara att nypa sig och skälla. Då släpper det värsta. Dagen går vidare. Vi sliter och jobbar. Svettas. Skrattar. Men värken ligger där. Hela tiden. Får skarpa minnesbilder av alla jobbiga situationer. Av alla jobbiga platser. Hela tiden medveten om att vi närmar oss insikten att tiden är oss förbi.

Vi åkte in till stan och åt god mat och gick på bio. Planerat sedan länge. Satt bakom maken på moppen. Massa tid att tänka. Det är en mycket bra plats att samla tanken. Nära, men ingen möjlighet att samtala. Jag ser sommaren genom hjälmens visir. Försöker att andas in den. Se den som det sköna framför oss. Inte som det som ska vara ersättning för annat vi ville uppleva denna sommar.

Tårarna rinner utan problem ner för kinden, tills de når öppningen i hjälmen. Då far de iväg över munnen och lämnar ansiktet med full kraft. Sitter med fascination mitt i sorgen. Mitt i gråten. Den tar sig så många olika uttryck, ändå är den det samma.

Jag har inte fått mensen ännu, men den ligger där och inväntar sin ankomst. Imorgon kanske. När jag vaknar. Kanske då. Vi får se. Vad spelar det egentligen för roll? Ingen. Den kommer att komma. Skyll dig själv om du trodde något annat och sluta gråta!

Alla mödrars dag

2011-05-29T10:35:00.003+02:00

Kanske att det idag är den värsta dagen på året? Kan det vara så? Det känns verkligen som det. Jag vaknar med en mage som knyter sig innan jag hinner inse vad det är för dag jag vaknar upp till. Kroppen vet. Kroppen minns.

För ett år sedan tänkte jag att "Kanske, nästa år. Då kanske vi har en orsak till att fira, vi också." Smärtan att minnas det kan vara bra. För den tränger undan sådana tankar. Det har den gjort sedan i november. Det är bara ett halvår kvar med dessa "Förra året tänkte jag att..."

I november förra året slutade jag att säga så. Men jag insåg inte att det skulle dröja ett år innan det upphörde helt. Jag ser min naivitet och fullkomliga oförståelse över att livet inte går att bestämma över. Då trodde jag att det kunde ske. Nu ser jag att det faktiskt inte ser ut att göra det.

Jag önskar att jag var förbannad och skrek ut all ilska som jag bär på. Slog sönder allt porslin jag kunde komma över och krossade sorgen under stekpannor. Rev ner tapeter på väggarna och skar sönder möbler. Istället sitter jag och gråter. Igen. Jävla gråt...

En helg

2011-05-28T20:23:00.003+02:00

En helg för mig själv. En av många. Tänk alla som längtar efter att få ha en egen helg, i sitt eget hus. Göra som man vill. Bara vara upp till en själv. Jag har det rätt ofta. Jag längtar efter det motsatta. Umgås. Ha tid tillsammans. Jo, jag har en helg för mig själv. Dagen har varit så oerhört lång. Segar sig fram. Jo, det borde vara bra. Lång och härlig helg. Men nej.

Jag blir frustrerad. Har egentligen tusen saker att göra, men får inget gjort. Planterar lite solrosor från växthuset ut i rabatten. Vill knappt se på den i morgon. Kanske är hela vind och ful. Men jag gjorde något. Det får bli den rabatten i sommar. Jag sitter i värmen och solen på gräset i juli och ser på solrosorna som har slagit ut. Tänker på hur de sattes. Undra om jag mår bättre då, än nu?

Vi har gjort en insemination igen. I måndags. Det gick bra och rätt fort. Men det kändes bortkastat. Inte kommer det att leda till något. Vi har redan testat sex gånger. Ingen har gått. Det kommer inte att bli något denna gång heller. Jag vet inte vad jag tror längre. Vad jag hoppas på. Vad jag vill. Dessutom vet vi inte vad uteblivna äggblåsor betyder. Kommer det inte att bli fler nu?

Jag åker förbi ett dagis till och från stan. Ett nybyggt. Fint. Antagligen med genomtänkt och organiserad pedagogik. Jag åker precis bredvid det. Varje morgon är det föräldrar som lämnar och hämtar barn. Stressade. Lugna. Cyklande. I bil. Alla. Jag åker förbi. Varje dag. Rakt förbi. Försöker att blunda. Stirra långt fram. Men det går ju inte. Man kan inte blunda för det som stirrar en i ögonen.

Jag vill vara som dem. Jag vill också lämna barn och hämta barn. Vilken lyx. Varje dag få göra dessa saker. Få komma till jobbet och ha lämnat av en del av mig själv i en annan del av staden. Få komma och hämta upp den där delen av mig själv igen. Njuta mig genom helger och tillåta mig att vara riktigt utsliten och klaga över hur jobbigt det verkligen är att få ihop allt.

För jag vet att det är det. Men jag vill ha det jobbiga och slitiga. Jag vill ta mig genom det och se hur vi tar oss ut på andra sidan. På andra sidan med ett barn mellan oss. Jag vill inte kämpa mig genom detta och sedan stå på andra sidan utan ett barn mellan oss. Det kommer att bli lika jobbigt, vilket det än blir. Frågan är vilket av det som är för oss?

Jag tror att jag vet. Det är därför jag inte kan gå ensam en hel helg. Jag orkar inte gå och bära vetskapen om hur livet har blivit. Bara så. Jag orkar inte.

En sak i taget

2011-05-19T23:07:00.007+02:00

En dag som många andra. De följer på varandra. Har Jedward i öronen, från Eurovision. De galna tvillingarna från Irland. Så enkelspårig medicin i form av musik. Det är en så enkel form av underhållning och kräver ingen ansträngning. Bara att kliva in i det och följa den enkla vägen.

She’s got her lipstick on

Here I come,

da da dum

She’s got her lipstick on

Hit and run, then I’m gone

I'll Check my collar, collar,

hey, hey, ey

Lysade ingenting. Säger ju absolut ingenting, men är så perfekt i öronen. Så lysande perfekt. Det är så mycket i livet för övrigt, så enformig musik med en skön grundbeat är bara för underbart. Om och om igen. Lyssna. Om och om igen.

Hon har läppstitet på sig. Det är så lysande. Bara så. Läppstift. Så enkelt. Jag var på undersökning idag. Fick vänta i tjugo minuter. Den lille med pliriga ögon stod framför mig och log. "Det var länge sedan" Är det? Ja, så är det nog. Går in i undersökningsrummet och har redan innan så ont i äggstockar. Han trycker och trycker. Så hårt. Varnar, men är ändå inte beredd. Det gör så in i helvete ont.

Han letar äggblåsor. Det finns inga att hitta. Men han letar. Och letar. Trycker och letar. Men nej, det är bara en som har utvecklat sig denna gång. Det är ingen idé att plocka ut ett ägg från den, om det nu finns någon. Nej, det får bli en insemination denna gång. Han ser ledsen ut. Ögonen plirar lite mindre. Lägger huvudet lite på sned. "Det måste bli så, för annars kanske vi kastar bort en omgång."

Jag är redan inställd på det. Hon sa det redan i måndags. Det såg inte bra ut. På något sätt så är det mycket annat som just nu strular, så jag kan inte få in mer i huvudet. "Jaha, en insemination. När är det tänkt att den ska göras?" Jag hör själv hur frånvarande jag låter, men det verkar inte som om han hör det. Han vänder sig åter till datorn och funderar. "Lördag".

Maken tar examen i morgon och sedan har vi en stor fest på lördag. Förvånande många ska komma och fira honom. Planerat hela veckan och mer där till. Nej, inte lördag. Det går inte. Hans föräldrar är hemma här och vi kan inte bara åka iväg och "göra något" på förmiddagen. Dessutom han först och jag några timmar senare. Plirar mot mig igen.

"Nej, det är så klart bättre för oss också om det inte blir lördag. Det är redan rätt fullt." Beslut togs att ta det på måndag. En sak i taget. Teater först, sedan sprutor, efter det examen och fest, sedan kan vi göra en insemination. Allt har sin tid. Jag kan inte klara flera saker samtidigt. Jag är nog inte nog kvinna för det.

Så måndag blir det. När beslutet är fattat krampar det i livmoder så jag viker mig dubbelt och kvider. Han är snabbt framme och håller mig uppe. "Vad är det?". Jag förklarar krampen som envisas. Han ser på mig, utan plir denna gång, och säger till mig att sätta mig. Han förklarar att det kan bli så. FInns det inga äggblåsor, så försöker arbetet ske ändå. Jag nickar. Visst. Viker mig igen. Gör så skitont.

"Har du inte en hög smärttröskel?" Jag nickar. Han säger åt mig att vänta och lämnar rummet. Han kommer tillbaka med en sjuksköterska, som oroande tar mig under armen. Säger åt mig att resa mig. Jag står och biter ihop. Han säger åt henne att ge mig någon medicin. Sedan lämnar han oss, men är tillbaka inom kort. Måste ju ge mig instruktioner kring sprutor sista svängen. Jag lyssnar.

Hör jag något? Hm...

Jag tror att jag nu har fått ordning på det. Men då nickade jag bara. Tog med papper hem och hoppades att allt skulle stå där. Det gjorde nog så. Bara att inte glömma allt detta när jag väl står inför examen och fest. Inte missa att ta spruta natten till lördag och att ingen ska tas på söndag. Maken får hjälpa mig.

Ja, så blev det. Jag vet egentligen inte hur jag reagerar på det. Inte alls verkar det som. Bara biter ihop. I morgon ska jag till Sigtuna och fira min make. Bara ljuta av dagen och se honom stolt genomföra allt dagen har planerat upp. Sedan hem och förbereda fest. Det ska bli väldigt kul, eftersom så många glada och roliga människor kommer. Det verkar dessutom bli fint väder. Tack och lov.

Hon sitter där

2011-05-16T21:27:00.003+02:00

Vissa dagar är bara för jobbiga. Maken är bortrest i veckan och jag sitter här själv. Solen är på nedgång och det gröna trängs i trädgården. Nåid spelas. Utanför fönstret blommar päronen. Det är så pass utslaget så de små bladen knappt nuddar varandra. Var och en sträcker sig åt sitt håll. Kämpar för att omfamna allt och alla. Kort tid. Så kort tid den har på sig.

Det är maj. Snart två år sedan maken fick diskbråck och låg för operation, fick proppar i lungan och låg på intensiven, kom hem utan känsel. Tänk om man då hade vetat. Då trodde jag att allt skulle gå så bra. Bara komma tillbaka. Sakta, men med tålamod. Kommer. Nej, så var det inte. Ser tillbaka på en så naiv människa. Undrar hur många andra som förstod hur stort ingreppet var och hur nära han var att svepas med. Bort från mig. Jag inser nu att det var nära. Väldigt nära. Men först nu.

Maken tar examen i veckan. På fredag har han studerat i två år. Är nu klar. Ännu en tillbakablick på en naiv framtidstro. När han började prata om att studera vidare så räknade vi kallt med att han skulle vara tvungen att ha ett avbrott mitt i det hela. För att vara pappaledig. Så naiva. Så fullständigt och helhjärtat naiva. Fan, så naivt! Herregud, vilken fullkomligt idiotisk människa jag var då.

Nu står vi här med examensfest i antågande och jag kan bara se tillbaka och inse att inte heller detta blev som det var tänkt. Inser att jag idag har vuxit ifrån de naiva ögonen. Jag ser inte på framtiden med samma frånvända livsmedvetenhet. Jag är inte naiv längre. Jag ser vad som ligger där framme. Eller vad som snarare inte ligger där. Jag ser.

Handlade lite idag och fick höra ett samtal mellan två väninnor. De diskuterade den ena kvinnans dotter. Andemeningen var varför det inte blir några barnbarn. "Vad kan de vänta på?" Jag är som paralyserad. Jag bara måste höra detta. Detta naiva. "Inser de inte att det är dags? De är så fast i jobb och resor." Modern hade ett tag trott att det var på gång när hon förstod att de var på sjukhuset på besök då och då. Men nej, ingenting.

Jag möter dem igen lite senare. Samtalsämnet är till min förvåning fortfarande det samma. Hennes uppgivenhet klättrar upp längs hyllor med tavelramar och hon sträcker sig efter en. Ser uppgivet på bilden i den och suckar. "Jag vill ha barnbarn". Hon möter min blick över bordet och suckar uppgivet. "Hon kanske inte kan få barn."

Jag säger det inte. Jag ler tillbaka och går vidare. Men kanske att jag skulle sagt det. "Din dotter kanske kämpar som bara den för att få bli med barn. Hon kan sin cykel, sin mensperiod, sin ägglossning... Det kanske bara inte går. Har du tänkt på det?" Men nej, så säger man inte till en lidande mor, som vill bli mormor. Jag vet bara att jag inte vill vara hennes dotter. Inte bära på moderns längtan efter barnbarn. Vi bär så det räcker. Utan att andra lägger något på oss. Misslyckandet och missfostret är nog av börda. Trasigheten gör att vi inte har mycket att bära på. Ryggen knakar. Axlarna bågnar. Själen drar efter luft för att orka ett tag till.

Jag var på undersökning idag. Skulle kolla hur stora mina ägg har blivit. Tagit sprutor i åtta dagar nu. Satt i bilen och väntade och kunde inte annat än gråta. Allt är för bekant nu. Vägen fram mellan husen. Upp i hissen. In på mottagningen. Anmäla mig. Sitta i väntrummet. Få komma in i ett litet rum. Dra av sig kläder. Snabbt ingrepp. Nya instruktioner. Ut igen. Jag satt och undrade vart kraften lagt sig.

Kunde inte helt förstå gråten. Bara att den ligger där och skaver tills den blir framsläppt. Det är som en människa i mig som kliver omkring i kroppen och bara måste gråta. Den sätter sig på lungorna, flyttar sig vidare till njuren, går ner genom tarmar, stannar till vid livmoder och tittar in. Går tillbaka till lungan och gråter. Hela tiden gråter. Kliver upp i halsen. Upp i huvudet. Trycker på alla ställen som framkallar gråt. Slår. Sparkar. Måste få hjälp. Inte bära allt själv.

Efter undersökningen och nya instruktioner går jag ut i bilen igen. Sätter mig och lutar huvudet bakåt. Undrar hur många som sitter på denna parkering i just den sekunden och gör samma sak. Överlever. Hur många som aldrig någonsin har varit, eller kommer att vara, i närheten av denna sorg. Denna inre sorg, som vandrar omkring och försöker finna ro. Jag tycker synd om dem. Samtidigt som jag avundas dem. Det klart att de gråter över spilld mjölk. Vad annat har de att gråta över? Vad annat har sorgen att klaga över?

Jag har ett hål mitt i kroppen. Det är min sorg. Kvinnan Sorg. Vi måste jämka ihop oss, för hon kommer att överleva mig. Bara hoppa över till någon annan när jag inte längre finns. Hon är en stor del av mitt universum. Just nu sitter hon på lungan och gråter. Jag känner hur hon skakar invärtes och kvider. Rodnaderna på hennes hud kliar. Men hon rör dem inte. Hon bara sitter och gråter. Kvinnan Sorg.

Jag styker henne över håret. Sakta. Hon tar mitt finger och lägger kinden mot det. Ögonen är tomma. Läpparna hårt sammanbitna. Hon vet vad som gäller. Maken ska ta examen och det ska firas. Sedan, efter det, då kan vi gråta. Tillsammans.

Pang

2011-05-13T22:43:00.002+02:00

Har haft en jobbig dag. Fredag den trettonde blev en dag i trevandets tecken. Redan på morgonen insåg jag att världen var kantig och skev. Försökte samla tanken, men fick inte ihop alla delar. Bitar av himmel och hav låg kvar under sängen när jag tog mig ner till duschen. Maken höll mig under uppsikt. Insåg att det inte var en dag att skynda på processen.

Ändå var jag klar långt innan han var. Insåg långt senare att det berodde på att jag glömde äta frukost. Satt på stolen i hallen och väntade på honom. Tog mig sedan en sväng ut till trädgården och vattnade lite. Växthuset måste få sitt. Allt måste få sitt. En sak i taget. En och en.

Tog mig till jobbet och undrade över dess hållbarhet. Väggarna börjar lida av arbetsmoralens frånvaro. Vem vill något i detta hus, nu för tiden? Dum fråga, egentligen. Vi vill något allihop. Men inte samma sak. Det är uppenbart. Samlade kraft och underhöll ett mycket trevligt gäng med elever. Samlade ny kraft till möten.

Ville egentligen bara gråta, men det går ju inte. Bara att bita ihop. Ta saken vid håret och slänga det på rygg. Pang. Så igen. Pang. Det ska jag göra nu. Sluta gråta och slänga skiten av ryggen. Pang. Nu är det bra. Jag ska orka med en helg och njuta av dagarna.

Hänger ni på?

Många kvar

2011-05-09T21:18:00.003+02:00

Tagit spruta två. Tog den bredvid blåmärket från den igår. Det gör faktiskt svinont. Jag överdriver inte. Det gör inte så ont att trycka in nålen, men det gör riktigt ont att spruta in menopuret. Jag kan inte sitta still och måste tvinga mig att göra det så sakta som möjligt. Det gör så svinont. Tur att det är klart på någon minut eller två. Sedan är det bara svedan kvar.

För en god sak, heter det väl. Jag gör det för en god sak. Eller? Jag vet inte. Jag gör det för att vi måste fortsätta att försöka. Fortsätta att tro på detta. På något sätt. Jag är på det klara med att hela sommaren kommer att vara förstörd. Redan nu. Klarar vi av att få ut ägg, de klara av att bli befruktade och att föras tillbaka, så kommer vi lagom till midsommar stå inför ett misslyckande. Hur ska vi då klara resten av sommaren?

Jo, jag vet. Jag tar ut misslyckadet i förväg, men vad ska jag göra? Ska jag hoppas och sedan med det i hjärtat stå vid midsommar och inse att det är över - igen. Nej, det går inte. Jag måste se nyktert på det hela. Helt klart. Orda så lite om det som möjligt under vägen fram och sedan tyst gå vidare in i sommaren med två misslyckade försök bakom mig. Tassa fram. Inte visa mig. Bara umgås med maken och låta en dag ta över efter en glömd.

Två sprutor. Det är så där en tio eller tolv kvar. En i taget. En efter en. Två gjorda. Tänk att se allt framför sig och inte kunna göra något åt det. Det är grönt utanför. Försommarvärme. Men det är svårt att supa in det. Supa in det hela och glädjas. Men jag ska försöka i morgon igen, även om det återigen slutar med att jag sitter och gråter i växthuset.

Tänk vad människor man skulle vilja byta med. Och så många som man vet har det värre. Så mycket värre. Tänk om alla kunde inse det och ha förmågan att se saker utanför sin egen verklighet.

Men vad in i helvete!

2011-05-07T09:45:00.004+02:00

Men va fan!

Jag sitter rätt paralyserad denna lördag morgon. Förstår inte vad som hände. Vad i helvete är detta!? Vi har haft helt sjuk vecka. Vi hade premiär i torsdags på en teaterföreställning och tiden fram till den har varit späckad med sysslor. Inte varit hemma för annat än att sova sedan i påskas. Bara stressat runt. Laddat. Vi gjorde succé. Skönt.

Så vaknar jag idag. Har en dag med två föreställningar och sedan riva en hel scenografi. Dagen är skitlång och redan igår undrade jag hur jag skulle orka med detta. Har så mycket annat i huvudet som måste ta plats och ordnas upp. Så vaknar jag tidigt, för att jag glömt att stänga av klockan. Kan inte somna om. Maken sover skönt bredvid.

Toalettbesök blir en fullkomlig smäll på käften. Mens. Är det möjligt? Har jag fått min mens? Nu? Två dagar för tidigt? Men va fan! Jag ser hur hela planeringen framåt i veckorna bara raseras. Maken ska åka iväg om två veckor och ligga borta i fem dagar. Slutar med att han tar examen. Fest.

Detta samtidigt som jag nu kommer att ha ägguttag då. Men va fan! Jag var så säker på att jag skulle bli sen med mens. Gå över några, eller iallafall någon dag. Men nej, två dagar för tidigt. Det är som alla "världen-går-under"-filmer. Jag ser hur städer raseras eller fullkomligt blåser bort. Min planering bara rasar samman. Fan.

Dessutom ska jag på måndag få instruktioner till nytt sätt att ta medicin. På måndag. Jag ska ta första sprutan i morgon, söndag. Har tack och lov fått hem i brevlådan en instruktion, som jag förhoppningsvis förstår när jag hämtat ut medicinen. Men va fan!

Ni vet det där skriket? Det där som ligger i huvudet och bara måste komma fram? Det som måste ut? Det ligger inne i huvudet och envisas med att slå med slägga mot väggarna. Bara måste få mer plats för att inte explodera och förstöra hela interiören. Gång på gång på gång. Skrik för fan! Öppna munnen och skrik.

Det är för mycket nu. Det är bara för mycket. Jag är inte den som svär allt för ofta. Jag spelar en karaktär som svär hela tiden, men oftast utan att mena något med det. Men nu svär jag. Tyst inne i huvudet. Långa harranger. Hela tiden. De viner inne i huvudet tillsammans med släggan. Bara för att jag vaknar på morgonen och har fått min mens. Det gör att hela maj månads planering fullkomligt havererar. Tillsammans med det rasar mitt lugn och där innanför står den lilla djävulen och slår samtidigt som han väser.

Skrik för fan!

Snart är det dags

2011-05-01T21:01:00.004+02:00

Det drar i kroppen. Det känns att det börjar dra ihop sig. Jag har haft en hel del lugna veckor fokuserade på annat än sorgen i kroppen. Jag har effektivt tryckt undan sorgen, längtan och rädslan. Försökt att leva normalt. Om man nu kan säga att något är normalt, jag vet inte.

Idag har jag gått omkring i trädgården och plockat upp alla mappar igen och öppnat dem. Försiktigt. En i taget. Se hur det ser ut i dem. Vad som ligger i vad. Hur jag packat ner dem. En och en. Upp med dem. De är alla skadade och utan form. Bara nedtryckta. Undanstoppade. Det var nog en ren överlevnadsstrategi. Allt för att överleva. Orka att gå till jobbet. Inte bli sjukskriven.

Nu är det dags igen och allt kommer tillbaka. Klumpen i halsen. Oron i axlarna. Huden som kliar. Blicken som irrar. Går redan och tror att jag glömt något, men än så länge ska jag inte hålla koll på dagar, tider, sprutor, sorger, reaktioner...

Tror att jag denna gång måste stänga igen mycket mer. Inte prata med de som vet. Inte dela en massa känslor. Det kräver saker tillbaka och kan man inte ge det, så ska man inte bli utsatt för mina ord. Orkar man inte bära dem tillsammans med mig, så får jag bära dem själv. Jag måste vara rädd om andras tillstånd.

Därför har jag valt att vara tyst om det som sker. Inte ge mer än vad som är absolut ett måste. Ge bara det som de eventuellt fråga om. Vill veta. Men bara om det känns som de orkar bära svaret. En del gör det säkert. Andra har inte utrymme. Jag önskade sist, när jag var tvungen att säga att jag är ett misslyckande, att det var färre som visste. Det ska jag bära med mig denna gång.

Nej, det är upp till mig denna gång, så får vi se hur det går. Kanske att jag hade mer påverkan av sprutorna förra gången än jag insåg. Vi får se. Jag ska ta mig själv genom detta och skona de omkring mig. En dag i taget genom nästa misslyckande.

Finna samtalet

2011-04-23T22:07:00.002+02:00

Påskafton. Varmt och underbart. Bara är ute i trädgården till solen lämnar oss och kylan blir en tråkig påminnelse om att dagen är slut. En dag till. Fem dagar ledigt. Tillsammans med maken. Fem dagar. Vi har pratat om dem sedan misslyckandet. Sträckt oss efter dem. Längtat. Väntat. Vaknat på morgonen och försökt att hålla ut. Snart.

Så var det plötsligt onsdag kväll och det var dags att starta upp ledigheten. Låg på makens arm och insåg att det var tid. Tid att andas lite. Men hur? Vilka delar av det inre skulle jag släppa fram? Vilken av dessa dagar skulle vi prata om det jobbiga? Hur vi ska gå vidare. Hur vi ska hitta kraften att orka.

Vi började med sköna dagar i trädgården. Myste på soldäck. Åt glass i vilstolar. Sov på loftet. Grävde igång nya utmaningar. Ska bli ett förlängt däck för mitt badkar och ett vattenblänk. Stora projekt. Ska göras nu. Inte ge utrymme för att tänka. Men hela tiden låg orden där bakom och skavde.

Hur ska vi orka ta oss genom ett misslyckande till?

Idag vid en god trerätters middag i något av påskens tema blev det tid till att prata om det. Sol i ansiktet. God mat på tallriken. Jag laddade. Tror inte att han var beredd på det, egentligen. Med nervositet tog jag upp ämnet och visste att jag nu skulle förstöra resten av dagen. Kanske resten av helgen. Men vi måste. Vi måste komma på hur vi vill göra vidare.

Vi pratade. Letade oss fram. Sökte orden. Varandras händer. Försökte se ini framtiden. Om det blir så, så gör vi så. Om det skulle bli så illa, så får vi göra så här. Vi pratade om allt från att ta ledigt i ett halvår och bara lämna allt, till att bygga ut och uppfylla alla andra önskemål.

Nu är vi igång iallafall. Vi har startat upp samtalet om den ovissa och antagligen helt nattsvarta framtiden. Vi valde att inte ta med den ner i bubbelbadet. Där försvann vi in i våra fiktiva världar genom böcker med hudkontakt. En skön flykt in i andra människors problem och konflikter.

Men när plötsligt en av huvudpersonerna blir gravid och den andra söker upp fertilitet, så inser jag att det var för lite fiktiv verklighet. Men det klart, för många läsare är det helt på sin plats. Den fiktiva känslan är oskadad när kvinnan kliver in på fertilitet. För mig är romanen över. Dags att leta upp en annan.

Men först i morgon. Nu ska vi få en natts sömn och sedan öppna ögonen för en påskdag.

Glad Påsk!

En dag

2011-04-15T22:05:00.003+02:00

Biter ihop. Eller släpper allt lös. Bara är. Eller har slutat att vara. Försöker att hålla mig ovan ytan. Eller sjunker som en sten till botten. Jag andas. Tänker. Sitter. Ligger. Är. Försöker. Men ändå, vad är jag? Sorg. Jag är sorg. Personifierad.

Jag har gått med mens i fem dagar. Det är tre dagar sedan vi tog ett gravtest och det smällde oss på käften. Det är arton dagar sedan vi förde tillbaka två befruktade ägg. Det är över ett år sedan som vi började våra misslyckaden på fertilitet. Det är april månad och jag borde finna glädje i att få vara i trädgård. Men nej...

Sorg. Jag är sorg. Personifierad.

Det är svårt att sätta ord på det som pågår. Jag vet inte riktigt vad det är. Jag har bara tappat drivfarten. Balansen. Sammanhanget. Färgen. Allt är borta. Jag ser hur vi har två försök kvar och för varje nytt misslyckande kommer jag att falla ännu längre ner. Det skrämmer mig.

Jag inser att jag kommer att hamna bland de sjukskrivna. En vacker dag står jag där och inser att det inte går längre. Jag kan inte sköta mitt jobb, kan inte kliva upp på morgonen, inte se ljuset i något, orkar inte med några relationer, kan inte se människor med barnvagnar, barnsadlar, höra prat om hämtning och lämning...

Förr eller senare är detta vad livet är. Saknad av tillstånd. Saknad av sammanhang. Saknad av tillhörighet. Då kommer det inte att gå mer. Då kommer jag inte att hålla ihop. Då är det dags. Dags att ge upp. Stänga mig inne. Se ingen och inget. Bara ta en sekund i taget och försöka att hitta en ny obalanserad väg.

Jag kommer att stå där en dag. Helt utblottad med ett sköte som skriker. Helt utan armar och ben. Helt utan huvud och själ. Trasig. Sönderfasad. Strimlad. Fnasig. En dag är det verkligheten. För varje nytt försök att bli gravid kommer det att bli värre. Värre och värre. Till slut är det inget kvar. Av något. Luft.

Hur gör jag då? Kan jag bara klippa av alla band och börja om? Blunda för allt som jag inte orkar att se och strunta i hur det påverkar de omkring mig? Bara göra vad som går för att rädda mig själv? Kan jag då bara göra vad som passar mig oavsett hur det sårar?

Ja, kanske. Vem vill vara med sorgen personifierad. Ingen, självklart. Ingen alls. Då är jag redan på platsen där det passar sig. Den borde ligga framme framåt hösten någon gång. Hösten och sedan in i vintern. Där och då. Då rasar korthusets sista del ihop över mig. När mörkret kommer tillbaka. Tänk så passande ändå.

Tappat mig själv

2011-04-12T20:33:00.002+02:00

Det är en så underlig fortsättning. Jag har helt tappat bort mig själv. Jag vet inte vad jag är längre och vilken jag vill vara. Jag märker att jag går omkring och ser på folk. Undrar om jag hör ihop med dem jag ser. Jag hör barnen gråta, jag ser gravida magar, jag ser trädgårdar med trehjulingar, jag ser allt det jag vill ha och inte verkar få.

Jag vet inte vad jag är. Hur jag är. Vad jag känner. Plötsligt ser man sig som utesluten igen och det är konstigt ovant. Jag har ju varit här så väldigt länge, men ändå. Jag ser mig omkring och förstår inte vad som hände. Känner inte igen mig. Vet inte vart jag står. Vad är det här för plats? Vad ska jag göra här?

Tror att jag är i ett vakum. Ser inte vad det är meningen att jag ska göra. Ser ingen väg, eller en massa. Vet inte hur jag går vidare och jag förstår inte varför. Jag är deprimerad på ett sätt som jag inte varit tidigare. Hittar inte lusten, orken, energin, meningen, sorgens kärna... Jag gråter utan att det finns något stopp, men det leder ingenstans. Det känns som om jag bara skulle kunna fortsätta och fortsätta. Det hjälper inte.

Livet rinner ur mig och det är förvirrande. Jag förstår inte. Eller är det så att jag inte vill förstå? Det kommer tankar om att vi bara har två gånger kvar. Bara två gånger. Två. Det är ingenting. Två. Är det dags att planera tiden efter nu? När livet ska gå vidare efter att fertilitet har sagt att det är omöjligt. Hur hittar man motiveringen att gå vidare?

Jag har tappat mig själv. Helt.

Igen

2011-04-11T10:09:00.003+02:00

Det tog stopp. Igår började det mitt på dagen och det bara fortsätter. Det började med en liten färgskiftning och sedan blev det tydligare och tydligare. Till slut gick det inte att blunda för. Blödning. Jag har nu sedan igår haft blödningar. Det blir mer och mer för varje timme som går. Till en början var det bara litegrann, men nu går det inte att blunda för det längre.

Jag har fått min mens.

Det är otroligt vad man kan gråta. Inse att det inte kommer att ta stopp. Det bara fortsätter och fortsätter. Vaknade gång på gång i natt och började gråta direkt. Klev upp för att ta mig till jobbet, men fick inse att det inte var att tänka på. Jag klarade det inte. Ögonen är så svullna så jag knappt ser. Kroppen går fram och tillbaka i slowmotion. Jag kan inte tänka på något annat än vad detta betyder. Över.

Det är över för den här gången, också. Igen. Jag borde vara van, men inte. Det är värre än det varit någon gång tidigare. Över. Det är kopplat till en känsla av fullkomlig förtvivlan denna gång. Ren och skär smärta.

Jag har fått min mens. Igen.

Vill inte

2011-04-09T18:54:00.003+02:00

Jag tror inte på detta. Jag tror inte att det har tagit. Jag har inte känt mig mer kroppsligt normal än de senaste dagarna. Kroppen säger mig ingenting. Den är helt tyst. Jag skulle fått mensen i måndags, men den har ännu inte kommit. Mensvärken har också släppt. Ingenting kvar. Nej, jag tror inte på det här.

Vi ska göra gravtest på onsdag, men jag funderar på att skjuta på det. Det är ingen bra dag. Ska man göra det på morgonen och sedan sjukskriva sig? På kvällen repar vi och det kommer gå åt skogen om vi sedan ska hem och göra ett test. Nej, det är ingen bra dag att göra detta på.

Sedan vet jag inte om jag vill veta det på onsdag. Jag skulle vilja skjuta på det. Invänta om kroppen vill säga mig något. Inte få det svart på vitt på en gång. Gå och känna in hur det är. Se om kroppen vill säga mig något. Bara låta det rinna ut i sanden, om det inte är något vi vill ska ske. Orkar inte att få det skrivet i pannan med ett skratt.

"Vad trodde du?"

Nej, just nu vill jag inte veta. Jag vill bara låta det ha sin gång och försvinna med den.

Vad hände nu?

2011-04-06T10:18:00.003+02:00

Plötsligt har värken försvunnit. Det är som en ovän, som av oklar anledning bara ger sig iväg. Jag vet inte vad som hände? Jag var i huvudstaden igår och hade en skön dag att bara strosa omkring och gå på en lansering under eftermiddagen. En skön dag i sol. Förmiddagen var mensvärken överhängande. Jag kände hur nära mensen det måste vara nu. Det måste vara på gång på allvar och kroppen sänker ner orken direkt. Huvudet vill inte närvara i denna eviga verksamhet mer. Solen värmde ansiktet och försökte att sudda undan sorgerna. Men nej, det gick inte. De låg där och skavde.

Så var det dags för lunch och när den var klar var även värken färdig. Över. Den var helt borta. Hur jag än letade efter den, så fanns den inte. Inte ens en liten antydan till den. Så borta hade den inte varit på över en månad. Det var en helt ny känsla och upplevelse. Underlig, ovan. Inget fokus i mellangärdet som hela tiden tog upp tankar. Borta. Den är fortfarande borta. Jag har en liten antydan till känsla av äggstockar, men bara om jag verkligen känner efter. Då sitter den där. Men varför känna efter?

Varför inte bara gå omkring och känna mig normal. Bara för en dag. Det är en enorm känsla. Kan spegla mig i andra kvinnors ansikten och tänka att de kanske har en lika problemfri livmoder som just jag, just nu. I denna sekund. Eller så kan jag undra om blicken säger det motsatta. Hur många kvinnor går runt på min arbetsplats och har värk? Hela tiden. Utan att jag vet om det. Hemligheter är ett gissel. Men ett måste. Vi måste skydda oss. Mot oss själva och andra. Men idag, i detta nu, behöver jag inte det. För jag har ingen värk. Ah...

Tänka en tanke

2011-04-03T20:03:00.004+02:00

En helg då våren mötte mig i trädgården. Har gått omkring hela dagen och ordnat i mina rabatter, krattat bort en massa gamla löv, plockat ut förkultiveringen i växthuset över dagen, satt sommarblommor på frimark och tänkt. Jag har låtit tanken fara fritt över rabatter och häckar. Jag vet inte hur tanken egentligen ska se ut. Jag vet inte vad jag ska tänka.

I morgon är det meningen att jag ska få min mens. Jag har gått och haft mensverk sedan förra omgången mens. Det är dag 30 idag. Jag har haft mensvärk i trettio dagar. Till och från under dagen, men ändå. Varje dag i trettio dagar. Det är ju helt galet. Samtidigt vet jag att det är många kvinnor som har det så. Men man är sig själv närmast.

Jag vet inte hur jag ska tänka. Vågar inte hoppas något. Vågar inte tro att något ska bli som vi vill. Vill inte tänka på hur det blir att göra om allt igen. Så jag kämpar på att rensa i rabatter och kratta mina gräsmattor. Jag kan inte tänka, för jag vet inte på vad.

Vi vill tro. Vi vill hoppas. Men nej, vi kan inte börja tänka på det ännu. Vi får vänta och se. Jag ska ha mens i morgon. Men med tanke på förskjutningen av min ägglossning med en vecka nästan, så kanske att mensen är framåtputtad.

Suck, hur ska jag tänka?

Till er som undrar

2011-03-29T20:51:00.002+02:00

Det kom inga ord, så jag blev tyst igår. Jag satt framför datorn och väntade på orden. Det kom inga, så jag lade ner försöket. Det var inte bråttom. Orden skulle komma. Men nu ser jag att många undrar. Både på kommentarer, men framför allt genom mail. Tack, jag skäms att jag inte har talat om hur det har gått. Kunde bara sagt det och sedan stannat vid det. Det är ju inte ordvalet som är viktigt utan utgången.

Vi låg hela morgonen igår och väntade på att mobilen skulle ringa. Det går inte att beskriva hur det är att vänta på att en mobil ska ringa med dåliga nyheter. Fåglarnas plötsliga kvitter utanför fönstret gör att man rycker till. Det är helt absurt. Det är dessutom långt ifrån patientperspektiv i att göra på detta sätt.

"Om det inte har gått bra så ringer vi under lördag någon gång, eller så ringer vi på måndag morgon."

Är det ett sunt förhållningssätt mot utsatta patienter? Nej, verkligen inte. Den väntan och pressen är helt obeskrivlig. Det går inte att föreställa sig hur det skulle bli. Det var fruktansvärt. Så fort man tänkt på något annat i någon minut så drog man efter andan. Tänk om det ringt precis nu och jag inte hade varit beredd. Fokus på mobilen. Äta frukost med fokus på mobil. Duscha med fokus på mobil. Välja kläder med fokus på mobil. Allt med fokus på mobil. Klockan blev åtta, tio över, tjugo över, halv nio... När slutar måndag morgon? Vilken tid?

Klockan var plötsligt nio och vi började känna ett visst lugn. Nu är det väl inte morgon längre? Framåt halv tio släppte maken av mig vid jobbet. Vi såg bara på varandra. Visste vad som for i huvudet. Ingen vågade säga att vi ses vid fjorton utanför sjukhuset. Nej, inga sådana ord.

Vid elva insåg jag att de faktiskt inte skulle ringa. De skulle inte ringa och säga att hela befruktningen var misslyckad. Det fungerade. Något av det. Bara ett ägg fungerar så är det en seger. Vi hoppas. In i det sista. Hoppas. Jag fick nog något gjort på jobbet, men jag vet egentligen inte vad. Bara gjorde saker. Ville att tiden skulle gå. Samlade på mig vatten för att vara kissnödig.

Kvart i två satt jag och väntade på maken. Såg honom på avstånd och hela kroppspråket sa att han var spänd. Vi tog hissen upp, som så många gånger, och anmälde oss. Sedan satt vi. Väntade. En liten späd och ung kvinna kom och hämtade oss. Samma kvinna som vi träffade första gången vi besökte fertilitet. Nu var det ett år, en måndag och tio dagar senare. Hon visade oss på datorn. Av fyra ägg hade tre blivit befruktade. Ingen var utvecklad så mycket som de helst ska vara, men de kan vara lite sena. Två ska föras tillbaka.

Jag tror inte att jag fattade. Jag tror faktiskt inte att jag gör det nu heller. Jag förstår inte att det har skett. Att vi faktiskt har kommit så här långt. Förstår ni? Hänger ni med i vad som händer? Vi skulle få två embryon tillbakaförda. Befruktade ägg. Så små, så man inte ser dem utan mikroskop. Tillbaka i min kropp. Jag lade mig till rätta och bara försökte slappna av. Instrument in på plats. Få in det tunna röret. Leta sig in i livmoder. Leta. Och leta. Leta vidare. Igen. Försöka. Igen.

"Brukar detta vara svårt?"

Ja, det har varit tillfällen när det inte har gått alls att hitta in genom livmodertappen. Jag ser rubrikerna. "Antiklimax på fertilitet. Kvinnan får inte tillbaka befruktade ägg på grund av för trång livmodertapp. Insemination avbruten. Nu får hon vänta i åtta veckor och sedan börja om med sprutor igen." Panik. Den unga kvinnan gör sina försök lugnt och metodiskt. Trycker och trycker. Mer och mer. Jag ser det på skärmen. Hur spetsen letar och letar.

Snälla.

Så släpper det bara och spetsen fortsätter vidare framåt på skärmen. Inne. Spänningen i axlarna släpper och andningen lugnar sig. Smärtan är rätt hög i kroppen, men konstant. Konstant smärta är helt överkomlig. Den handskas man med utan problem. Nu kommer en kvinna från labbet in med äggen i en vätska och på skärmen ser vi hur de sprutas in i livmoder. Kvinnan tar tillbaka röret in i labbet och ser efter, i mikroskop, att äggen inte är kvar i röret. Nej, de är på plats. Två embryon är tillbakaförda i min livmoder och nu är vi framme.

På ett sätt är vi framme. Vi har tagit oss genom en sjuk period. En helt vansinnig tid. Helt oförståelig tid med kroppen helt ur balans. Men nu. Jag sitter här och försöker förstå att jag faktiskt har två befruktade ägg återförda. Vi har kommit så långt. Vi är där. Andas. Nu ska vi vänta i sexton dagar och sedan göra ett gravtest.

Sexton dagar är länge och när det har gått så där tio eller tolv kommer nog oron tillbaka. Men som det är nu så lever vi mitt i detta. Bara är nöjda. För en gång skull. Nöjda. I natt jag har sovit hela natten för första gången på jag vet inte hur länge. Bara sovit. Inte drömt. Inte vaknat kallsvettig. Bara sovit. Ska försöka leva i detta ett tag. Jag måste egoistiskt sätt säga att jag är värd det.

Jag är realistisk och inser att första försöket har väldigt liten chans att bli något. Att vi kommer att få göra om allt igen om några månader. Jag känner mig spiknykter i det avseendet. Men just nu spelar inte det någon roll. Vi vet att det går. Vi kan genomföra det här. Jag sitter här befruktad med två små ägg. Våra ägg. Nu får vi bara se hur det artar sig vidare.

Den nya medicineringen med vagitatorer är ett inlägg för sig. Ska inte kladda ner detta inlägg med sådant. Det får komma senare. Just nu är det som bäst. Vi har lyckats med en IVF. Gratulera oss och klappa dig själv på axeln för alla tankar och ord som har hjälpt oss på vägen. Tack! Ett så litet ord, som sägs så ofta om allt möjligt. Men ändå, tack.

Fokus på mobil

2011-03-26T18:52:00.003+01:00

Jag vet inte hur jag ska beskriva dagen för att den ska bli så sanningsenlig som möjligt. Den har varit fyllt med repetitioner av teater, men samtidigt inte. Tanken var hela tiden på mobilen. Jag vaknade vid halv tre och sedan gick det inte att somna om. Allt ytligt sovande gav en massa drömmar och det var bättre att bara ge upp. Låg och läste. Funderade på hur dags de kommer att börja ringa hem till folk och förstöra deras dagar.

När klockan var fyra försökte jag sova igen, men inte heller då var det någon skön sömn. Bara en massa konstiga människor som skulle meddela mig saker. Jag sprang och sprang. Ville inte höra. Ville inte dela. När klockan av sex så gav jag upp på allvar. Tog fram boken. Läste med maken sovande bredvid. Låg till sju, sen var det bara att gå upp. Satt vid matbordet och såg ut genom fönster. Rådjur klev omkring.

De kan väl inte ringa innan åtta en lördag. Innan nio? Maken vaknade efter påtvingat umgänge och prat. Vi låg och bara lyssnade. På ingenting. Eller på allt. Oron som hängde i taket kanske. Mobilen följde oss in i dagen. Varje rörelse var med mobilen i kläderna. Det är sjukt att försöka gissa när man kan tänkas ringa. Det går ju inte att veta.

Repetitioner fortsatte. Mobiler hade förmågan att låta hela tiden. Alla utom våra. In i karaktär. Ut ur den. Försöka andas. Inte se på mobilen hela tiden. Smita iväg och bara försöka leta luft. Hur tänker de? Vad gör de precis nu? Håller de på med våra ägg och sperma? Tillbaka igen till rep. På med leendet och in i karaktär. Tur att hon är ytlig och utan möjlighet att påverka.

Vi slutade repetitioner vid fyra och insåg att mobiler fortfarande inte hade ringt. De har varit tysta. Hela tiden. Nu är klockan åtta och vi får sitta här och inse att de inte hört av sig och sagt att det inte har gått bra. Deras tystnad måste betyda att det så här långt fram har gått bra. Nu är det en dag att vila på i morgon och sedan försöka sova till måndag och återigen hoppas att det inte ringer.

Vi hoppas och jag hoppas att ni gör det tillsammans med oss. Det måste gå vägen. Men samtidigt måste jag vara nykter i tanken. Det är en väldigt väldigt liten chans.

Vaken mardröm

2011-03-25T21:52:00.002+01:00

Vet knappt hur jag ska beskriva dagen. Den har varit så väldigt mycket och man måste uppleva det. Samtidigt vill jag det inte. Jag vill inte att du ska behöva göra detta. Genomgå det. Det är en vaken mardröm. En enorm bana som går upp bland molnen och man vill bara vända neråt igen, för farten kommer att bli så enormt hög på tillbakavägen.

Vi var på plats i tid och jag hamnade i väntrummet medan maken ordnade med det han skulle göra. Det tar fem minuter, så är han klar. Jag har förberett mig i arton dagar. Arton dagar. Helt sjukt. Nu ska toppen nås. Höjdpunkten. Eller antiklimax.

Vi skulle bli det första paret. Vi blev aningen förvånade och trodde att vi skulle hamna sist, men denna gång först ut. Jag fick lugnande, som förra gången, men denna gång satte den sig helt på balansen och jag kände mig oerhört lullig. Somnade direkt och väcktes när det var dags. Drogs ut i korridoren, fick besöka toaletten och sedan in i rummet.

Visste vem jag skulle möta där. Den inkompetenta. När jag ser henne får jag panik. Vill bara inte. Orkar inte. Känner smärtan fara genom kroppen. Vem som helst, men inte hon. Vem som. En på gatan. Men jag har faktiskt helt fel i min oro. Det går förvånande bra. Kanske för att jag inte kan fokusera tanken, eller smärtan. Hon är försiktig. Talar förståeligt. Gör bara det hon ska. Klart.

Ordet kom från rummet intill. Ägg. Vi drogs tillbaka till vårt rum, där vi fick husera på egen hand denna gång. Nu var det bara att vänta på resultatet. Vi visste att det var ägg. Men hur många? Var de bra? Efter nästan två timmar kom de och berättade. De hade fått ut fyra ägg och de såg bra ut. Vi log. Skönt.

Men nu kommer den allvarligaste delen av allt. Nu måste de lyckas med att föra in en sperma i varje och det ska ske en befruktning. Vi vill inte få något samtal i morgon. Inte heller på måndag morgon. Inget samtal betyder att det gått bra. Samtal att det inte blev någon befruktning. Nu är oron större än tidigare tillsammans. Ett samtal i morgon och vi står på noll igen.

Det går inte att föreställa sig. Går inte att förbereda sig för. Bara blunda nu och stå still utan att tänka. Inte fundera. Inte våga hoppas eller misströsta. Är det befruktade ägg på måndag så kommer de att föra tillbaka två. Även om båda är fina och klara. Det är då chans på tvillingar, men vad spelar det för roll? Vi vill vill detta oavsett hur många liv vi får skapa tillsammans.

Så, jag vill att det ska bli måndag förmiddag. Nu. Så att vi vet. Ringer det i morgon så lär livet raseras - igen. Men nu ska jag inte tänka. Bara sitta i fåtöljen och låtsas att jag inte finns till.

Skjuta det framåt

2011-03-22T20:12:00.003+01:00

Igår var jag oerhört nervös. Jag vet inte varför det besöket kändes mer avgörande än de tidigare. Men jag orkar inte mer. Orkar inte ta sprutor. Det gör ont. Jag har blåmärken. Två veckor är mer än nog. Jag tänker på de med diabetes och annat, som tar varje dagen. Försöker tänka att det är tillfälligt. Bara för en tid. Men nej... Jag vill inte mer.

Igår var jag själv på fertilitet. Kändes konstigt, trots att jag mest varit ensam på plats. Skickade sms till maken som en galning under förmiddagen. Han försökte peppa med komiska utrop. Fick dessutom besök på jobbet av god vän, som gav mig goda kramen innan hon gick och viskade att hon skulle tänka på mig. Allt hjälper.

Väl på plats får jag veta att det är den inkompetenta läkaren som ska göra undersökningen. Jag får nästan panik. Det är ju larvigt. Men panik. Inte hon. Vem som helst, men inte hon. Hon kliver inte ens in i väntrummet när hon hämtar mig och trutsar iväg i korridoren. Jag följer efter med förtroendet nere i skorna.

Hon börjar med att be om ursäkt. Jag måste sätt otroligt förvånad ut. Jag gapade inte, men förvåningen kliade i hårbotten. För att hon inte fick till medicinen på apoteket. När ursäkten var klar och jag godtagit den, så log hon. Log. Förvåningen hävde sig ut från kroppen i hårgungor. Undersökningen gick bra och hon förklarade vad hon såg och pekade ut det på skärmen. Förvåningen kunde inte nog slå omkring sig.

Det är sex äggblåsor på gång. Fyra är klara och två är det inom kort. Så dags för uttag på torsdag. Det var skönt. Nu såg vi slutet på detta. Denna del av det hela. Två dagar kvar med sprutor. Sedan skulle vi komma igång. Vidare. Torsdag är inte den bästa dagen, men det fungerar vad det än är som erbjuds. Befruktat ägg tillbaka lördag, om det finns några sådana. Det är nästa steg. Först ska vi få plocka ut eventuella ägg. En sak i taget.

Vi drog upp planer för uttag på torsdag under kvällen igår. Det är saker som måste flyttas. Jobb som måste planeras in andra tider. Andra dagar. Hit och dit. Vad gör jag? Vad gör du? Klart och redo. Så har jag missade samtal på mobilen på förmiddagen idag. Dolt nummer. Inväntar ett nytt och när det kommer så raseras alla planer vi lagt upp. De måste flytta på dagen. Det får bli på fredag. Går det bra? Visst.

Fan.

Hela planeringen raserad och bara att ta nya tag. Så nu ska uttag bli på fredag förmiddag och tillbakaförande, förhoppningsvis, på måndag. Okej, upp med almanackan igen. Hur ser det ut? Vad måste vi göra nu då? Plocka tillbaka saker till torsdag igen? Känslan av att vara helt utelämnad är rätt uppenbar. Vi får bara följa efter de nya instruktionerna och hoppas att de nu håller.

Så, nu ska jag ta två sprutor. För femtonde gången...

Bara en sak?

2011-03-20T21:30:00.002+01:00

Då är det dags i morgon igen. Nytt ultraljud. Kanske att det blir uttag på onsdag. Vi får se. Det är på något sätt som att det bara är det. Inget mer efter. Bara ut med dem och sedan är det klart. Men det är ju bara ett steg på så många. Sedan då?

Ja, först och främst får vi hoppas på att det finns ägg. Efter det får vi hoppas på att det går att befrukta dem. Efter det får vi hoppas på att de går att föra tillbaka. Efter det får vi hoppas på att...

Nej, det är nog att bara tänka på att det kan bli uttag på onsdag. Kanske. Vi får se. Det är första steget. Vi får se vad han säger i morgon. En sak i taget. Det går inte att tänka på allt annat. Bara på äggen som krampar i magen. Det jobbigaste är nog ensamheten. Helt ensam. Det är en helt ensam situation. Bara jag, tillsammans med maken.

Vi får se imorgon. Nu vill jag inte vänta mer. Inte ta en spruta till. Inte bara låta tiden gå och gå. Nu måste det stanna upp och hända något. Vi får se. Bita ihop och vänta. På morgondagen.

Vänta och vänta igen

2011-03-18T22:15:00.000+01:00

I morse var det dags igen. Undersökning. Vi var förväntansfulla, men inte direkt nervösa. Inte förrän vi stod i hissen. Då blev oron för stor. Det syns så tydligt i våra ansikten. Vi klarar inte av att se det i varandra och därför ser vi åt andra håll. Går hand i hand, men håller det inre på avstånd. Hoppas, men vågar samtidigt inte.

När vi satt i väntrummet kom känslan för första gången. Verkligen på riktigt. For genom kroppen. Det stod en bok i hyllan med ett nyfött barn på framsidan. Jag såg på den. Länge. Frågan formulerade sig i huvudet. For genom kroppen och landade på tungan. Är det värt det? Är det verkligen värt all denna vånda, smärta, sorg, kamp, hjälplöshet?

Svaret är ju så klart ja, om det går. Om detta slutar i att vi blir gravida, så blir det ja. Det är värt varje motstånd och lite till. Mer och mer. Men om det inte går. Slutar det i att vi går därifrån och inte har kommit ett steg närmare vår önskan och förhoppning, då blir svaret nej. Det är inte värt det. Det är ett helvete på jorden. Det är inte värt något i närheten av detta.

Ändå går vi in i undersökningsrummet och jag lägger mig i stolen. Väntar in hur det ska bli denna gång och letar efter omöjliga äggblåsor på skärmen. De finns där, men de är fortfarande inte klara. Jag ler och nickar. Håller ut. Fortsätta med sprutor över helgen. Göra ny undersökning på måndag igen. Sedan får vi se. Kanske att de tas ut på onsdag. Kanske.

Väntan. Vi blir aldrig bra på att vänta. Inte som det är nu. Årstiden står till och med still. Nya snömassor och jag orkar bara inte skotta bort dem. Tungt. Fastar. Vägrar försvinna. Orkar inte. Gråter och svär. Hela livet är en lång väntan. Det verkar inte hända något. Detta år startade upp med väntan och det bara fortsätter.

Så nu ska jag gå en helg och vänta. Fram och tillbaka. Vänta. Tvinga mig att se hoppet i detta. Meningen. Orken. Viljan. Inte se ut genom fönstret och se snön. Kylan. Den saknade våren. Livet går vidare. På ett rullband.

Verkningar

2011-03-16T21:47:00.003+01:00

Det måste bero på sprutor. Jag har sådan verk i livmoder, så det är helt otroligt. Det går svärd genom den, så att jag blir dubbelvikt. Det är som riktigt ordentlig magknip, som drar ihop musklerna. Lite som mensvärk, men ändå inte. Dessutom sitter jag och försöker att kompensera värken och får då annan värk. Helt galet.

Till detta kommer feberkänning och sedan köld. Konstigt att känna sig febrig, samtidigt som man fryser. Huvudet är inte helt med, men det går inte att sätt finger på vad det beror på. Till detta kommer även illamående. Ett litet nästan osynligt illamående. Framför mig ser jag äggblåsor som gigantiska uppblåsta ballonger. De far omkring i livmodern och envisas med att slå omkring sig.

Det går att stå ut med. Om följden blir att jag får fler ägg, då står jag ut. Men om det inte leder till något sådant, då är detta verkligen värdelöst. Det som just nu är mest oroande är om jag dag för dag kommer att må värre och värre. Vi kommer antaligen plocka ut ägg på tisdag, möjligen måndag. Det är väldigt många dagar till dess. Bara biverkningar stannar nu, så är det okej. Men ska det förvärras in i helgen så kommer det att bli en kamp. Maken är dessutom bortrest, så det blir att gå omkring och vandra på egen hand.

Men om det går bra, då är det värt varje ilning genom kroppen. Varje dubbelvikning och varje febertopp. Jag hoppas på det och tar alla ord jag får från er läsare in i kroppen och lägger det som balsam över livmoderns kramper. Tack för allt stöd. Det värmer väldigt mycket att spegla sig i era historier och era förhoppningar. Vi är många. Även om vi är ensamma.

En på gång

2011-03-14T19:44:00.003+01:00

Natten blev allt annat än vilsam. Jag drömde om fyrkanter. Jagade fyrkanter. Letade efter försvunna rum. Hittade ingenting. Vaknade och tyckte att täcket var som ett eget rum. Somnade igen. Vaknade till slut några minuter innan klockan av att jag var helt otroligt nervös. Oron över vad som skulle hända under morgontimmarna var överhängande.

Maken vaknade av klockan och kröp intill. Jag behövde inte fråga. Han var också nervös. På ett annat sätt, men nervös. Vi sa inte mycket under morgonsysslor. Gick i varsin tanke och känsla. Gick på varandra då och då. Log. Gick vidare. Väl i bilen var nerverna på utsidan. Jag försökte att lugna mig. Samla ihop spillror utspridda över hela bilen. Helgen hade varit allt för slitsam. Samla kraft. Nu.

Vi var en kvart tidiga. Vi som aldrig är ute i god tid på morgonen. Vi var på plats innan åtta. Komiskt. I efterhand. Satt och bläddrade i tidning. Jag hade en något lugnare känsla när jag såg att jag inte skulle behöva få den Inkompetenta Jag satt bara och hoppades. Hoppades på att jag inom en halvtimme skulle få komma ut något lugnare. Kanske lite glad till och med.

Undersökningen gick bra. Snabbt. Alltid snabbt. Förra gången fick jag ett "det var inte många äggblåsor på gång här" och nu fick jag "det ser bra ut på den högra sidan och den vänstra är det ju redan en blåsa klar." Jag kände mig lugnare. Maken med. Lugnare. Det finns hopp. Kanske.

Nu ska jag fortsätta med sprutor till fredag först och främst. Sedan ska jag på undersökning igen. Då får vi se. Jag hoppas att fler blåsor ska ha vuxit till sig. Jag vill ha så många som möjligt. Inte bara tre denna gång. Många. Det känns också lättare att ta mina sprutor nu, när jag vet att det är saker på gång. Snart dags igen. Kvällens sprutor.

Jag känner ett tillfälligt lugn. Vibrerar som toppen på ett grässtrå. Men trots allt. Ett lugn. Andas med maken och ser vad veckan vidare kommer att ge oss. Tillsammans.

Explosion

2011-03-13T12:49:00.003+01:00

Idag är det en riktigt jävlig dag. Till slut kan inte huden stå emot längre. Allt far upp ur porerna som fontäner. Rinner ner över huden och täcker alla möjligheter att komma in i kroppen igen. Jag har en egen tsunamin. Tur är att den bara drabbar mig. Inte en helt oskyldig befolkning. Det syns inga bilder på ytan av bilar och hus som flyter kring på vattenytan. Det syns inga kärnreaktorer som är nära explosion

Det är bara jag. Jag är inte blöt på huden. Har inga katastrofer som sänds ut över världen. Det är bara ett inre kaos. En överhängande rädsla för framtiden. Antagligen inte i närheten av det kaos som den enorma tsunamin framkallat i varje japan. Jag försöker att tänka så. Det är inte fara för mitt liv. Jag har tak över huvudet. Jag har ett liv, som är sig rätt likt sedan i går. Jag ser våren utanför fönstret kämpa för att få sin rättmätiga plats nu. Det är dags. Snart kommer den.

Men ändå... Fontän på fontän exploderar på huden. Själen krymper ihop till ett russin. Kroppen sväller som i vatten och huden mjuknar upp. Huvudet blixtrar framför ögonen. Lyssnar jag inåt så hör jag surrandet. Surr som envisas att eka i håligheter. Ihåliga ljud. Min egen kärnreaktor klarar inte av min egen jordbävning. Det ena har med det andra att göra.

Jag lägger mig på sängen och låter det komma. Sedan får vi se vad jag måste plocka med mig när jag reser mig igen. Vad som kan ligga kvar och försvinna ner i madrassen. Livet går ju vidare. Frågan är bara hur?

Tillbaka igen

2011-03-11T21:05:00.003+01:00

Då sitter jag här igen. Tagit en spruta till. Närmar oss måndag. Tiden för första besöket. Jag har en förvånande lugn känsla inför ägguttag. Jag vet inte vad den kommer från. Det är som om jag tror att äggen finns där. Högre dos av menopur. Allt lurar mig att tro att det ska fungera.

Är det fel tro? Borde jag förbereda mig för ett misslyckande? Jag vet inte. Det är som om jag inte förstår vad det är vi är på väg mot. Att vi ska göra det igen. Jag bara tar mina sprutor kväll efter kväll. Håller innebörden på avstånd. Vill inte tänka på det. Bara vara i det som är, även om det är jobbigt det med.

Vi tog med oss minsta gudbarnet idag, för att fira hennes födelsedag. Fem år. Minns när jag låg och pratade med hennes storasyster timmarna då femåringen hade bråttom ut. Det är fem år sedan nu. Fem år. Undrar hur många som i denna stund upplever det hennes föräldrar upplevde då? Att få bli förälder, igen. En oerhört lycka. Tur. En sådan oerhörd tur. Att de fick som de ville.

Nej, får hålla allt på avstånd. Plocka undan sprutorna igen och stänga igen dörren. Inte släppa fram sorgen, nervositeten och insikten att det kan vara över. Helt över. För alltid.

En ny chans

2011-03-10T21:06:00.005+01:00

Då var tredje sprutan klar. Fem små kapslar att hälla vätska i och sedan suga upp med sprutan. Menopur. Klart igen. Jag skulle ta ut mer medicin idag. Jag var där i fredags och skulle ta ut medicin, men då hade jag fått fel. En stackars anställd på apoteket gick iväg med en korg och kom tillbaka med medicin, som jag inte skulle ha.

Jag gissade i mitt inre vem det var som hade skrivit ut den, och just, det var hon. Hon som hade tänkt att lägga mig på operationsbordet för att hon var inkompetent. Hon kan inte heller skriva ut medicin. Vad kan hon?

Jag hade tur, för det låg ett tidigare recept till mig på Menopur. Den tog jag ut och insåg att jag skulle klara mig över helgen, bara jag inte fick mensen på kvällen. Den kom först i måndags, så det var lugnt.

Idag var jag tillbaka på apoteket och skulle ta ut resten, som fertilitet skrev tillbaka att det skulle vara på plats. Var det så? Nej. Vem var det som hade skrivit ut det nu? Ja, hon. Är det något hon kan genomföra utan att misslyckas? Vore det inte min framtid och min kropp det handlade om, så skulle jag tycka synd om henne. Men nu, nej.

Så jag ringde upprörd till fertilitet och fick prata med en sköterska. Hon ursäktade det hela. Sa att det strulade lite ibland när denna läkare skrev ut mediciner och lovade att hon skulle ordna fram ny medicin genom en annan läkare så fort som möjligt. Jag sa att jag inte ville bli "omhändertagen" av denna kvinna inom detta område heller. Sköterskan svarade att hon skulle lämna ärendet till en annan.

Senare ringde hon upp mig igen och lämnade meddelande. Hon hade lämnat ärendet tillbaka till denna inkompetenta läkare och hon skulle se vad som hade blivit fel. Ordna det till i morgon, så att jag kan hämta ut det i morgon. Igen. Åter igen. Besök på apotek. Ska det gå nu?

Det måste gå för annars har jag inte medicin över helgen. Ska det vara så? Nej. Är det så? Ja. Kan jag göra något mer åt det? Nej. Inget ett skit. Varför alla dessa inkompetenta personer i alla dessa avgörande yrkesroller. Varför kan de inte bara arbeta med något de klarar av?

Ja, vi får se. Kanske jag kan gå tillbaka till jobbet i morgon med en stor påse med medicin, men det återstår att se. I morgon.

En till klar

2011-03-09T21:48:00.002+01:00

Då har jag tagit spruta nummer två. Snabbt upp med de riktigt små flaskorna, sprutor, upp med vätska i spruta, upp med tröja, klämma till, sätta i spruta och långsamt trycka in vätskan. Dra ut sprutan och samla ihop alla rester. Klia på det som svider och lägga tillbaka sakerna i väskan. Klar.

Jag har inga biverkningar. Känner inte av det över huvud taget. Förra gången kändes ägglossningen mer än vanligt, men inget annat. Sprutor fungerar mycket bra. Trots allt. Jag skulle inte vilja hålla på med nässpraj i flera veckor innan, med biverkning. Nej, detta fungerar bra. Snabbt gjort, även om det är lite obehagligt.

Jag inser hur många fobier jag egentligen blir av med genom att vi går genom detta. Jag klarade inte av sprutor, nu tar jag dem på mig själv. Jag kan utan något egentligt obehag lägga mig i en gynekologstol. Det obehag som finns handlar inte om hur kränkande det egentligen är att ligga så där. Det handlar om smärtan jag vet kommer. Jag sitter och pratar med en kurator om mitt inre, vilket inte var tänktbart för något halvår sedan. Jag utvecklas.

Vetskap om att smärta kommer är en underlig insikt. Men det är bara att bita hårt i tungan och ta emot det. Det går ju över. Den fysiska. Den som sitter i själen får man leva med. Förhoppningsvis är det bara ärren kvar att bära på till slut. Vi får se. Nu är spruta två klar. Dags att samla mig för nästa, men det är först i morgon kväll. Ett helt liv kvar till dess.

Vad gör ni under tiden?

Den första

2011-03-08T20:36:00.003+01:00

Första sprutan om en tjugo minuter. Nedräkning. Då ska vi dra igång igen. Ett andra försök, men kan räknas som den första. Nu vet vi vad som gäller. Hur allt kommer att gå till. Vi laddar med sprutor i min mage för att om ungefär två veckor åka in till sjukhus för att med rejäl smärta suga ut möjliga ägg.

Det är ju absurt. Det är så overkligt så man tror på något sätt att det inte är något som händer mig. Det är bara en roll jag spelar. Jag ligger egentligen inte där och plågar mig genom ett ingrepp i mitt underliv. Det är någon annan. Sådan måste bara andra genomlida. Men nej, vi är de andra. Det är vårt liv som står på spel. Vi genomlider. Igen.

Det är ingen förväntan denna gång. Ingen sådan där förhoppning. Det är krasst. Vi ska lida i två veckor i väntan. Lida i ett ingrepp under en dag. Lida oss genom väntan om det misslyckas. Lida oss genom ett möjligt tillbakaförande och sedan lida oss genom en ännu längre väntan. Jag är krass. Det finns för många hinder för att vi ska känna något. Vi känner inte ens missmod. Vi bara genomför det som ska göras nu.

Så, fram med sprutorna. Första smärtan, även om den är liten fysiskt. Men skrapandet mot själen är desto större. För varje spruta.

Ska jag?

2011-03-01T20:43:00.004+01:00

Jag har en ensam vecka. Maken är iväg på utbildning. Det brukar vara jobbigt att vara själv. Svårt att inte gräva ner sig och inte hålla sig ovan ytan. Det finns ingen anledning att orka när man är själv. Då kan man stänga in sig och tillåta sorgen att kliva ut på huden. Men inte denna gång. Det är skönt att sitta här utan sällskap. Varför?

Jag har funderat, men jag har inga bra svar. På söndag ska jag få min mens igen. Måndag blir första sprutan. Sedan startar det igen. Full fart. Ner i känslostormarna igen och ut på andra sidan med troligt misslyckande. Jag vet inte hur jag ska förbereda mig. Det känns som om det kommer att starta upp med enorm hastighet och jag kommer inte att vara beredd. Inte stå redo att stå emot känslostormen.

Ska jag då börja kliva ner i skiten redan nu, eller vänta till måndag? Ska jag ställa in mig på smärta, förberedelser, planering, sorg, kamp, eller ska jag bara ta det när det kommer? Jag vet inte. Jag vill inte börja med det redan nu. Orkar inte öppna alla luckor igen och ta emot det som far fram. Men det kommer ju. Det vet jag. Snart står jag i allt igen. Räknar dagar. Förbereder nytt uttag av ägg. Möjliga ägg.

Nytt samtal om misslyckande?

Nej, jag kan inte redan stoppa det på mig. Det är för jobbigt. Det får vänta. Jag åker till maken på fredag och har en helg i Stockholm, som slutar med mens och första sprutan. Sedan på hemvägen får jag plocka med mig sorgen. Då är ju även han med hem igen. Då ska det nog gå.

Tänk om man visste utgången av detta...

En dag med egen tid

2011-02-23T20:08:00.003+01:00

Idag tog jag tåget till huvudstaden för att få en dag med en vän. En klok och reflekterande vän. Det tänkta tåget kom så klart inte, så det fick bli ett senare och det som sedan skulle ta mig hem vägrade starta. Men nu sitter jag i mitt hem igen. Lite senare än tänkt, men hemma. Lite stirrig och full i tankar.

Min goda vän har varit det länge nu och hon är på väg in i pension. Jag skulle säga att hon är den kokaste jag har omkring mig. Antagligen för att hon är den som känner mig bäst. Jag började att skriva långa och många dokument till henne för många år sedan och dessa svarar hon på och ger underlag för att fortsätta skriva. Det handlar inte om favoriträtter och klädmode. Det handlar om livet. Det jag levt och det jag lever.

Jo, jag vet. Det är en oerhörd tillgång att ha en människa som har ett sådant intresse för ens liv, så att hon vill läsa om det och hjälpa upp det. Förhoppningsvis hjälper det henne också i val genom hennes liv. Jag tror så. Hon säger så.

Nu var det länge sedan vi hade tid, eller tog oss tid, att ses. Det innebär att det är väldigt mycket att prata ikapp. Även om hon vet rätt mycket genom texter. Men det är en sak med texter och en annan att ses och prata om det. Det är kroppsspråket och tonen, du vet. Jag pratade. Massor. Verkligen massor. Det kändes som om jag var svältfödd på att få säga ord. Ord kopplade till ett helt liv. Pratade. Hela tiden. Fick frågor. Vinklingar. Pratade vidare.

Nu sitter jag här med de sagda orden i huvudet och försöker att sortera upp dem i grupper. Hitta gemensamma nämnare. Se vilka saker jag kan reda ut före något annat. Vilka som går snabbt, relativt snabbt och vilka som kommer att ta tid. Se dem ur olika perspektiv. Nya perspektiv. Helheter och delmål. Jag är tacksam.

Min goda vän läser inte min blogg. Hon säger att hon är för gammal. Säger att hon inte vill dela mina ord med andra. Jag köper den tanken. När jag skriver här vänder jag mig till massa människor, som framför allt har det som jag, med osynliga ansikten. Men människor som egentligen vet väldigt lite om mig. Min helhet. Ni kan min historia om barnlöshet. Men inte mer, med vissa undantag.

Därför fortsätter jag att skriva mina dokument med flera sidor och ord om mina demoner och skratt. Med en mottagare. Tacksam för att det finns någon som orkar läsa. Samtidigt skriver jag här. För flera läsare. Det är en skön balans, när den fungerar. Skön.

Två sidor

2011-02-11T20:52:00.004+01:00

Det har varit en rätt påfrestande vecka. Det är så lite som behövs för att få mig att falla ur ramarna. Alla dessa kvinnor med sjuka barn. Vi har en stad som är sjuk av magsjuka och feber. Alla drabbas, om och om igen. Vänner, elever, kollegor, bekanta, främmande... Det är påfrestande. Inte för att det drabbar mig. För att det är så dubbelbottnat.

Jag förstår att det blir jobbigt för familjer där barnen blir sjuka för andra eller tredje omgången. Det måste vara med uppgivenhet man återigen ser feberansiktet på morgonen. Det påverkar hela vardagen och jobbet envisas med att inte genomföras på egen hand. Det ligger bara där och väntar på att bli gjort. Även chansen att få umgås i familjen faller ifrån. Jag förstår det helt och fullt. Kan prata om det utan problem.

Samtidigt kan huvudet envisas med att påpeka att det här handlar om en tid. En liten fjuttig tid i det stora livet. Det är en övergående period och sedan är det "som vanligt" igen. Barnen blir friska från feber och magsjuka. Sjukdomstiden ingår. Ingår i livet som maken och jag sträcker oss efter. Jag skulle ta emot den med öppna armar. Bara jag fick möjligheten att få ha den i mitt liv. Tänk att få vara hemma med sitt barn som är sjuk. Helt otroligt vilken gåva.

Dubbelbottnat. Jag förstår vad alla familjer kämpar med. Förstår att det påverkar hela tillvaron negativt och förhindrar chansen att leva i lugn och ro. Jag ser hur tröttheten hänger i fingertopparna. Men jag tror inte att någon av alla dessa familjer skulle vilja byta med oss. Ingen skulle vilja byta kostym med maken och mig.

Kanske att den insikten kan göra att alla dessa föräldrar orkar med helgens sjukdom. Jag ska tänka på dem och hoppas att det ger dem extra kraft. Att de framåt lördag kväll får chansen att sitta ner med den de älskar och bara lugnt ta igen krafter med sovande barn. Jag ska då ta emot maken, som jobbat hela dagen, och göra vår kväll så skön och avslappnad jag kan. Försöka att inte känna att det hela tiden saknas något i vårt hem.

Jag hoppas att vi alla får en skön helg!

Så det var därför

2011-02-05T19:28:00.002+01:00

Nu förstår jag. Det borde jag insett så klart. Men nu förstår jag. Mensvärken har kommit. Med den kom sorgen inrullande med väldig fart. Det var det jag känt av. Det är därför jag varit helt omöjlig under senaste dygnet. Allt är tillbaka igen.

Värken är omöjlig att stänga ute. Den är redan inne. Jag läste en mycket talande mening idag i romanen jag läser. "Själen har ingen hud." Det stämmer så väldigt väl. Det spelar ingen roll hur du skyddar dig och får en hud som är mer och mer motståndskraftig mot sorgerna utifrån. Den ligger i oss och där har själen inget skydd.

Nu är värken tillbaka i kroppen och den skaver mot själen. Jag andas och försöker att stå emot alla känslor den drar igång, men samtidigt vet jag att det inte går. Nu ligger de här igen. Då är det bara att ta allt från början igen. Ta dem en och en. Reda ut dem. Ge dem den plats de behöver. Sedan försöka att gå vidare igen.

Men vart la jag krafterna nu igen?

Fruset leende

2011-02-04T19:18:00.007+01:00

How does it feel to day.

I´m spinning round and round.

Are you hedding back again

into an empty space?

Det känns som om jag har ramlat tillbaka igen. Det var gas ett tag. Jag tänkte inte så mycket. Gjorde det jag var tvungen till. Satsade på det. Kände att leendet låg där i mungipan. Var rätt nöjd. Det flög fram. Fungerade.

Så vaknade jag i går morse och allt var som bortblåst. Över natten. Gråten låg i halsen. Kroppen orkade inte röra på sig. Låg och lyssnade på makens andetag. Nu var det slut på ron. Det var bara att orka med livet igen. Jag ville bara inte kliva upp och möta dagen.

Jag hade sovmorgon som tur var och gick till slut upp och satte mig på trampcykeln. Bara för att röra på mig. Få ur sorgen ur systemet. Jag trampade på i en halvtimme och började svettas samtidigt som tårarna kom. Så var det igång igen. Sorgen. Jag lade mig svettig hos maken och grät. Han vaknade yrvaket upp. Stackarn.

Det slutade i dimma. Hela huvudet fångades upp i en dimma. Tankarna är insmorda i dimma. Hela dagen. Det är då konstigt att komma till en arbetsplats där allt är som vanligt. Man säger att allt är bra. Man skickar sms och säger att man är nere. Får till svar de vanliga orden. De hjälper till slut inte, för man kan dem redan.

Nu är det fredag igen. Sitter här själv och undrar. Varför envisas gråten i halsen att sitta där. Jag har gråtit hela kvällen, men det lättar inte. Den bara sitter där. Jag fick några sköna dagar med leendet i mungipan. Det får man vara glad över. Nu får jag gråta vidare i några timmar till. Sedan får det räcka och jag går in i helgen.

Man måste ju undra. Vad är det som är meningen med allt detta?

Veckor vidare

2011-01-30T21:00:00.003+01:00

Jag fick magsjuka. Bara pang. Tre dagar har jag enbart kämpat för att få kroppen i balans igen. Jag tror att det var någon som smittade mig, men det hjälpte väl inte att jag kände mig helt utmattad när det väl drog in över mig. På ett sätt var det välkomnande. Jag behövde inte tänka på så mycket annat än att balansera illamående min min hand. Balanseringen är dock inte min starka sida.

Nu känner jag mig återhämtad från andra sidan och kan återigen gräma mig över vårt misslyckande. Tre fina ägg, men ingen befruktning. När jag läste kommentarna på mitt förra inlägg och insåg att det kanske var så att det inte räknades som ett misslyckande av tre, så skickade jag ett mail till kliniken. Det var så. Det räknas inte. Vi har fortfarande tre kvar. Så skönt. Det lugnar oss, trots allt.

Nu ska vi vänta på att min hormonpåverkade mens ska komma och gå. Sedan måste jag få en normal cykel igen och då drar jag igång med nya sprutor. Sedan väntar vi på äggblåsornas rätta storlek och ett nytt försök ligger oss i handen. Detta kommer att ta oss så där åtta veckor. Åtta. Åtta hela veckor. Det är ju en evighet. Men så är gången. Åtta veckor ungefär.

Under tiden? Om åtta veckor är det slutet av mars. Första känslan av vår har infunnit sig. Andra känslor. Jag kommer att förbereda växthuset och planera upp mina rabatter. Nya inköp och nya tankar. Då är det dags igen. Det känns som en evighet. En hel evighet till dess. Men vi får leva vidare så länge. Bara vara. Undvika jobbiga platser. Blunda för det vi inte orkar se. Smita bort från samtal vi inte orkar höra. Försöka få människor omkring oss att förstå vad det egentligen är som vi går genom.

Jag har berättat för två personer till nu. Kände mig tvingad till det. En av dem är en kollega och arbetet hade inte fungerat utan att tala om vad vi tar oss genom. Den andra kvinnan är en vän. Till slut ifrågasatte hon hela vår relation och jag såg ingen annan utväg än att tala om varför jag är som jag är. Jag ville inte. Jag var tvungen. Jag funderade länge och väl och fick ge mig. Så nu vet de. Jag vet inte hur det kommer att påverka det hela, men förr eller senare skulle jag ju hamna i detta. Människor skulle ha större insyn i mitt liv än vad jag vill. Samtidigt känns det rätt bra. Det gick att berätta. De fick en första inblick i hur det är att leva med detta. De svarade kloka saker.

Kanske jag ska våga ta några steg till. Vi får se...

Det kom

2011-01-25T21:10:00.002+01:00

Nej, det var inte meningen. Samtalet kom under förmiddagen. Inget befruktat ägg. Ingen chans till att föra tillbaka något. "Hör av dig när du fått mens igen." Slut på samtal. Satt med mobilen i handen. Varför?

Bara det lilla...

2011-01-24T19:33:00.005+01:00

Vi var på plats vid kvart i åtta. Då sprang det redan män i korridoren med sin lilla flaska de skulle fylla. Den där våndan jag hade känt under ganska många dagar, och värst under söndagen, blev plötsligt osynlig. Herregud, tänk er själva. Det är fem män, inkluderat min make, som står med varsitt rör i kö utanför toaletten. Inte lite press på den om är där inne...

Vi skrev in oss och satte oss i väntrummet. Där inne satt det ett antal kvinnor. Alla verkade nervösa och såg ner på sina händer eller bläddrade i tidningar. De såg ju inget så klart. Men alla var vi medvetna om att vi var där av samma anledning. Vi hoppades på att det skulle finnas möjlighet att få bli med barn. Även om detta var så nära kliniskt genomförande man kan komma.

En efter en anlände männen. Den ena såg mer nöjd ut än den andra. Deras uppdrag var redan klart. Bara på några minuter, så hade de gjort sitt. Jaha, då var det kvinnans uppgift kvar. Den långa och plågsamma. Vi fick en säng i olika rum. Vi var så många, så vi fick dela. Avskildhet med hjälp av ett skynke. Viska. För att inte höras, inte störa, inte finnas till, så viskade vi. Log. Viskade. Andades tungt. Både på vår sida, och på den andra, vad det suckar och djupa andetag.

Sjuksköterska kom och gick genom proceduren. Ett steg i taget. Klockan var strax efter åtta och vi skulle få komma in som sista par. "Eftersom det har varit lite svårt med dig, så sparar de dig till sist." Ja, ok. Jag ler. Inga problem. Jag ska ta tablett kvar över tio och komma in kvar över elva. Tre timmar. Vi ska sitta där i tre timmar. Vänta. I tre timmar. Det är ju outhärdligt. Helt vedervärdigt. Men vad kan vi göra?

Maken satt och läste om gruppedagogik. Jag läste min foto-tidning. Såg på varandra ibland. Sjuksköterskan kom in och satte en infart. Efter många försök blev den i handen. Sedan blev det vidare väntan. Jag tog en citodon och en alvedon en timme innan ingreppet. Citodon skulle göra mig lite lugn till sinnet. Jag vet inte om det gjorde det direkt men...

Paret bredvid oss åkte iväg som paret innan oss och då visste vi att det närmade sig. Oron ligger på huden. Inget hjälper. Jag ser hur allvaret i situationen syns i min makes ansikte. Han var under långa perioder väldigt tyst och jag insåg att jag inte sett honom så sammanbiten tidigare. Citodonet gjorde mig till slut illamående och yr, så när det var dags att dra in mig till salen, så var jag rätt yr. Besöket på toa innan ingreppet var aningen vimsigt och sedan var det dags. Ingrepp.

Kvinnan bredvid oss kom tillbaka precis innan vi blev skjutsade ut ur rummet. Hon grät. Det hade gjort så ont, så hon grät. Det var ju uppiggande. Men vi förstod att det var hennes första ingrepp. Hon hade inte gjort några inseminationer. Då är nog detta ingrepp en fruktansvärd chock. Fy tusan.

Under ingreppet var jag helt fokuserad på smärtan. Den var helt enorm bitvis. Vissa av mina äggblåsor låg så illa till, att de var tvungna att pressa ner knytnävar i magen, samtidigt som de arbetade i livmodern. Det var helt sjukt. Så ont. Trots att de gav mig morfin i små doser. Men mitt i allt detta kom det. Ordet.

Ägg.

Jag hörde det inte först i denna smärta. Men det upprepades för oss. Ägg. Maken tryckte mina fingrar. Jag försökte att klara att tänka på vad det betydde, samtidigt som jag kämpade med smärtan. Det var en blåsa kvar att tömma. När ingreppet var klart och blödningen slutat, så blev vi indragna i vårt rum igen. Väntan. Hur många ägg och var de bra?

Vi åt våra medtagna smörgåsar och väntade. Väntade och väntade. Klockan var redan ett. Paret bredvid fick tysta instruktioner och av det vi hörde så hade de fått ägg att fortsätta befruktning med. Kvinna grät. Kunde inte komma över smärtan. Jag undrade så klart om hennes smärta var så mycket värre en min. Kan man jämföra smärtor? Jag tror inte det.

Så var sjuksköterskan hos oss. Stod vid vår säng. Hade sina papper i handen. Såg på oss. Jag drog in luft, med de gick inte ner i lungorna. På pappret stod det tre ägg. Tre stycken. Ägg. Tre. Vi hade fått ut tre ägg och de var alla fina. Redo att befruktas. Tre stycken. Jag tror att vi hamnade i en chock. Min inställning och känsla har varit att det inte skulle gå. Det skulle inte finnas några. Men så plötsligt har vi inte ett, inte två. Vi har tre. Tre ägg.

Just i denna stund så ligger de på Fertilitet tillsammans med makens sperma och simmar omkring i en vätska. Äggen måste ha klarat transporten från min kropp till rör och sedan denna vätska. Klara den tolv timmar så klarar den tolv vill. I morgon bitti ska de kolla över äggen och se om de har klarat natten. Om de inte har de så ringer de.

Vi vill inte ha något samtal. I morgon förmiddag vill vi inte ha ett samtal. Vi vill att mobilen ska vara tyst, så att vi på onsdag kan få komma tillbaka och föra dem på plats igen. I mig. Bara en. En fin och frisk. De andra två vill vi frysa ner. En frisk. På onsdag. Bara det. Inget mer ber vi om. Bara det lilla, men i vårt liv så stora, ägget vill vi få tillbaka. Befruktat.

Sista dagen

2011-01-22T21:23:00.003+01:00

Nu har jag tagit den sista sprutan. Den som ska få äggen att släppa från äggblåsans kanter. Om det nu finns några ägg. Det ser inte så ut tyvärr. Jag har varit på två ultraljud och se har hittat tre äggblåsor. Tre. Fler var på väg, men allt för små för att de skulle utvecklas klar. Enbart tre. Tre. Det är ingenting. Verkligen. Ingenting. Man får inte ägg i varje, så vi har kanske en chans att det finns ett ägg i en av blåsorna. Sedan ska den vara i ett gott skick...

Nej, jag tror inte att någon av oss tror att ingreppet på måndag kommer att bli något vi går lyckliga från. Jag kommer att ha ont både i kropp och själ. Jag har försökt att förbereda mig för nederlaget, men jag vet faktiskt inte hur man gör. Hur förbereder man sig för att läkare ska komma in och säga att det inte fanns något ägg att befrukta och "vi anser inte att det är någon idé att fortsätta". Det går ju inte.

Samtidigt måste jag. Jag måste vara beredd och ta hand om det som kommer i eftervattnet. Jag måste vara beredd på min reaktion. Veta hur jag ska handskas med den. Annars känns det som om det kan dra mig ner i det djupaste av avgrunder och trycka ner mig i berggrunden. Där nere har jag inte varit, så jag vet inte hur man tar sig därifrån. Om man gör det. Man kanske bara låter tiden gå och så sakta hittar man ett liv att leva där nere.

Allt sker på måndag. Det är en dag kvar i livet. Det liv jag vet om. Det jag levt nu rätt länge. En dag kvar. Sedan går livet över i något annat. Ett ickeliv i värsta fall. Kan man sedan leva vidare i ett icke existerande liv? Ja, det klart man kan. Men det blir ju inte ett helt liv. Det blir ett skadat. Misslyckat. Enfaldigt. Mitt enfaldiga liv.

Det kommer börja på måndag, så vi har en söndag att leva först. En söndag där maken ska jobb på förmiddagen och vi ska repa fars på eftermiddagen. Fars. Så patetiskt. Skratta över verklighetsfrånvända karaktärer, som inte klarar av livet. Jag har alltid velat skriva en fars och sätta upp den. Det var en av tre saker. Få publiken att skratta. Ordenligt. Men nu vet jag inte. Vad spelar det för roll, egentligen? Blunda för sorgen en stund. Visst. Men den står ju lutad mot väggen och väntar på att klättra upp igen.

Nej, jag vet inte. En söndag. Ska försöka att ta vara på den. Men jag vet ju att det inte går. Måndag kommer redan att ha smittat av sig över dagen. Sedan får vi se. Vad som finns kvar att göra. Om det finns något. Men hur som helst. Livet är ett annat efter måndag. Önskar bara att jag visste på vilket sätt, så jag kan göra mig beredd att ta emot den.

Påbörjad rädsla

2011-01-15T20:46:00.002+01:00

Hemma igen. Rädd. Var några sköna och givande dagar i London. Vandra omkring. Prata. Vandra vidare. Prata. Prata i vandring. Våga vara, enbart. Var dessutom väder som påminde om första känslan av vår. Så hur är livet när våren väl kommer här hemma? Rädd. Jag känner en rädsla idag. Den är så väldigt påtaglig. Sitter på huden. Tårar letar sig zick zack genom en labyrint.

Det känns som en helt avgörande vecka. Det är nu det ultimata testet kommer. Sprutorna är snart tagna och vi kommer att få livet svart eller vitt. Får vi en chans, eller är det helt utan möjlighet. Har vi kämpat sedan i februari helt i onödan. Det har snart gått ett år. Ett helt år. Kurator säger att ett år inte är någon tid alls i detta sammanhang. Kanske man skulle fått veta innan man drog igång...

Jag har gått och funderat på framtiden idag. Med hjärtat i halsgropen. Försöker komma på hur det ska gå om vi på fredag sitter med ett facit i handen, som inte är meningen. Det vi inte vill ha. Hur gör vi då? Hur ska vi ta oss vidare? Samtidigt går det så klart inte att tänka så långt. Det är så många steg fram till dess. Men om... Vad gör jag? Hur ska jag klara av det? Hur letar man fram kraften? Hur orkar man möta alla lyckade människor?

Jag vet inte. Förstår inte. Ser bara en lång tunnel med dolda sorger. En efter en kommer de att droppa ner framför mig. En efter en kommer de att styra upp det kommande livet. Hur mycket kommer detta att påverka relationer med andra? Det finns ett helt liv, som kommer att bli påverkat. Inte bara vår sorg. Det kommer att bli mångas, oavsett om sorgen består av vår sorg eller sorg över en avslutad relation. Vi får se hur livet artar sig. Eller urartar sig. Vilket det nu blir.

En resa

2011-01-11T16:14:00.002+01:00

I kväll startar en kortresa till London. Ta tåget till Stockholm, sova över och sedan flyg i morgon bitti. Jag ska åka med en av mina närmaste vänner. Även kollega, men det är bara ett plus. Vi ska på utbildning. Tre dagar i London. E-learning på schemat, och frånvaro. Bort från jobb och privatliv. Ska bli så väldigt skönt.

Väl nerpackat är alla mina sprutor, mediciner, vätskor... Även om jag ska iväg, så kommer jag inte ifrån det. Förhoppningsvis kommer alla nya intryck, sällskapet, tempot och äventyret att hindra mig från att känna en massa. Bara vara med om det som sker. Låta det ha sin gång, med sprutor i väskan...

När jag kommer hem så står IVF vid dörren. Måndag morgon ska vi se efter hur mina blåsor ser ut. Om de har något att erbjuda. Har de det, så är uttag av dem på onsdag och blir de sedan befruktade som de ska, så förs de tillbaka på fredag. En helt sjuk vecka. Helt vansinnig. Det kommer att vara svart eller vitt. Antingen har jag ägg och de går att befrukta eller så har jag det inte. Det är ingen gråzon. Svart. Vitt.

Jag ska göra vad jag kan för att hålla det på avstånd. Inte ge paniken utrymme. Jag ska kämpa för att hålla klumpen borta. Har varit hemma nu i någon timme och bara gråtit. Släppt på spärrar och låtit sorgerna rinna ur mig. Tömma sig lite. De kryper ju in i huden igen, men för en stund är de utanför och ger lite andrum. Lite.

Innan jag åker så måste jag få tacka för kommentarer och e-post om mitt förra inlägg. Det är så väldigt skönt att det är så pass många som kan känna igen sig och ge ytterligare ord på det jag upplever. Vi är inte ensamma. Bara ensamma i en gemenskap av barnlösa. Vi är de barnlösa. För att förstå hur det är, verkligen förstå vad vi känner bland barnlyckliga, så måste man ha varit där. Utan den erfarenheten förstår man inte. Förstår ingenting. Man måste ha stått utanför. Isolerad.

Tack för att ni alla förstår. Tack för era ord. Hoppas mina ger lika mycket gemenskap som era. De ger inte stöd och styrka. De kan inte det i ensamhet. Men de ger en gemenskap i barnlöshetens vagga.

Inne i det utanför

2011-01-09T21:52:00.003+01:00

Ibland kräver en upplevelse ett avstånd för att kunna skrivas om. Ibland måste den få sitt uttryck direkt. Dagen har varit bland de värsta jag tror att jag har upplevt. Det är så klart att ta i. Jag har säkert haft dagar som har varit värre, men de ligger så långt tillbaka i tiden och har bearbetats under den tiden. Jag har dagens upplevelse helt ocensurerad och helt obearbetad på näthinnan.

Vi bestämde igår att vi skulle ge oss ut i shoppingvimmel idag. Byta lite julklappar, köpa nya saker, äta god mat, umgås. Jag var på ett strålande humör. Verkligen. Ville bara ge mig iväg med maken och få ha en dag med honom. Perfekt. Återvänder till platsen jag så ofta tidigare har haft jobbigt med. Men nu slog det mig inte att det skulle bli några problem. Inte alls. Idiot.

Vi kliver in i detta stora shoppingcenter och från alla håll gråter barn. De står i rulltrappan, sitter på en bänk, i barnvagn. Bakom, framför... Överallt. Trötta föräldrar orkar inte ta tag i situationen. Gråten bara fortsätter. Jag drar med mig maken bort från tumultet och slår händer för öronen. Det är så klart för sent. Allt för sent.

Det fortsätter på samma sätt. Barnfamiljer överallt. Precis överallt. De har invaderat köpcentra. Kommer från alla håll. Jag väjer hit och dit. Det är ingen idé. De är precis överallt. Stressen gör att det börjar att snurra i huvudet och balansen ger vika. Vi sjunker ihop på en bänk, men det är helt omöjligt att sitta där. Ljuden slår mot trummhinnor och nitar mig i ansiktet. Jag har ingenstans att ta vägen. De är överallt. Familjer med småbarn, tonåringar, vuxna... De är överallt. Familjen.

Vi tar oss in på en restaurang. Letar oss långt in. Äter och försöker att prata om annat. Men det går ju inte. Till och med maken, som inte brukar reagera på det hela, är uppenbart tagen. Jag stålsätter mig för att ta mig bort till bilen och ta mig bort därifrån. Långt bort. Ut på landet där jag kan gömma mig för verkligheten. Maken håller mig hårt i handen och styr mig genom folket.

Det är en omöjlighet att beskriva dessa ljud och hur de påverkar mig. Hur de sågar sönder allt jag har byggt upp. Jag bygger i dagar, veckor, månader. De raderar på ingen tid alls. En sekund. Söndersågat. Finns ingenstans där blicken i ro kan få vila. Inget utrymme för oss som inte hör hemma där idag. Nej, vi blir utslängda. Det känns så. En barnvagn slår i mina vader vid utgången. "Iväg med dig, Utböling!".

Vi sätter oss i bilen och bara sitter där. Andas. Försöker att klara av att vara stark för den andra. Maken håller krampaktigt i min hand. Mitt huvud rycker från sida till sida. En så hemsk upplevelse. Så fruktansvärt jobbig. Tystnad på vägen hem. I våra egna världar. Hemma ligger sprutorna och väntar. Ska ta den första i morgon kväll. Det är ju sjukt, visst? Hela livet är helt sjukt. Nu får jag klara av de jag måste möta. Försöka att inte se dem för annat än mina kollegor, vänner, skådisar. Bara så.

De jag inte klarar av att möta får jag såga bort ett tag. De som står för det där lyckliga tillståndet i livet. De som har fullt upp med att vara mammor och pappor. De får jag hålla på avstånd om det går. Sedan får vi se. De är ju så upptagna med sina liv, så de märker nog inte ens att jag uteblir.

Bara andas. Långsamt. Det finns en plats. Det är bara frågan om att hitta den. Andas.

Ord i snö

2011-01-06T21:35:00.003+01:00

Jag behöver säga något. Något med massa ord. Jag har funderat och klurat på formuleringar. Men när man inte vet vad man behöver få ur sig, så finns inte orden. Jag kan inte annat än leta efter dem, tills jag hittar dem.

Lättaste sättet är genom att gå ut och surfa runt bland bilder. Det blir allt som oftast Flickr som får stå som underlag. Det finns bilder där som kan starta upp vilken sinande ordflod som helst. Jag låter sökordet bli "words" och efter bara några tiotal bilder så kommer denna.

Jag sitter länge och bara ser på bilden. Väntar på att orden ska komma. Så dyker de upp och med dem kommer gråten. Direkt. Utan censur. Snöar in genom fönstret. Orden försvinner igen och bara gråten ligger kvar. Mensvärken ställer sig bredvid snökaoset och tar den i hand. Kylan kryper in över karmen och flyter ut över golvet. Sprider sig kring siluetterna.

Det har varit lite för många ord, som har staplat sig på varandra, under den senaste tiden. Massa småord, som samlat sig på hög. De mest vardagliga anekdoterna kan skada ett redan sargat skinn. Bara en bild av vardag kan spåra ur vilken samlad själ som helst. Det har varit för många. För många små. Så nu sitter jag här och fryser. Kanske det hjälper att bara kliva ut ur rummet. Jag får se.

Jag får se, om en stund.

Tillbaka i det kommande

2011-01-03T20:09:00.002+01:00

En lång resa hem. Tystnad blandat med massa avslutande prat. Åtta timmar i bil ger verkligen alla förutsättningar att ta tid att prata. Det var som om det var sista andetaget, innan vi var tillbaka hemma. Under tystnaden satt jag och oroade mig för hur IVF ska gå. Om det ens kommer att kunna genomföras. Det närmar sig så väldigt snabbt nu och jag känner att trots all tid vi haft, så är jag inte redo.

Jag är redo för sprutor, ingrepp, smärta, otrevliga läkare... Men jag är inte redo för det ultimata misslyckandet. Har jag inga fungerande ägg så tar det stopp nu. Då är det slut. Ligger jag där i gynstolen med smärtor och groggy utan att höra "ägg", när de suger ur min livskraft, då är det slut. Då har jag inga ägg att göra barn med.

Men hör jag "ägg" då är ett steg närmare möjligheten där. Då får vi vänta ett tag och sedan höra om det är några att använda. Är det inte det. Stopp. Men säger de att det finns ägg som är värda att befrukta, så har vi kommit ett steg till. Ett litet steg.

Så försöker de sig på att befrukta det ägg, eller möjligen de ägg, som ser förhoppningsfulla ut. Två dagar senare är vi tillbaka igen och liggande med benen i luften får vi veta om det finns något ägg att plantera in. Gör det inte det. Stopp. Finns det ett ägg, eller två halvbra, så planteras de in igen. Ett steg till.

Kan man förbereda sig för detta? Kan man se längre fram än det första steget? Kan man hoppas i detta utan att ett misslyckande kväver mig helt? Jag tror inte det. Men det återstår att se...

Nya försök till framtid

2011-01-01T13:41:00.003+01:00

Det snöade tre decimeter igår. På nyårsafton. Vi åkte några kilometer på skidor under förmiddagen och sedan kom den. Snön. Vi såg den ta tag i landskapet vid skymning och sedan när vi kom ut till tolvslaget och tände våra facklor, så var det fullt. Så fullt med nysnö. Både på marken och i luften. Vackert. Naturen är för vacker här uppe. Så perfekt.

Jag har nu kommit in igen efter en mil i fina spår med sol och blå himmel. Så vid bilen igen drar det ihop sig och nu faller det snö igen. Vädret skiftar snabbt här. Som känslorna och framtidstron. Det finns stora möjligheter att få tid till reflektion och funderingar när man bara ska framåt och framåt. Man hinner tänka både på det man inte vill, det man vill och det man måste. Tankarna far.

Vi har haft väldigt bra dagar här uppe. Tid att umgås, hitta tillbaka till oss och det vi är. Man tappar det så lätt på de vägar vi går på. Mycket av det min kurator har sagt kliver upp i mitt huvud vid tillfällen. Det känns konstigt att plocka in henne på detta ställe. Jag verkar ha något emot att skriva "min kurator säger att...". Jag vill inte hänvisa till någon annan. Jag vill stå för orden själv. Men det är väl någon sorts larvig inställning jag har.

Jag tror att det viktigast i de samtalen, kanske att jag ska kalla det så framöver, Samtalen. Det låter som ett bra epitet att använda sig av. Jag tror att det viktigaste med Samtalen är att jag får möjlighet att höra hur andra har det. Att det finns par som går på samma vägar. Kvinnor som faktiskt inte orkar jobba heltid under denna period. Kvinnor som sjukskriver sig och inte orkar annat än förbereda för ingrepp och misslyckanden.

Jobbet är en räddning för mig. Det gör att jag måste sysselsätta mig med annat än det som hela tiden rör sig i huvudet. Jag kan inte se att jag skulle gå hemma och vänta på misslyckanden. Det är bättre att hela tiden göra saker. Möta människor. Klara av att se dem i ögonen. Men vi får väl se nu. Det kommer nya inslag i början av detta år. Helt nya. De kan ta mig åt vilken väg som helst. Vi får se vad 2011 erbjuder.

Det snöar. Försiktigt och luftigt. Ser inte sjön längre. Men vet att den är där. Alltid närvarande. Som framtiden. Som 2011. Den finns där, men vi ser den inte. Kan bara förnimma oss dess närhet.

Kritiskt finger in i nytt år

2010-12-29T21:51:00.003+01:00

Nu sitter vi i en stuga i fjällen. Har nästan vuxit upp här. Inte bott här permanent, men åkt upp hit sedan jag var tio. Det är alltid som att komma hem. Nå lugnet. Bara sitta med brasa tänd, spela spel, prata, basta, ut i spåren en sväng, knalla ner till affären... Det är den lugnaste platsen man kan önska sig. Tid för eftertänksamhet och samvaro.

Vi behöver det. Vi har varit så virriga och stressade under hösten och vintern. Det är dags att verkligen landa i varandra igen. Det ska bli väldigt skönt och avslappnat, även om det kommer att bli gråt och viktiga samtal att ta oss genom. Åtta timmar bilresa ger perfekt utrymme för samtal och tysta stunder. Bara sitta och samla krafter. Prata om hur vi känner och tänker. Nå varandras tankar igen. Det är som balsam.

Jag har berättat om samtalet med kurator och hur vår kommande månad kommer att bli. Det lyser lite av förhoppning i våra ögon igen. Maken sitter vid den ganska tråkiga res-lunchen och ler när jag berättar att vi ska vänta sexton dagar, efter att ägget förts tillbaka, för att göra gravtest. Han ler. Lägger huvudet lite åt sidan och blinkar. "Det känns skönt i kroppen att höra dig berätta." Jag ler tillbaka.

Nu ska vi leta oss tillbaka till gemenskapen igen under några dagar. Fira nyår och se framåt in i 2011. Jag hoppas så mycket på det året, samtidigt som jag ser på det med praktisk realism. Kritiskt. Synar varje fingertopp. Det får inte bli så att jag låter mig fara iväg med en massa önskningar och bilder av framtiden. Måste se på det som det är. Detta kan sluta med att det bara är vi två resten av livet.

Men då får vi väl flytta upp hit. Bara gå uppe på bergens toppar och se ut över naturen resten av livet. Jag har ju någon att hålla i iallafall. Vi får se... Hoppas lite. Sedan får vi se. Kritiskt

Brunnens botten

2010-12-28T21:32:00.004+01:00

Jag har haft mitt andra möte med kurator idag. Vet inte om jag har skrivit om mitt första, men det var en nervös och orolig träff där jag mest satt och grät. Kuratorn är en kvinna i min egen ålder. Rätt alldaglig till utseendet, vilket kan bero på rätt tråkig arbetsuniform, men har en skön dialekt. Hon utstrålar även lugn. Helt lugn. Lugn.

Idag var jag mindre nervös och mådde även bättre än sist, vilket hon påpekade. Jag verkade mer samlad. "Far inte över känslorna", som hon uttryckte det. Nej, det är nog så. Det har varit ett vakuum ett tag. Väntan på att januari ska komma, så att vi kan dra igång provrör. Det förvånar mig att det inte ingår ett besök hos kurator när man kommer in i ruljansen. Det borde vara en självklarhet. Man måste prata.

Men det handlar om kostnader, påstår min kurator. Landstingspolitiker anser inte att det ska satsas på det. Följden blir i många fall sjukskrivningar och annat i farvatten efter en kraschad situation och för sen kontakt med hjälp som kan fås. Ja, man kan undra vad det är som fattas hos "de som styr" verksamheter. Behöver de inte kunna något?

Jag fick många exempel från andra kvinnor och par, som genomgår det samma som jag. Hon plockade fram situationer hon själv fått berättat för sig. Paret som insåg att vänner plockade fram godis och mys på fredagkvällen och själva plockade de fram sprutor och mediciner. Hur en kvinna efter många och långa misslyckade provrör fick en kollega som lyckades på första försöket. Hon fick byta arbete. Klarade inte av att se denna växande mage.

Jag förstår dem ju. Jag förstår precis hur det är. Precis. Det är en jävla orättvisa. En förståelig och orättvis orättvisa. Ingen har rätten att lyckas på en gång. Ingen har rätten att behöva genomgå detta om och om igen. Jag kan undra ibland hur snabbt ett psyke kan brytas ner. Hur man ser förvarningarna om att det sker. Hur ser man att man snart inte kommer att klara mer? Jag vet inte. Kanske att man bara känner det. Inser det. Förhoppningsvis inte för sent.

Efter möte med kurator så fick jag träffa en sjuksköterska och få en genomgång på sprutorna. När nästa mens kommer så ska jag dra igång med att ge mig själv medicin i magen med spruta. Jo, jag vet. För illa obehagligt. Men det måste gå. Det är sju dagar med sprutor och sedan undersökning. Hur långt har äggblåsorna kommit? Vidare planering och sedan vidare.

När det väl är dags att ta ut äggen så ska jag bara blunda och andas. Morfin i armen. Det säger väl sitt om smärtan och oron i situationen. Maken ska dessutom vara med och se hur allt sker på en TV-skärm. Helt galet. De suger ut äggen och de förs direkt in i laboratoriet Får vi höra någon ropa "ägg" där inne, så kan vi andas ut. Hör vi inte det, så får vi bryta ihop.

Efter det får vi dricka en kopp te och äta medtagna smörgåsar. Vänta på att de ska komma in och tala om hur många ägg det är och hur de ser ut. Det förutsätter så klart att de har ropat "ägg". Annars finns det ingen anledning att komma in. De stöder inte i sorgen. De har för späckat schema. De hjälper till med fertilitet, inte brustna och sargade hjärtan. Men om det finns ägg, så kommer de och säger hur många.

Sedan befruktar de ägget, eller äggen, och ser hur de delar sig. Bra celldelning i fyra delar planteras in igen. Om det inte sker, så är färden över för denna gång. Kanske för alltid. Men vi hoppas på små ägg som delar sig till fyra små miniägg och med en fin yttre hinna. Vi hoppas på det. Vi kan inget göra för att få till det. Inte någonting alls. Nada. Bara hoppas. Hoppas att jag kommer att få igång en äggproduktion. Hoppas att äggen har en bra kvalitet. Hoppas på att de blir bra befruktade. Hoppas att de sedan förs in i mig igen på ett bra sätt. Hoppas att ägget väljer att stanna kvar där och växa. Hoppas att det blir ett barn. Hoppas.

Ja ni, hur snabbt kan ett psyke brytas ner? Hur snabbt går det och hur märker man att det pågår? Kan man välja att blunda för det? Jag blundar och hoppas. Hoppas lagom, för annars är det så väldigt långt ner till brunnens botten.

Bittra tillfälligheter

2010-12-21T20:55:00.003+01:00

En sista jobbdag är klar. Nu ska jag få ledigt i några dagar. Ta mig fram till julhelgen, ta mig genom den, jobba en dag till och sedan ladda för en resa till fjällen. Sedan kommer jag hem till sprutor och provrör. Jag håller det på avstånd på bästa sätt. Vill inte tänka på det. Bara samla krafter inför den dag första tanken måste tas.

Tänk om jag inte har några ägg att använda. Tänk om de hör av sig och säger "Tyvärr, men dina ägg är så dåliga så vi kan inte befrukta dem. Så nu vet vi, det är dig det är fel på." Vad gör jag då? Hur ska vi då ta oss vidare? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Det är därför jag skjuter på tanken. Vägrar att tänka på den. Måste ta mig genom julen först.

Så nu sitter vi här med glögg och pepparkakor. Slår in julklappar och planerar bak och matlagning. Försöker dra ner på tempot och landa i en tid som går långsamt. Försöker att inte tänka på förra julen, då vi var så säkra på att vi nästa jul skulle vara på väg att bli tre. Så säkra. Det skulle vara den sista julen med sorgen i släptåg. Nu är vi inte så naiva. Vi slänger inga tankar framåt.

Jag försöker istället tänka på de människor som sitter ensamma under hela julhelgen. De som ser ut genom fönstret och ser hur alla andra umgås. Jag skickar dem en tanke. En varm önskan om att ensamheten inte ska ta över helgen. Bara ge den en bitter tillfällighet. Jag och maken har trots allt varandra och kommer att få en skön jul. Vi har närheten och gemenskapen att dela och sedan står vi och ser fyrverkeri i dalen och hoppas på ett nytt år.

Ett steg mot julfirande

2010-12-18T22:02:00.004+01:00

Jag vet inte helt vad som händer, men kroppen har tagit egna beslut. I går skulle jag kliva upp efter att ha kämpat med mig själv. Jag vill inte. Jag vill aldrig. Vill inte upp på morgonen. Vill inte lägga mig på kvällen, för att jag vet hur kampen är på morgonen. Denna morgon tog jag mig samman efter att ha låtit radion gå på och gå på. Kämpade mig upp och sträckte mig för att befria rummet från mörkret. Hann inte göra det förrän jorden snurrade till och jag föll ner i sängen igen.

Balansen var borta. Jag reste mig igen och gick ut i nästa rum. Landade på golvet bredvid tv:n. Bara rakt ner. Helt medveten hela tiden ligger jag på golvet och undrar vad som egentligen är upp och ner. Vad är golv? Vad är tak? Efter ett tag, en minut, en timme, jag vet inte, så tog jag mig upp igen och lyckades ta mig vidare. Varför, egentligen? Varför låg jag inte kvar? Nej, jag skulle ju till jobbet. Avslutning på termin.

Jag ställer mig i duschen och allt snurrar. Väntar på att det ska sluta. Nej, det snurrar. Mår illa. Kliver ur duschen och står framför spegel. Det snurrar. Hela mitt jag far omkring i spegeln. Går inte att fokusera. Det är en sjuk upplevelse att inse att det inte går. Jag kommer inte att klara det. Bussen går om en halvtimme och det finns ingen chans att jag tar mig ut till den. Innebär det att jag måste ge mig? För kroppen? Herregud.

Jag spydde. Pang. Magsjuk kanske. Går runt på bottenvåningen och väntar på nästa anfall. Illamående ligger kvar. Snurrar. Men inget händer. Tar mig upp på övervåningen igen och lägger mig. Faller tillbaka i ingenting. Somnar. Vaknar igen efter någon timme eller två. Jag vet faktiskt inte. Känner in kroppen och inser att illamående är borta. Det snurrar inte i taket och sängen rör sig inte.

Fyra timmar senare står jag framför en grupp kollegor och tackar för terminen. Ler. Håller mig samman. Tar emot blommor, ger blommor och god jul. Alla ger sig iväg. Direkt ut i förberedelse inför julfirande. Undrar hur många av dem som har en jul framför sig, som de känner att de till uppleva? Jag sätter mig i mitt arbetsrum och samlar krafter. Ser tillbaka på morgonen och undrar vad som egentligen hände. Vad är det kroppen vill?

Jo, jag vet. Jag förstår det också. Men ändå. Det är väl jag som bestämmer? Är det inte kört om jag lämnar över taktpinnen? Jo, visst är det. Så därför blundar jag. Tvingar mig till att inte förstå. Så går jag vidare. Bara vidare. Ny dag. Ny morgon...

Misslycklig

2010-12-16T21:29:00.004+01:00

Jag finner inte kraften att skriva. Det har letat sig in ett nytt stadie i verkligheten. Utslagen. Jag arbetar på som vanligt på jobbet. Gör det jag ska och lite till. Får till former och färger. Skapar och ordnar. Tillrättalägger och planerar. Det flyter på väl. Ibland kan huvudet slå ner mot bordet, men det är det bara jag som ser. Röda lampan lyser fientligt vid dörren. Inte nu. Ge er! Sedan tillbaka igen. Alert och redo.

Sedan kommer jag hem och kroppen lägger av. Jag slås av stolen och sedan är det helt kört. Jag kan inte röra mig. Kroppen vägrar att göra mer. Gråten tränger genom skalet och sedan är det helt upp till den att bestämma väg och tid. Jag kan inte annat än följa med. Stålsätter mig, men vad hjälper det? Ingenting.

Kroppen vill inte längre. Den är full. Den har fått nog. Den vill inte längre. Jag satt länge och väl och såg in i brasan för någon dag sedan. Satt bara och såg. Insåg att jag var misslyckad. Att det mesta i livet är helt misslyckat. Men fick inse att det inte helt stämde. Jag är egentligen inte misslyckad. Jag är bara inte lycklig, nöjd, tillfreds. Inte ens ok. Jag är misslycklig. Helt och hållet.

Kroppen har nu insett att den väg som finns för att klara av vardagen och tillvaron är att stanna upp när vi kommer hem. Kroppen och jag. Jag får vara tacksam att den följer mig på jobbet. Vad den gör när vi kommer hem får jag överlämna till den. Vi måste väl dela på tiden. Lika. Så vi på olika tider kan få vara det vi hela tiden är. Misslyckliga.

Naiv insikt

2010-12-04T19:14:00.005+01:00

Jag vet inte varför. Det bara stannade av. Jag orkade inget skriva. Jag vet inte om jag orkar det nu heller, men det ser vi inom kort. Det betyder inte att det inte händer något. Det far fram. Jag fyllde år för en vecka sedan. Det tar emot. Vill inte bli äldre och vill inte behöva tänka att "Jaha, då har det gått ett år till och inget har hänt." Jag tror inte att jag lider av någon åldersnoja. Det är ok att jag ser ut som jag gör och att linjerna far över ansiktet. Jag lider av misslyckande.

Till sommaren firar vi tio år som gifta. Jag undrar vad vi hade gjort annorlunda om vi hade vetat hur vi har det idag? Så mycket. Vi hade satt igång den här processen väldigt mycket tidigare. Jag diskuterade naivitet med en god vän för en tid sedan. Jag skulle säga att jag har varit oerhört naiv. Jag övervägde inte att vi inte skulle få det som alla andra. Jag övervägde inte att jag skulle behöva besöka Fertilitet och utsätta mig för dessa ingrepp. Det fanns inte i min verklighet. Gör det att jag var naiv?

Jag vet inte. Alla andra som trodde samma sak, och fick det, var de också naiva? Kan man vara naiv, om man uppnår det som man vill ha? "Jag var naiv nog att tro att jag skulle få bilda familj, och det fick jag." Nej, det låter inte rätt. Jag har en tidigare klasskamrat som vän på FB och hon är gravid. Lägger upp ovidkommande kommentarer, som verkligen kan gnaga hål i huden. Jag undrar om hon var naiv nog att tro att hon skulle lyckas med detta?

Vi har varit på samtal för att dra upp nya riktlinjer inför IVF. Vi satt med den pliriga läkaren och en läkarkandidat. Vi fick information om hur saker och ting ska gå till. Vilka chanser vi har. Det höjs nu från femton procent till tjugofem. Men det är med förutsättning att jag har bra ägg att producera fram. Det är inte säkert. Något fel måste det vara eftersom det inte har tagit under sex inseminationer. Det är inte maken det är fel på. Då måste det vara mina ägg.

Så nu blir det en väntan över jul och nyår för att i januari börja ta sprutor och sätta igång en ordentlig ägglossning. Vi får hoppas att det ger många. Många fina och användbara ägg, som vi kan befrukta. Sedan plockar jag med mig en därifrån och de andra fryser vi in. Det är så jag vill ha det. Men jag är inte naiv. Inte det minsta. Jag tror inget längre. Jag gör bara det jag blir tillsagd.

Tror modet fattades

2010-11-23T21:05:00.003+01:00

Jag har jobbat elva timmar idag. Snabb lunch, kort fika framför dator, spring i korridor, paus på toaletten. Jobb, jobb, jobb, jobb. Fokus. Vaknade i morse och insåg att det fortfarande var med stort motstånd jag tvingade kroppen att vakna. Jag vill inte. Jag vill ligga kvar i sängen med maken och bara ligga i hans famn och stänga ute världen. Verkligheten. Alla måsten.

Jag vill må dåligt. Jag vill ligga i sängen och bara tillåta mig att må kass. Inte tvinga mig att alltid orka. Vännen sa att hon önskade en vecka i solen och värmen. "Då kan man gråta bort halva dagen och ändå ha dagar kvar." Ja, jag vill det. Vill göra så. Bara tillåta mig att må dåligt. Hur svårt kan det vara?

Men nej, jag inser ju att det inte är för mig. Vad skulle det leda till? Skulle något bli bättre? Nej, mina sorger är inga som försvinner för att jag är hemma några dagar. De reder inte upp sig. De skapas inte i nya former. De får ingen ny struktur, realism, önskan. Den består. Därör finns det ingen anledning att stanna hemma. Då får jag göra det resten av livet. Nej, vidare. Vidare ska vi...

Jag mailade till Fertlitet idag för att vara säker på att mötet med dem på torsdag inte skulle ske med den kvinnliga läkaren som kontakt. Hon som höll på att lägga mig nedsövd på operationsbordet, eftersom hon själv inte kunde se att problemet låg på henne och inte i mitt underliv. Jag formulerade mig väl. Ord för ord. Noga med att inte säga för mycket, inte för lite, inte med fel betydelse. Noga.

Skickade det och inväntade svar. Det kom ett och jag kunde med lugn andas ut. Vi ska få möta den lille plirige mannen. Mikael. Jag hoppas att han har något bra att säga. Att han kan se att vi har chansen. Att vi har möjligheten. Att vi har något. Bara vi. Att vi kan nu. Vi.

Vi. Maken och jag. Vi vill vi med. Vi vill bli en till. Fy så längtan sliter. Så avundsjukan tränger undan förnuftet. Så saknaden tvingar en till tystnad mitt i kören av röster, som redan står och skriker. Den skriker. I huvudet skriker sorgen i moll.

Vida steg vidare

2010-11-20T13:47:00.003+01:00

Hittade kraften. Låg länge och väl efter att maken givit sig av. Läste. Lyssnade. Andades. Till slut tog jag mig upp och startade upp dagen. Ett steg i taget. Tankar far i ensamheten. Stängt ute allt annat. Lättare att leva dagen i ensamhet när jag själv stängt ute allt och alla. Dagen blir upp till mig.

Sakta med säkert dockar jag för saker på min lista. Enkla saker och svåra saker. Snabba och långsamma. Promenaden blev en sväng i den snötäckta trädgården. Städningen blev plock. Baket går jag och klurar på. Ser på mina scrapbook-saker och funderar på om det ska bli kvällens syssla. Vi får se.

Hämtade in post från flera dagar. Märks att maken arbetar väldigt mycket och att jag inte orkar röra mig när jag kommer hem. Fick inbjudan till julfest med tjejer. Massa intressanta tidningar att ta med i vilan på sängen. Två brev från Fertilitet. Ett om mötet för ny planering inför provrör. Sedan kom tiden att få komma till kvinnoklinikens kurator.

Jag visste att den skulle komma. Har väntat på den ett tag och mailade till slut för att höra vart den blivit av. Något hade hänt med administrationen av den, men nu kom den. Första december ska jag få träffa kuratorn i en timme och prata. Vad jag nu ska säga...? Det med talade ordet är inte min sak. Inte mitt bord. Be mig skriva och det är inga problem. Men tala. Nej.

Vi får se hur det går. Det känns ändå som om det händer något och det måste ses som något porsitivt i alla nederlag. Måste lyckas att se saker för vad de är och inte jämföra dem med andra saker som fattas mig. Vi kanske måste leva vidare som två och det måste gå. Även om det innebär att vi får sälja allt och flytta till obebygda nejder. Vi måste hitta vår väg vidare i livet.

Ja, kanske att jag ska baka något ändå... Vi får se. Först plocka lite mer...

Mellan oförstående lakan

2010-11-19T21:28:00.003+01:00

En vecka avklarad. Infunnit sig ett nytt inslag. Vaknat hela veckan utan att kunna ta mig upp ur sängen. Kroppen vaknar inte. Maken ligger och masserar, peppar, försöker att förstå. Men hur ska han förstå när jag själv inte gör det. Jag orkar inte. Vill inte. Till slut infinner sig gråten. Alltid. Gråter och när det väl är avklarat så kämpar jag mig ur sängen och gör det mest akuta.

Snabbt genom duschen, ingen frukost, på med maskara, kläder, föna hår och sedan iväg... I bilen har alla krafter tagit slut och stegen in på jobbet släpar. Ler. Hälsar. Samlar mig. Inser att jag klarade det igen. Hela veckan har jag klarat det. Tagit mig dit. Ser i spegeln hur morgonens gråt sitter i ansiktet. Men ingen annan verkar se det mer än jag.

Igår började kommentarer om att jag ser trött ut, infinna sig. Frågor om hur det är med mig. Ja, man får ju ljuga. Låtsas. Är ju samtidigt sanning att jag är trött. Till ytan. Men det är ju inte tröttheten som hindrar mig att ta mig upp på morgonen. Hindret sitter så väldigt mycket längre in.

Nu är det fredag kväll och det ska till att klara en helg. Jag har gjort upp en plan. Maken åker bort i morgon bitti, så det måste till en plan. En som tar mig ur sängen och får mig att göra saker. Positiva saker. Saker som leder till något. Har skrivit ner dem alla. Lång lista som måste bockas för. Det ska bli gjort. Lovat.

Oroar mig. Får hjärtklappning. Ska klara hela helgen själv. Ta mig genom den på egen hand. Att det ska kännas som en så enorm omöjlighet. Det har ju aldrig varit några problem, men nu. Helt skakig. På torsdag ska vi tillbaka till Fertilitet för samtal. Lägga upp strategi. Se framåt. Igen. Hoppas. En sak i taget.

Jag ska dessutom fylla år i veckan. Inte mycket att fira, men fylla ska man. Varje födelsedag tänker jag att kanske det till nästa gång har hänt något. Kanske har blivit som vi vill. I år ska jag inte det. Jag ska dessutom tilåta mig att skrika högt så fort jag hör ett barn. Någon gång ska vara den första. Bara skrika ut det som ligger i huvudet. Kanske börjar redan i helgen. Det ekar ju barngråt i huvudet sedan många år tillbaka.

Men först, först ska jag äta choklad i enorma mängder. Maken har köpt hem lager som ska ta mig genom helgen. Sedan får vi se. En sak i taget. Första blir att ta mig upp i morgon. Går inte det så får helgen genomlidas under lakan. Tiden går ju även där under. Så varför inte?

Sista chansen över

2010-11-13T23:34:00.002+01:00

Jag har varit tyst ett tag. Ganska länge. Jag tror att orden tog slut. Orkade inte mer. Hittade inget att säga. Jag har sett tillbaka och funderat på varför. Minns ett samtal på TV mellan två män. De kom fram till att det är först när man får barn, som man förstår vad livet går ut på. Då faller det på plats.

Det var nog droppen. Orkade inte med livet längre. Orkade inte kämpa emot och ducka för slagen från alla håll. Jag kan bli förvånad över hur enkelspåriga människor kan vara. Samtidigt gör de mig så enormt ledsen. Syns vi inte? Vi som inte får barn. Syns vi inte? Varför är det ingen som talar för oss? Varför finns vi inte representerade?

Jag kom inte längre i tanken. Man måste klara av vardagen också. Orka med att kliva ur sängen, ta sig till jobbet, fokusera, lösa frågetecken, samla krafter att åka hem och sedan överleva kvällen. Man måste orka räkna dagarna till mens. Räkna och räkna. Man räknar ner till misslyckande. Ska man behöva göra det?

Ja, vi måste det. Vi som inte klarar av det alla andra gör. Vi kan inte få barn. Vi vill, vi önskar, vi kämpar. Vi gör allt flera gånger mer än alla andra, men inte. Vi får inte. Varför får vi inte? Nu sitter jag här med mens igen. Sista omgången insemination är slut. Vi hade sex chanser, men det gick inte. Vi trodde det. Vi trodde att vi hade en chans. Vi trodde.

Nu vet vi. Det gick inte. Det finns inget fel, men det är ändå fel. Så fel. Vi lever ett liv som är fel. Så hur får man det då att bli rätt? Vi får vänta och se. Kanske det aldrig blir så. Kanske vi lyckas. Kanske att tre provrörsbefruktningar kan hjälpa oss. Eller så är det bara en sträcka vidare mot det som är fel. Helt fel. Men vår verklighet. Vår vardag och vårt liv.

Jag hoppas att någon en dag kommer att berätta om detta i samtalssofforna. Ge vårt liv ett ansikte. Vi är så många, så varför räknas vi inte? Det är en klart intressant fråga. Orkade jag, så skulle jag fundera på det. Men jag har en dag i morgon att klara av. Det är alltid morgondagen som kommer först. Sedan får man se. Så där har vi nog svaret. Vi orkar inte. Inte det också. Vi har nog ändå.

Livet är åtdraget

2010-11-02T17:26:00.002+01:00

Jag letar mig fram. Söker. Försöker. Letar. Har värk i kroppen. Ligger över ryggens skulderblad och över bröstet. Det är som en livrem som dragits åt. En bred livrem. Fick ett besök idag av en tidigare elev. Hon kom för att visa upp sitt barn, fyra dagar gammal. En liten kille. Liten, så liten... Jag ler och det känns bra. Bara står och ser på denna lille. Vet att mamman längtat efter detta barn, även om hon är ung. Velat få barn. Glad för hennes skull. Förvånas över att jag klarar det. Se utanför mig själv.

Tillbaka i arbetsrummet dras livremmen till. Andningen blir omöjlig. Handen far ut och slår mot skrivbordets kant. Gör så galet ont. Inser att orden "man slår sig själv för att smärtan utanpå kroppen är enklare att handskas med än den som ligger i kroppen" är så sant. Kroppen tar det beslutet själv. Slår till. Jag var inte beredd. Det hade ju gått bra med det oförberedda mötet. Varför?

Går och bär på denna livrem. Kommer nog att få göra det. En tid. Kapitlet igenom. Oron över vart vi är på väg är överhängande. Verkligen. Oron över vad det kommer att bli av oss. Hur vi kommer att få det. Hur vi kommer att bli. Vart vi kommer att ta vägen. Men det återstår att se. Vi vet inte vad som står där framme. Vad som väntar. Det oroar mig. Väldigt mycket.

En helg som många kommande?

2010-11-01T19:44:00.004+01:00

Jag tror att jag haft den värsta helgen på väldigt länge. Verkligen oerhört jobbig. Maken jobbade från fredag kväll till söndag eftermiddag. Var hemma lördag kväll. Jag insåg redan innan att det skulle bli väldigt jobbigt att klara mig själv. På fredag eftermiddag, knappt ett dygn efter inseminationen, så kommer mensmol. Direkt. Jag håller i ett möte och inser att den sprider sig. Från vänster äggstock, där ägget finns som jag vill få befruktat, och vidare runt i livmoder. Mol. Misslyckande. Igen.

Jag kan nog inte beskriva hur det är. Beskriva hur sorgen stiger upp i armar och ben. Far vidare genom kroppen och surrar sin evighetssång i huvudet. "Misslyckande. Misslyckad. Oduglig." Det man står och pratar om tappar på en gång mening. Hela vardagens innehåll krymper ihop till ett oigenkänligt ingenting. Den inre fågeln far omkring och slår mot magens väggar. Skriker ut sin sorg och förbannelse över livets orättvisa.

Varför kan inte vi få barn?

Satt på mitt arbetsrum efter mötet och samlade mig för att ge mig ut i alla andras liv. Se hur andras liv far förbi, samtidigt som mitt står still. Still i molande värk. Andras liv far vidare. Levs. Jag är still. Bestämde mig för att inte bara åka hem och sätta mig i ensamhet. Bestämde mig för att shoppa. Varför inte? Det blir inte bättre av att sitta själv på en soffa. Fick sällskap. Sa inget om värken. Bet ihop. Försökte le.

Men när värken tar över så klarar jag inte av tårarna. Kan inte hålla dem tillbaka. Står på den stora parkeringen i mörker och ringer maken. Han tröstar. Får mig att skratta i tårar. Säger att jag borde åka hem och göra chokladbollar. Är så komiskt på något sätt. Chokladbollar. Livet klarar inte längre av att levas, men man kan alltid baka något att äta. Sorgligt. Roligt. Trasigt. Han säger att även han är ledsen. Bara på ett annat sätt.

Varför kan inte vi få barn?

Lördagen blir en katastrof. Jag vaknar och vet att det kommer att bli det. Maken åker till jobbet och sedan börjar kampen. En timme i taget. Jag har tappat kontrollen. Helt. Jag kan inte styra över någonting. Klarar inte att ta mig samman. Som alltid. Ta mig samman. Men dagen är inte till för det. Dagen är sorgens dag. Städar lite. Gråter. Plockar. Gråter. Skakar i kroppen. Händer skakar. Pratar med maken så ofta han kan komma från. Gråter. Hoppas på stöd i det omöjliga. Väntar.

En ny känsla. Jag har tappat hoppet. Det måste handla om det. Jag tar en promenad i skogen för att slippa mig själv och alla andra. Alla som inte finns till. Rasar ihop vid ett träd. Gråter livet ur mig. Bara kräks gråt. Inser att jag inte kommer att lyckas med detta. Går tillbaka över kladdiga åkrar och tunga moln. Inser att jag är ensam. Helt ensam. Kommer att förbli det. Vi kommer alltid att komma hem till bara oss själva.

Varför kan inte vi få barn?

Jo, det har nog gått upp för mig nu. Vi trodde verkligen på detta och insikten att vi kommer att bli två gör väldigt ont. Det är en sorg som jag alltid kommer att få bära på. Alltid. Det är inget som läker med tid. Det är inget som går över. Det är inget som kommer att försvinna. Jag har fått lägga det i min ryggsäck och ta med mig det vidare i livet. Så är det. Men hur lever man med det?

Sista raderna på kapitlet

2010-10-28T19:43:00.004+02:00

Då är sista gjord. Absolut sista. Den sjätte. Klar. Gråter. Gråtit i timmar nu. I tystnad. Jag har gjort den sista inseminationen. Vaknade och hoppades på att det inte skulle vara dags. Hade ont i magen. Ville bara inte. Inte tillbaka dit. Avskyr den där korridoren. Avskyr doften. Vad den står för. Men efter ett besök på toaletten kom smilegubben. Log så glatt.

Maken ropade glatt från sängen när jag förde vidare gubben. Han for upp och var direkt vaken. Tid att passa på fertilitet. Det var dags. Jag försökte att dölja mina suckar, men det är inte mycket som undgår honom. Svåra är väl att han inte förstår. Ingen gör det, i och för sig. Men ändå. Han försöker. Frågar. Följdfråga. Rynkar pannan. Men jag vet inte. Tror inte att han förstår hur detta sliter i själen på mig.

Vill jag att han ska det? Vill jag minska på hans glädje i den sista inseminationen? Egentligen borde jag låta mig smittas av hans energi och förväntan. Jag gjorde vad jag kunde och klarade det till han släppte av mig vid jobbet. Sen försvann han med blicken och handen. Fick klara mig själv. Gick rätt bra med sysselsättning i möten och annat. Men så ska blåsan börja fyllas inför ingreppet och att hitta balansen i kissnödighet har jag inte klarat någon gång ännu. Inte nu heller. Så oerhört kissnödig när det väl är dags.

Provat att kissa lite någongång? Bara litegrann? Det är egentligen helt bortkastat. Helt. Gick sakta mot sjukhuset med sprängande blåsa och drog in luft. Kände mig så oerhört ensam. Bara min goa vän på jobbet, utom maken, som visste att det var dags igen. Att det kändet skit. Att jag bet mig i tungan för att känna blodsmak i munnen. Stegen gick sakta framåt på platta fötter. Jag kom allt för tidigt och låste in mig på en toalett.

Suttit på en toalett någon gång och gömt dig? Gömt dig för dig själv och alla andra? Jo, vi är nog många. Jag satt där i en kvart eller så. Sedan gick jag upp. Hissen gjorde mig illamående. Avdelningen gjorde inte saken bättre. På golvet inne i väntrummet satt en liten tjej och lekte. Fadern satt bredvid och läste i en tidning. Jag fick kliva förbi dem för att få en sittplats. Hon ser på mig. Jag försöker att inte se på henne, men inser att hon inte är att skylla för min sorg. Istället ler jag mot henne och hon ser förvånat på mig. Ler tillbaka.

Efter några minuter har hon bestämt sig. Hon kryper fram mot mig. Stannar och ser på mig. Kryper lite till. Jag stålsätter mig. Ler. Hör tårarna rinna i inneörat. Ler. Hon når fram till mig, tar tag i mitt ben för att resa sig och börjar prata med mig. Ler, dansar lite och pratar. Bara pratar, som bara barn kan. Fadern ser på henne. Han ler. Säger att han är förvånad. Lilja brukar aldrig göra så där. Brukar vara rädd för främlingar. "Har du en barnmagnet i dig?"

Nej, han vet inte vad han säger och innan mitt ansikte krackelerar så kommer min pliriga läkare och hämtar mig. Mikael ska göra den sista inseminationen. Av med kläder. Lyssna på instruktioner. Stålsätta mig för smärtan och samla krafter. Han blir färdig på nolltid. Jag hinner knappt reagera. När alla instrument väl är på plats i mitt underliv, så tar det knappt fem minuter, så är han klar. Fem minuter smärta. Så enkelt att handskas med. Över. Sista gången. Känner mig nästan bestulen.

Mikael står sedan framför datorn och beskådar min journal. Han scrollar och läser. "Jag tror inte på att göra fler inseminationer, för detta har ju inte gjort några resultat." Han plirar mot mig. Lägger huvudet lite på sned. "Du har inte så hög äggproduktion, så vi måste fundera på alternativ. Om ni vill försöka vidare" Jag säger att vi vill det. Att vi redan har bestämt det. "Mm... Vi måste gå genom era alternativ och se vad som är bäst. Om ni sedan tycker att det är någon idé." Jag nickar utan att tänka på det. "Det måste nog bli en väldig hormonkur i så fall". Jag nickar igen.

Jag gråter. Gråter och gråter. Sitter bara här och gråter. Försöker komma in till sorgens kärna, men jag hittar den inte. Vågar mig inte in till den i min ensamhet. Så sitter och gråter. Trasar sönder det som går att riva. I morgon ska jag ta mig samman. Men i kväll gråter jag med mobil i handen. Vägen ut till omvärlden är tyst, mitt i ensamheten.

Ord med ord efter

2010-10-26T17:28:00.005+02:00

Veckan drog igång, så klart. Jag hängde med. Gav mig den på att spela innebandy på söndagkvällen. Oerhört skönt att bara springa omkring på en plan och jaga en boll. Tydliga regler. Lag som vill samma sak. Vinna. Svart eller vitt. Klart.

Måndag morgon är hälsenan svullen och gör ont efter hårt spel och kamp. Haltar till jobbet utan att tänka på om jag vill dit eller inte. Om jag orkar. Smärtan tar över. Irritationen att det som håller uppe humöret försvann med en skada. Varför får jag inte bara ha kvar lite som fungerar?

Dagen är intensiv. Alla undrar vad som hänt. "Innebandy" men skulle lika gärna kunna säga "Själen är trasig och haltar". Får en del gjort med värk. Fysisk värk. Upptäcker att den hjälper humöret. Kan sätta finger på vad som är fel och alla ser att det är så. Fel. Enkelt att fråga och enkelt att förklara.

Men det är ju ljug. Så klart. Både inför mig själv och inför andra. Men under en dag kan man få leva i den lögnen. Fram till klockan slår fertilitet. Många slag. Själen fladdrar till och lyfter. Igen. Dags att kliva in på avdelningen. Höra om omslagets närhet. Dags för sista inseminationen. Klumpen är så stor på väg upp i hissen och själen försöker att lugna den. Samla den. Få den att vika undan. Öppnar dörren till kliniken och inser att det ser ut som vanligt, men känns annorlunda. Helt annorlunda.

Fram till kassan slänger jag en blick in i väntrummet. Tomt. Djupa andetag. Tomt. Varför alltid tomt? Varför inte fullt? Fullt med kvinnor att spegla sig i. Kvinnor som kan dela det man ska gå genom. Varför är korridorerna tomma? Var är alla? Alla som jag? Jo, jag vet. Nästa gång vill jag inte se en människa. Själen är inte skapt i en form att förstå. Den är formad efter otydliga streckkoder på en för dyr livsfilosofi. Inte meningen att man ska förstå.

Jag sitter och väntar när en barnfamilj kommer in. Barnet är gnälligt. Vill inte sitta still. Jag ber min bön. "Herre jävlar, se till att de lämnar mig i fred! Låt mig slippa lyssna på detta." Gud hör mig och jag får komma in för min undersökning. Den förkylda läkaren är snabbt klar. Ultraljud säger samma ord varje gång. Det kommer nog en ägglossning inom några dagar. Ja, jag vet. Jag vet det varje gång. Vänta. Hela tiden vänta. Det kommer.

Jag får sedan instruktionen att meddela dem när inseminationen misslyckas att det är slut på försöken. "Det kan vara bra, så vi inte missar det". När den misslyckas. Inte OM den misslyckas. När. När. När. När.

Barnfamiljen är inte kvar när jag går förbi väntrummet med värk i underliv. Värk i själ. Värk i fot. En syster kliver in på avdelningen och ler mot mig. Alltid detta leende. Ser på mitt haltande. "Det är själen som skaver" Hon ler lite försiktigt. Letar efter mitt leende. Jag ger inget. Tvingar mig att inte göra det. Tvingar att möta blick.

Uppför dig syster. Du, om någon, ska inte fråga om foten. Du, om någon, ska fråga om själen. Fråga om den och för guds skull, sluta att le! Ditt leende tvingar mig att le tillbaka och det vill jag inte. Låt mig ha en plats ute i verkligheten att inte behöva le på. Bara en plats där jag kan säga...

Nej, så säger man inte. Det vore att överdriva. Jag går inte omkring och väntar på tillfället att ta livet av mig. Jag speglar mig inte i det. Men det andra. Smärtan, skriken, dragspelet i själen kampen. Oförståelsen. Man säger det inte. Men orden kan gärna fara i huvudet. Där får det lagom betydelse och sorgen och paniken får enorma vidder att skrika ut sin fasa över. Bara för en dag. En måndag. En helt vanlig måndag.

Vad händer?

2010-10-23T19:59:00.005+02:00

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är förlamade på något sätt. Jag kan inte fokusera, inget göra, saknar förmåga att agera. Bara sitter. Förmiddagen gick alldeles lysande. Fick massa gjort i trädgården. Klippte träd, planterade, krattade, planerade... Flöt på fint. Sedan plötsligt försvann det. Borta. Stod på stegen under trädet och orkade inte lyfta armarna. Blicken över stängsel och in i hästhagen. Tre ston såg på mig. Undrande.

Linna tog sig upp för stammen och klättrade ut på grenen. Jamade längs grenens obalans. Såg på mig med sina unga ögon. Kunde inte själv förklara varför jag stod där. Hur en klippt gren skulle kunna förändra något. Inget kan ju förändra något. Står jag bara still, så händer lika mycket som om jag rör på mig. Så varför röra på mig? Kattens jamande ville inte avta. Hästarnas blickar fortsatte att beskåda mig. Sekatören låg i min hand. Men inget hände.

Till slut stod jag på marken och stegen tog mig bort från allt. Raka vägen in och ner i sängen. Stegen valde riktning. Jag bara följde dem. Väl i sängen fick jag inse att jag faktiskt givit upp. Att jag faktiskt för första gången givit vika för oförmågan. Den tog mig denna gång. Första gången. Det fanns inga måsten. Inget som var tvunget att ske. Så vad slutar det i? Jag orkade inte jobba mot. Det gör mig orolig. Nervös. Inte skräckslagen, men klart oroad. Har jag kommit fram till en gräns nu? En till?

Jag har läst väldigt många bloggar senaste tiden. Bloggar av kvinnor som håller på med provrörsbefruktning. En del skriver om hur det är rent medicinskt. Andra om hur det påverkar deras känsloliv. Ytterligare andra blandar upp allt detta med övriga livets skeenden. En av dem har jag plockat med här bredvid. En som blandar och ger på ett gripande sätt och som beskriver saken ur samma skål med ord som jag.

Samtidigt som jag läser undrar jag om det är bra. Mår jag bättre av detta? Jag läser bara bloggar som har det som jag. Kvinnorna har bara kommit lite längre i sin väg mot att få ett barn. Det alla kvinnor borde ha rätten till. Få utan att behöva slita själen ur kroppen först och låta någon hoppa på den. Vi borde ha rättigheter till ett liv där vi får föra något vidare. Någon. Någon vidare.

Jag läser om kvinnor som både kommit närmare barnet, men samtidigt närmare det avslutande misslyckandet. Möjligheterna tar slut. Chanserna minskar för varje dag som går. Vi har bara en handfull chanser. Inte mer. Handfull. Panik. Jo, den ligger i våra ögon. Paniken. Vi blinkar bort den, men ser man tillräckligt långt in i våra ögon så ser man den. Paniken. Vi lever i en verklighet av panik.

Den har nu lamslagit mig och hindrar vidare väg i vardagen. Jag orkar inte. Vill inte. Ser inte meningen. Idag. Idag är det så, men i morgon måste det ha ändrats. På måndag måste jag vara tillbaka på banan helt. Inte synas i ögonen. Inte synas i kroppspråket. Inte speglas i mina ord. Då ska jag vara tillbaka igen. Men nu sitter jag här. Lamslagen av panik. Det lyser upp ögonen och ger sken över tangenterna. Paniken.

Andra som bloggar

2010-10-20T20:43:00.004+02:00

Har letat bloggar. Bloggar som min. Känner ett behov av att hitta människor i min egen situation. Min egen ålder. Min egen ensamhet. De finns. De skriver om situationer och saker som jag kan spegla mig i. Ser även att jag hamnade i en cirkel. Alla bloggar hänvisade till samma bloggar. En rundgång det var svårt att komma ur. Men jag hittade några bloggar som jag definitivt vill följa.

Jag inser att jag har krav på hur den ska se ut, hur den som bloggar arbetar med språket och hur långt de kommit i saknaden av barn. Jag vill inte läsa om de som har fått barn och uttrycker hur glädjen plötsligt infunnit sig. Jag är glad för deras skull, men blöder för min egen. Jag vill inte läsa en blogg där bloggaren inte vet hur man arbetar med språket. Där inläggen är mediokra och utan spets. Jo, det är en arbetsskada. Arbetar med språket varje dag.

Jag vill följa bloggar som kan ge mig insyn i det jag har framför mig. Bloggar som kan uttrycka det på ett bra sätt och ge känslan av det som far genom kroppen. Jag skulle vilja ha ett nätverk av bloggar omkring mig där jag anonymt kan ta till mig och dela med mig av upplevelser. Vara ensam i gemenskap. För ensamma är vi. I kampen och sorgen är vi ensamma. Dela den upplevelsen med andra kvinnor och tillsammans med dem se kommentarer som "Nej, vad synd" och "Tänker på dig" för vad de är.

Jag ska samla bloggar, som handlar om barnlöshet på olika vis, att rekommendera på min blogg med, men först ska jag hinna fördjupa mig lite i dem. Jag vill lägga upp dem med omsorg och ser till att ni hittar något läsvärt när ni klickar vidare. Jag har redan en, som jag tycker att ni ska kliva vidare till och den ser ni här bredvid. Heddas blogg. Den uppfyller mina, möjligen korkade, kriterier.

Då var det över

2010-10-16T20:21:00.002+02:00

En hemsk fredagkväll att se tillbaka på. Verkligen hemsk. Jag gjorde så mycket konstiga saker. Allt antagligen för att inte göra saker som skulle göra att jag helt föll genom golvet och försvann. Jag till och med frossade i mat. Var bara tvungen att överleva kvällen tills maken skulle komma hem. Bara bita ihop. Bulan i huvudet är ett fint minne dagen efter. Fy, en sådan smäll. Fy, en sådan kväll.

Idag skulle jag ta tåget och träffa en god vän jag inte sett på länge. På väldigt länge. En spontan träff, som jag verkligen såg fram emot. Min plan var så klart att mensen skulle kommit för länge sedan och att jag då hade gråtit klart. Mensen var inte kommen igår kväll och jag låg vaken stora delar av natten och envisades med att se de olika möjligheterna. "Om jag har mens när jag vaknar så..." "Om mensen kommer under vägen på tåget så..." "Kommer den under dagen så får jag helt enkelt..."

Nej, det gick inte. Gick upp, för jag vet inte vilken gång i ordningen, vid halv sex för att se om mensen kommit. Nej. Jag satt på toaletten och grät. Igen. Orkade inte mer. Magen uppblåst som en ballong. Mensvärken envis. Tröttheten fast i hårfästet. Nej, orkade inte. Blev ett sms att det inte blev någon tågresa. Blev att vara i sängen hela dagen. Inte kliva upp. Inte göra något. Inte tänka. Inte finnas till.

Vid tio vaknade jag av makens puss på pannan och hans leende. Glad att han inte övertygade mig om att jag skulle ge mig iväg. Att det var okej att bara ge upp och inte tvinga sig till något. Bara må dåligt under en dag. En dag. Sedan är det dags att gå vidare igen. När jag kom upp så var mensen igång och jag stod och såg mig i spegeln. Verkligen såg på mig. Väntade in reaktionen. Den kom. Gråten låg i strupen på nolltid och letade sig upp i ögonen. Mer ville jag inte se.

Lämnade spegelbilden och mötte maken i dörren. Behöver inget säga. Då är det en chans kvar. En omgång till. Fram med almanackor. Hur ser det ut? När kommer dag tio? Dag tolv? Tårar gör att jag inget ser. Ställer mig och ser ut genom fönstret. Vackert väder. Fint. Sorg i fint väder. Går ut och ställer mig på verandan och känner solen i ansiktet. Kallt. Höst. Trodde att vi skulle klarat detta nu. Trodde att till hösten så skulle vi få det som alla andra. Men nej... Inte då... Så naiv.

Nu ligger det massa nya lökar i jorden. Får se hur livet ser ut när de kommer upp om några månader. Inga förväntningar längre. Inga alls. Bara se hur det blir. Så länge räknar jag och gråter. I morgon med. Då ska jag få, om jag behöver. Gråta. Sedan ska jag ta tag i livet igen. Men först då.

2010-10-15T19:14:00.003+02:00

Då var dagen här. Kvällen har kommit. Jag började med att äta mat över spisen. Stod och lagade enkel mat och åt den stående. Första förvånande iakttagelsen. Nästa kommer när jag sätter mig och spelar piano. Nej, det kanske inte låter så konstigt, men det är det. Jag gör det aldrig. Men nu skulle jag det. Blev Chopin. Fingrar hittar själv. Nästa konstighet dyker upp när jag plötsligt reser mig upp i soffan, hoppas upp i den och smäller huvudet i snedtaket, så stjärnorna svingar sina lurviga. Får sätta mig och bara försöka hålla mig kvar i medvetande. Helt galet. Så oerhört ont det gjorde! Vad gör jag? Vad håller jag på med?

Jag försöker att klara av denna fredag kväll. Försöker att samla krafter att ta emot ett nytt nederlag. Ensam. Mensen ligger bakom huden och lurpassar. Vill inte släppa taget. Måste bestämma själv. Jag får bara sitta och vänta. Gå och bära på smärtan. Vänta. Jag hatar det. Verkligen. Jag hatar det. Avskyr insikten att tinget är upp till mig. Avskyr insikten att andra får, men inte jag. Avskyr alla sorters insikter.

Men... Vill börja en mening med "men"... Vill säga något om att det ändå är så att... Men ändå så måste jag tro att... Nej, jag kommer inte på något. Jag kan inte ljuga ihop något. Det finns inga "men". Idag är det bara jag och min mens. Min förlust. Min eviga förlust. Vi måste börja planera för annat nu. Inse att det inte kommer att bli något. För varje gång så borde känslan bli att vi har större chans. Istället känns det precis tvärt om. Vi har mindre och mindre chans att lyckas.

Vi har provrör kvar, visst. Det var dessutom det som Mikael sa att vi nog skulle börja med, för det var störst chans att det skulle fungera. men vi valde insemination först. Det ångrar jag i och för sig inte. Annars hade ju vår chans varit över för länge sedan. Nu finns den dock kvar. Men den ser så väldigt liten ut. Så väldigt liten. Vi har börjat diskutera om vi ska betala egna när de vi får är slut. Då måste vi börja att spara pengar till det. En fråga att besvara längre fram, men börja spara nu.

Förra helgen bestämde vi att vi skulle ge oss iväg under några månader. Är det så att vi inte kommer att lyckas. Om vi inte kommer att få bli tre. Chanserna är slut. Möjligheterna över. Det är bara vi två resten av livet. Då åker vi. Vi bara hyr ett hus, en lägenhet, i ett varmt land under några månader. Laddar om. Gråter floder. Bestämmer hur vi vill forsätta våra liv. Sol och värme ska hjälpa oss med det. Avstånd från allt det som är vardag. Komma hem med nya planer och önskningar.

Men det är ett tag till dess. Först, först ska jag få mens. Det är allt. Bara det. Kom nu då! Bara kom... Jag orkar inte. Snälla rara mens, kom...

Problem som problem

2010-10-13T19:29:00.005+02:00

Jo, visst väntar jag fortfarande. Det värker och irriterar. Men den kommer inte. Det ska komma först på fredag. En ensam kväll med nyanländ mens. Mitt fredagsmys. Undrar hur många som sitter så med mig? Vi är antagligen många. Ändå sitter man ensam. Helt övergiven känsla i kroppen. Min kropp, mitt misslyckande och min mens.

Mannen med de pliriga ögonen såg på skärmen och sa "Det är mycket fin sperma. 57 miljoner!" Det är inget fel på maken. Han producerar det vi behöver. Så vad återstår? Varför går det inte? Ja, det handlar ju bara om oss två. Det är jag som inte fungerar. Det är en helt logisk slutsats. Jag är problemet. De hittar inga fel, men det kan ju vem som helst se. Så varför inte sitta själv en fredag och inse att det är precis så här det är. Jag är ensam i detta.

Kanske att det ska vara så här? Jag tror mer och mer att det kommer att bli så här. Den här kampen är min. Meningen med mitt liv. Det skulle kunna vara värre. Det skulle kunna vara väldigt mycket bättre. Jag önskar bara att de som har undkommit den här sorgen ska njuta av det de har. Ibland känns det som om vi måste ha något som vi mår dåligt av. Har vi inga stora problem, som vänder upp och ner på hela livets mening, så måste vi låta det lilla problemet göra det. Varför?

Jag skulle så gärna vara utan problem. Så oerhört gärna. Jag önskar även att jag inte skulle se andras problem, som de mår dåligt av, och jämföra dem med mina. För man gör det inte objektivt. Man svär i sitt inre och undrar varför personen inte bara rycker upp sig och ser fjuttigheten som det den är. Fjuttig. Skapa inte problem när det inte finns några!

Var så snäll och se dina problem för vad det är. Jag ska göra likadant. Det som är ett fjuttigt problem ska förbli det. Det som är mina stora sorger ska förbli det. Kontrollerade och balanserade. På fredag är det de som ska få vara i fokus och jag ska vagga dem i min ensamhet.

Kontroll av kontroll

2010-10-08T21:24:00.003+02:00

Sitter med mensvärk. Maken sitter i soffan. Ovetande. Kan inte varje sekund tala om hur jag mår. Hade ingen värk för en timme sedan. Humöret var då så mycket bättre. Så fort värken kommer så faller jag. Hela humöret rasar. Ner. Under. Går på en sekund. Pang.

Det är så underligt. Utan värk fungerar det. Jag behöver inte varje sekund gå och bära på sorgen. Bokstavligt. I famnen. Men så kommer värken. Lägger sig till rätta. Tynger. Går bara inte att bortse från. Går inte att trolla undan. Lägga i dimma och mörker. Jag har verkligen försökt. Men det går inte. Jag klarar det bara inte.

Det är bara en chans kvar nu. En insemination. Sedan får vi gå över till provrörsbefruktning. Vi vet egentligen inte så mycket om det. Bara att det kommer att ta så mycket mer av vår tid och vårt känsloliv. Jag inser att jag kommer att behöva tala om för fler vad vi håller på med. Eftersom mitt känsloliv redan nu är upp och ner, så kommer det att bli olidligt längre fram. Måste berätta och förvarna.

Men en gång till med insemination. Eller? Kan vi tänka så? Jag vet inte. Vet inte när jag borde börja. När ska jag börja sörja att vi inte lyckades med det vi var ganska säkra på skulle bli vår lycka? Ja, det är frågan. Vid en tid då jag kan sitta hemma en hel vecka och bara må dåligt. Kommer inte att ske, med andra ord. Jag skulle aldrig tillåta mig att göra det. Aldrig vika mig för något sådant. Aldrig.

Jag ska ha kontrollen. Hur jag än mår, så ska jag ha kontrollen. Vaknade i morse utan maken och insåg att jag inte skulle orka ur sängen. Låg i mörkret och kämpade. Med mig och mot mig. Skickade sms för att få hjälp. Bara lite pepp. Bara det nederlaget räckte. Sms, vad tänkte jag! Jag reste mig. Ben skakade, men nu var det klart. Jag ska ha kontrollen. Aldrig att jag släpper den.

Kroppen ska inte få chansen att bestämma. Då blir jag liggande. Då blir jag sittande. Då blir jag fast i något som jag inte kommer att ta mig ur. Jag måste upp och iväg. Det är jag. Min väg. Mitt måste. Så nu sitter jag här med mensvärk och måste fortsätta. Jag hoppas att ni vill göra mig sällskap. Hur det än går. Vidare i detta liv fullt med alla dessa motstånd. Motstånd och åter motstånd. Motstånd.

En dag till de andra

2010-10-04T20:45:00.003+02:00

Vi fick en helg iallafall. En helg att hoppas på. En helg att se framåt med leenden i ögonen. Men det var bara en helg. Sedan tog det slut. Redan. Bara en helg. I morse kom värken. Molande känslan, som säger mig att det inte gick. Inte denna gång heller. Jag får en stund i sängen med maken innan jag tvingar mig att gå upp och då kommer den. Värken. Molet. Direkt. Först lite försiktigt. Bara som ett yttre känsla. Sedan kommer den med allt mer tryck. Säger med varje press att det inte kommer att ske. Inte denna gång heller. Det är över. Igen.

Jag tar mig till jobbet. Sitter med krampen. Försöker att tvinga mig till att göra något. Flyttar runt på stolen. Anstränger mig, men hur gör man det när syftet inte finns? Det spelar ju ingen roll. För värken stannade precis upp min värld. Den slutade att snurra. Till slut var det bara att lyfta mobilen och ringa maken. Det var inget falskt alarm. Det blev inget.

Efter prat med honom känns det så klart bättre. Han känner som jag. Vi är bundna med samma känsla. Besvikelse. Får inte skapa ett gemensamt liv. Bara att ta det för vad det är och sedan kämpa vidare. Tillsammans. Jag gör vad jag kan för att orka med att jobba. Se det som en utmaning. Hela tiden med värken sittande i mage och rygg. Den har nu suttit där sedan sju i morse. Konstant.

Jo, visst hånar den mig. Visst gråter jag. Visst är jag besviken så huden kliar. Visst önskar jag att vi någon gång kunde få det som så många andra får. Är det ironins spegelbild som gör att ett nobelpris idag går till mannen som uppfann provrörsbefrukningen? Jag vet inte. Jag vet bara att jag sitter här med värken. Värk. Molande värk. Den kommer att följa mig nu till fredag i nästa vecka. Då är det dags för mens igen. Sedan startar det om igen. För sista gången.

Det måste ligga lite på avstånd nu. Kan inte tänka på sista gången. Det kommer då att göra ännu ondare och natten kommer att gå i gråtens andetag. Bara fokusera på värken och det som far omkring oss nu. Bara det. Här och nu.

Hopplöst hopp

2010-10-03T10:33:00.003+02:00

Svårt. Okontrollerat. Hoppas. Det är ett jobbigt ord. Hoppas. Vi går och hoppas. Igår var det en dag för shopping. Jag skaffade mig äntligen det där objektivet som ska göra det ännu roligare att fotografera. Det är nu på plats på min kamera och kommer nog att sitta där väldigt länge. Maken skulle köpa en ny TV, med den visade sig så klart att den inte fanns inne, när han väl valt den.

Under tiden tänkte jag mycket på framtiden. Hoppet. Jag är nu inseminerad och det är på något sätt nystart, igen. Vänta och vänta. Väntan tär. Samtidigt som jag inte vill vara utan den. Det ger ju möjligheten. Utan den är det över. För att ta sig vidare så måste väntan finnas. Så vi väntar.

Det är värre med hoppet. Nivån på den. Jag vill hoppas, tro, känna in. Jag vill hoppas att vi kommer att lyckas. Jag vill tro. Men jag vill inte ramla ner från mina höga hästar med huvudet först. Jag vill inte ha för långt mellan hopp och förtvivlan. Det måste få plats båda två, men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man lyckas. Jag vill hoppas fram till första mensvärken. Men då vill jag inte ha för långt till den nattsvarta förtvivlan. Så hur gör man det?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.