Vi hade bestämt oss för att försöka nu. Det var hög tid. Vi visste egentligen inte om vi ville. Om detta skulle bli vår framtid. Det var väl mest jag som var osäker. Tycker om vårt fria liv. Såg alla vänner bindas upp till hemmet och barnen. Nej, det var inget för mig. Men vi ändrade oss. Det var nog så att vi ville detta. Barn. Det ville vi verkligen.
Helgen efter får maken ett akut diskbråck och måste opereras. Han tappar känsel i hela underlivet. Det är ett halvår sedan. Det har ännu inte kommit tillbaka. Kanske aldrig. I februari ska vi till fertilitetsklinik och få ett första möte. En första träff för att se om de kan hjälpa oss. Ge oss en framtid med ett gemensamt barn. Nu vill vi inget hellre och hoppas att året 2010 ska ge oss denna möjlighet. Vi hoppas att det har ett barn i sitt sköte. Vill du veta hur det går? Jag ska hålla dig uppdaterad här. Dela med mig av alla tankar och oron. Saknaden och skrämseln. Men även hoppet. Jag ska ge dig hoppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar