En helt ny verklighet

Jag har inte varit inne på denna blogg på över ett år. Jag har inte haft något här att skriva. Jag vet inte heller varför jag nu kom att tänka på att jag skulle göra det, men det var väl något som sa mig att jag skulle. Att jag bara måste. När jag loggar in mig här ser jag att aktiviteten här är riktigt hög, trots att jag inte skriver här längre.

Jag sitter och funderar på vad det kan komma sig och inser att det jag skrev om, under tiden på fertilitet, inte är inaktuellt bara för att det är så för mig. Jag har verkligen lagt denna tid bakom mig, så mycket det bara går, och har klivit in i en ny verklighet.

Om sex veckor ska vi åka och hämta vår son i Ungern.

Jag har skrivit och skriver om denna process i en annan blogg. Är du intresserad av att läsa detta kan du skicka ett mail till mig och jag skickar över länken till den. Jag vill inte lägga upp den här, för jag tror inte att alla som är här vill, ska eller orkar läsa den. Så ta en fundering om du vill följa vägen vidare in i vår adoption.

Maila: mittilivetsmotstånd@gmail.com

Dra igång igen

Jag har verkligen dragit mig för att fortsätta skriva på denna blogg. Därför har den bara legat här. Jag vet hur det är att följa bloggar som plötsligt tar en ny vändning. Särsklilt när det handlar om viktiga saker Tunga saker. Allvarliga saker. Särskilt när det berör ämnen som är så pass allvarliga att man inte bara kan byta spår utan att påverka de som läser.

Jag har bytt spår. Jag har hamnat i läget att en väg var en återvändsgränd och fått möjlighet att få gå en annan väg. Jag kan nu på en gång säga att jag vet att denna väg kommer att gå. Jag vet att jag kommer att få nå mitt mål nu. Jag vet att jag kommer att vara där senast i sommar. Då, senast, kommer jag att vara mamma. Mamma till ett barn född i Ungern. Ett barn som är mellan tre och fem år.

Men nu är det en sak i taget. Jag måste berätta hur detta har gått. Hur det kommer sig att vi står här idag och kan säga att vi har kommit så här långt. Vi fick vårt medgivande på Alla hjärtans dag i år. Den 14 februari 2013. Då fick vi veta att staten ansåg att vi var lämpliga föräldrar. Vi - lämpliga. Ja, nu får vi. Andra får barn utan att planera. Vi måste få statens tillåtelse. Nu fick vi det. I två år. Bara i två år är vi lämpliga. Sedan måste vi återigen bevisa att vi är tillräckligt bra att få barn. Men två år har vi på oss. Det har du gått ett halvår. Vi är på väg.

Men det är ett långt steg dit. Ett långt.

Brev på lådan

Idag har vi kommit upp till ytan så pass mycket att vi kunde sätta oss ner och sammanställa våra brev till våra  adoptionsorganisationer. Det har varit underliga dagar fram till nu. Från att vi fick brevet på posten och fram till idag har det varit en väg upp och sedan en väg ner. Vi har nog aldrig varit på samma plats samtidigt. Vi sa på en gång att vi skulle satsa på söndag. Då skulle vi nog kunna få ihop alla delar och sedan stoppa det på lådan.

Idag fick vi det. Steg för steg har vi fyllt i papper, skrivit brev, samlat ihop dokument och kopierat det hela. Nu är det klart att stoppas på lådan och få nya ögon på sig. Vi är ett steg närmare och det är stort. Ett stort steg. Men bara ett till i mängden stora steg vi tar. Men jag ser inte framåt idag. Idag ser jag bara det som skett idag. Vi har fått iväg vårt medgivande.

Nu kom brevet

Det har varit helt otroliga veckor. Jag orkar inte stå emot alla intryck och måsten. Kroppen lade av på kuppen. Jag har tappat matlusten och kilon på kuppen. Jag kan inte sova mer än några timmar per natt och ligger och tänker på så oerhört många saker under de vakna timmarna. Det far prickar framför ögonen och yrsel hindrar det mesta. Kanske du känner igen dig i symptomen. Kroppen säger ifrån. Det räcker nu med fanskap.

Så kommer dagen då brevet ligger i lådan. Detta med "som ett brev på posten" stämmer så väldigt bra idag. Vi kom hem. Maken skulle laga mat och jag ville inte känna doften utan bara sätta mig när den var klar, så jag tog stavarna och gick ut på en promenad. Där gick jag och repade på mina repliker. Funderade över betoning. Rörelse. Känsla. Riktning. Högt och ljudligt far de ut över den isiga grusvägen och skogen omkring. Skönt.

Jag går förbi brevlådan på vägen tillbaka och plockar upp posten. Ett stort brunt kuvert ligger i högen med reklam. Hjärtat stannar. Så klart. Det var dags. Vi skulle få besked. Alla dessa besked vi fått genom åren säger mig att det inte kommer att bli ett positivt sådant. Vi är fyllda av negativa upplevelser. Brevet drog jag upp och kunde inte vänta på att komma in. Beskedet behövde jag där och då. På plats. Vid soptunnan. I inkommande mörker.

Det går inte att beskriva känslan. Den där oerhörda chocken över det som står. Ett medgivande. Det står så. Staten har bestämt att vi är lämpliga föräldrar att få adoptera ett barn. De som tagit det sista avgörande beslutet har inte träffat oss, inte pratat med oss, inte sett oss. Men de kan ändå avgöra hela vårt liv. Jag är tacksam för att de alla hade en bra dag.

Vi har ett medgivande. Vi har ett medgivande. Vi har ett... medgivande. Mantra i några dagar. Det är svårt att förstå att vi har tagit det enorma steget. Att det gick. Att vi fick. Att ingen eller inget nu ställde sig i vägen. Jag ska smälta och se hur det landar. Kanske jag kan äta i morgon. Det återstår att se...

Den andra

Lyssnar på Evanescense. Egentligen för att komma från mig själv. Har nyss dragit igång en produktion för att spela upp i oktober och ser min chans att leva genom någon annans ögon. Andra problem. Andra drivkrafter. Bort från mig själv. Det var hela planen från början. Måste få komma ifrån mig själv under ett halvår. Gräva ner mig i någon annan.

Det började segt. Hittade inget. Letade och sökte. Hittade bara vägar som slutade i återvändsgränder. Gick tillbaka frustrerad. Fan också. Det skulle ju finnas en befrielse i detta manus. Jag har ju själv redigerat och ordnat till det så att det ska passa mig. Så varför kliver det åt sidan hela tiden? Varför hittar jag inte? Alla är nöjda när de åker hem från rep. Jag är irriterad och arg. På mig själv. Jag har ju lagt upp. Varför kan jag inte smasha?

Så kommer dagen när hon dyker upp. Plötsligt ser jag hennes syner genom mina egna ögon. Har du upplevt det? När något annat djupt inom dig kommer upp till ytan och ser ut? Det måste du se till att få göra. Det är en sådan enorm befrielse. Och det är så oerhört skrämmande. Det är ju du själv, så klart. Du spelar en annan person med dina egna egenskaper till grund. Dina sorger plockas undan för att i detta fall ersättas av hennes.

Jo, det är fortfarande samma känslor. Du är fortfarande full av alla dessa trasigheter, men du kan för en stund se bort från dem och fokusera på någon annans. Se hennes sorger och bearbeta dem. Jag får försvinna in i någon annan och bara glömma mig själv. Om det är hälsosamt? Det hörs att du inte har gjort detta så ofta. Det klart att det inte är hälsosamt. Det är livsfarligt. Schitzofrent.

Tänk dig att du lyfter upp en penna och det du skriver på pappret ser inte ut som din handstil. Tänk dig att du känner hur du gör en rörelse mot ansiktet och det är inte din rörelse. Tänk dig att du öppnar munnen och ut kommer ord i kombination som inte är dina. Tänk dig att du ser dig i spegeln och undrar vad i den blicken som är du och vad som är hon - den andra.

Kittlande. Sjukt. Ensamt. Ett måste. Hon har kommit och nu ska jag forma henne under en lång tid och samtidigt forma mig själv. Det är i alla fall min förhoppning. Vi får se om jag lyckas.

Innanför eller utanför

Det slutade med så mycket jobbiga saker. Så många slitningar. En vän till oss har fått sitt barn i veckan. Hade vårt sista försök lyckats hade vi också fått barn inom några veckor. Det är inget jag har gått och tänkt på under alla dessa månader. Men då och då har jag räknat efter. Hur långt hade livet tagit sig på den stig vi var tvungna att lämna? Hur långt mot lyckan hade jag kommit?

Jag måste vara glad för deras skull, för det ska man vara. Men måste det. Det är oförståeligt och själviskt att inte vara det. Men ändå. Jag kvider. Svär. Gråter. Svävar i trasighetens verklighet. Sanningen som kliver upp på kroppen och svärtar ner ansiket är inget man orkar se i spegeln. Man vill inte veta. Känna. Se. Livet är orättvist och ju fortare man kan inse det ju fortare kan man orka med att leva innanför orättvisans gräns och se på dem som är där utanför.

Problemet är väl att de som går där utanför inte förstår vad det är de ser när de kikar in på oss här inne. De ser bort så fort de kan och går vidare. Vill inte få del av det vi bär på. Vill fortsätta med det de har fått i livet. Ungefär som jag gör för de som är innanför nästa gräns. Den som går innanför mig. Den som visar på ännu större orättvisa. Men idag orkar jag inte ta in den. Jag har nog med att bära på en graviditet som inte blev och förbereda ankomsten för ett barn som inte kommer.

Nya kapitel

Spiderman på skärmen. Ska vara tredje filmen och en Peter Parker som är helt självcentrerad. Det är han själv och alla människors tankar om honom som är i fokus. Bara det. Inget annat. Jag kan känna igen mig i den självcentreringen. Inte för att jag tror att jag är mer värd än någon annan, vilket Spiderman just nu går omkring på skärmen och gör. Men jag vet hur det är att bara se mig själv och mina problem. Inte orka lyfta blicken och se någon annan.

Det har nu gått ett halvår sedan vi misslyckades med vårt sista provrörsförsök. Det är ett halvår sedan våra tvillingar inte blev av. Det är ett halvår sedan vårt kapitel tog slut. Allt stannade av. Det har nu tagit Fertilitet en halvår att ta kontakt med oss och få till en avslutning.  Nej, det kommer så klart inte att ske. De har inga tankar om det och något nytt par har fått ta våra platser. Vi har tillfört våra resultat i deras statistik och givit andra större chans att lyckas.

Jag har läst många bloggar under denna period som skrivs av andra som har gjort samma sak som vi. Ni är många som läser denna och kan spegla er. Många som stöttar och ger sina bilder. När det går åt skogen vet man hur det känns. När man läser om sprutor, undersökningar, oförståelse, irritation, sorg... Man vet vad det är. Man kan spegla sig direkt i den upplevelsen. Men när det lyckas. När någon skriver om framgångar. Då ser man ingenting. Vill inte läsa mer. Vill egentligen inte veta. Man ser bara att ens egen chans minskar ännu mer.

Spiderman har nu fått en svart dräkt och förstör det mesta omkring sig. Han är fortfarande självcentrerad och självupptagen. Det kan man spegla sig i. Se. Förstå. Vi är ju sådana. Upptagna med det egna livet. Vill på så sätt inte jämföra sig med andra, som lyckas. Inte läsa om det. Jag vill läsa om de som kämpar som vi gör.

Jag kommer aldrig att få skriva på denna blogg att vi har lyckats. Att vi lyckades med ett försök. Att vi är överlyckliga. Nej, det blev ingen sådan blogg. Det blev en blogg som slutade i misslyckande. När det gäller våra försök att få biologiska barn. Där misslyckades vi. Totalt. Men nu har nästa process börjat. Processen att adoptera.

Vad betyder det för denna blogg? Jo, att den kommer att starta upp nästa kapitel. Ett helt nytt. Inte ett enklare. Inte ett som garanterar ett lyckligare slut. Inte ett kapitel som plötsligt blir enklare. Det är en ny statlig institution som ska bestämma om det vi vill nå fram till. Att få bli en familj. Det kommer att bli lika slitsamt som allt vi har gått genom fram till nu. Det ska jag skriva om nu. På denna blogg.

Spiderman står framför ett fönster och ser ut. Han vet inte vad han ska göra. Allt är en röra och han har tappat fotfästet. Han får orden att han kommer att hitta vägen och ställa allt till rätta igen. Det kommer att gå bra för honom. Han ler.

Det är ju en film. Det klart att han kommer att lyckas med det. Jag står framför ett fönster varje morgon och varje kväll. Funderar över precis samma sak. Det är ingen som säger något bakom min rygg. Maken är för realistisk för något sådant. Jag kommer snart att stå där igen. Leta efter vägen. Inte som Spiderman. Vi får se som vem... 

Solsorg

Solen lyser upp trädtopparna och färgerna börjar komma. De färger som inte är sommar. De som är höst. Det låter konstant. Vägen på långt avstånd skulle kunna vara en älv, om man anstränger sin fantasi. Kråkan hörs på avstånd och ska idyllen verkligen överdrivas så flyger det flyttfåglar över huvudet just nu. Tillsammans med rådjuret som kommer fram i gläntan är bilden total.

Det finns en solnedgång. Det finns färger av hösten. Kvittret hörs nära och på avstånd. Men det är mygg också. Faran att kliva in bland vildsvin överhängande. Det eviga ljudet från vägen en konstant påminnelse om att livet pågår. Någon annanstans. För några andra. Idyllen bara en del av fantasin. Önskan kanske. Vildsvinens seger över älgen som skogens konung verklighet i denna skog. I detta liv.

Uppe bland trädtopparna hoppar små fåglar fram och tillbaka. Björken livnär dem antagligen. De har meningen med livet där uppe. Överlevnad. Jag sitter här nere på en fallen talls stam och ser på dem. Försöker att landa i något mitt ute i skogen, men det går inte. Jag kan inte sluta tänka. Jag kan inte känna in verkligheten. Varför? Jag vill inte veta av den. Jag vill inte ha den.

Jag har sett psykosen på nära håll förgöra och förinta en människas identitet. Jag har sett det många gånger. Se det ske. Se människan leta sig upp igen drogad av mediciner för att förhala katastrofen. Jag har sett kraften att försöka komma tillbaka. Jag har sett kampen att tycka att livet är värt att leva, trots allt. Jag har sett psykosen knacka på igen och förgöra. Förinta.

Jag förstår att man inte orkar stå emot den självklara utvägen. Att släppa in fantasin och drömma sig till en säkrare och mer äkta verklighet när den man har känns som fantasi. Det blir en omöjlig cirkel. Jag förstår den personen. Jag skulle kunna vara den. Varför jag inte är den personen? För att jag har sett den på nära håll. Den är bara en annan sida av livets baksida.

Solen har snart försvunnit och kylan under stenen letar sig fram. Fåglar tystnar. Bilarnas civilisation kommer att fortsätta hela natten. Jag ska leta mig hem utan att möta svinen. Men kanske jag skulle ta lärdom av dem. Rota mig ner under marken för att hitta rötterna och låta dem väl smaka. Men när jag inte klarar av att se det ovan ytan. Hur skulle jag klara av att se rötterna till det onda?

Innesluten och utesluten

Jag sitter på tåget på väg hem. En full vagn med personer som antagligen varit på shopping under dagen. Jag har musik i öronen och utesluter sammanhanget. Innesluter tanken. Jag har inte shoppat. Jag har inte gått på stan med meningen att spendera pengar. Jag har inhämtat nya krafter med god vän. En klok mentor. Hon som ger ord från sina erfarenheter av livet. Jag har stort behov av det. Orden.

Jag har varit borta länge från bloggen. Medvetet. Omedvetet. Jag tog inget beslut om det. Det bara blev så. Orkade inte. Ord fastnitade på en webbsida gör inte livet enklare. Det ger det bara en större nerv. Ett större vakuum i vardagen. Att alltid ha formuleringar i huvudet motarbetar vardagen. Vardagen har inget att sätta emot. Det blir omöjligt att leva samtidigt som det formuleras. Skapas inlägg. Formuleringen stannar upp livet.

Så varför är jag tillbaka? Det var inte planerat. Tanken är inte genomtänkt. Orden inte valda. Formuleringen ringrostig. Situationen den samma. Livets nedförsbacke har inte stannat. Inte ens stannat av. Den är konstant. Den har gottat ner sig i soffan för att stanna. Vi har avslutat våra försök på Fertilitet. Vi fick ett sista återförande av två fina ägg, men mensvärken redan dagen efter sa mig att det inte skulle gå. Det gjorde det inte heller. Nu är försöken slut.

Eller ja, det är vad vi antar. Jag skickade in vårt misslyckande så att de kunde dra ett streck för statistiken. Sedan inte ett ord. Inte en vindpust från deras håll. Jag är inte förvånad. Inte förbannad. Inte ledsen. Jag bara ser det för vad det är. Det jag trodde. De följer bara mönstret de byggt upp för oss under dessa år. Men vem vet. Kanske de kommer att förvåna oss och höra av sig. Vi får se.

Så jag är tillbaka. Här. Samma person. Kanske mer synisk. Kanske mer bitter. Kanske med fler hål. Kanske med baksidor som kommer att bli framsidor. Formuleringar som du kan spegla dig i. Upplevelse du har gemensamt med mig. Känslor som du inte vill stå själv med. Kanske är det därför du är på min blogg trots att jag inget skriver längre. För att du inte vill stå själv. För det är därför jag vill börja igen. Du finns här, då kan inte jag fattas. Då vill jag ge dig något att läsa och samtidigt ge mig själv tillåtelse att formulera det som är. Så nu är jag tillbaka. Jag skriver till orden tar slut igen.

Tillbaka

Ett nytt år. Året då vi kommer att göra en sista provrörsbefruktning. Avsluta våra besök på Fertilitet. Ett sista försök som ingen av oss tror på. Vi har nu gjort åtta inseminationer och två provrör, som inte ens tagit oss till en graviditet. Vi har inte fått ut något mer än smärta och sorg. Vi är inte ensamma i att ha upplevt detta, men vi känner oss ensamma. Det finns ingen som kan förstå.

Maken sitter i soffan och spelar Wordfeud. Han suckar. Inte över svårigheten att få ihop bokstäver. Svårigheten att få ihop ett liv. Det liv vi ville ha. Det liv vi var så säkra på att vi skulle få. Han suckar. Jag kan inget göra och suckarna fortsätter. Vi är trasiga. Ett uttjatat ord, men nu är vi verkligen trasiga. Livet är uttjatat. Vi försöker att hitta saker att driva livet med, men det är så lite som betyder något. I jämförelse är det så oviktigt. Betyder inget. Ger inget.

Jag kan bli så oerhört ledsen över så oerhört mycket saker. Så fort jag inte orkar hålla emot så gråter ett barn i huvudet. Hela tiden. En bit bort, nära hjärtat, i örats snäcka... Gråter. Funderar väldigt mycket över när ett liv egentligen börjar. Hur många liv har vi försökt att få ge? Har de börjat, men sedan avbrutits? Är det dem jag hör i huvudet?

Det är ju en sjuk tanke, men jag är ju sjuk. Väntan är sjuk. Ingreppen leder till sjukdom. Sorgen måste bäras som en sjukdom. Varje tanke som avbryts av att barn kopplas in i medvetandet är sjuk. Leder till skrik och behov av att bara slå omkring mig. Tysta allt som stör i medvetandet.

I går kände jag en enorm panik över att jag inte har någon att lämna vidare mina saker till. När jag väl dör och mitt hem står där övergivet, så kommer det inte att finnas någon som sammanställer mitt liv i kartonger, svarta sopsäckar och bläddrar i mina album. Ingen. Vem kommer att kliva in i mitt hem och röra mina saker? En statligt anställd? "Hon hade inga barn eller andra som kan göra detta. Som vill avsluta hennes liv åt henne. Är det inte sorgligt?"

Med den hastighet mina sorger har tagit fart åt olika håll, så är det snart inget kvar av mig. Och vad gör jag åt det? Nyper mig på armarna. Ser på katastrof-filmer, för att få ett annat perspektiv på livet. Fördjupar mig i jobb. Skaffar mig extra arbete, för att vara tvungen att fortsätta när mensen kommer efter sista provrör. Jag gör allt det som antagligen är helt fel. Men eftersom ingenting går rätt, så är det så här det måste bli.