Tillbaka

Ett nytt år. Året då vi kommer att göra en sista provrörsbefruktning. Avsluta våra besök på Fertilitet. Ett sista försök som ingen av oss tror på. Vi har nu gjort åtta inseminationer och två provrör, som inte ens tagit oss till en graviditet. Vi har inte fått ut något mer än smärta och sorg. Vi är inte ensamma i att ha upplevt detta, men vi känner oss ensamma. Det finns ingen som kan förstå.

Maken sitter i soffan och spelar Wordfeud. Han suckar. Inte över svårigheten att få ihop bokstäver. Svårigheten att få ihop ett liv. Det liv vi ville ha. Det liv vi var så säkra på att vi skulle få. Han suckar. Jag kan inget göra och suckarna fortsätter. Vi är trasiga. Ett uttjatat ord, men nu är vi verkligen trasiga. Livet är uttjatat. Vi försöker att hitta saker att driva livet med, men det är så lite som betyder något. I jämförelse är det så oviktigt. Betyder inget. Ger inget.

Jag kan bli så oerhört ledsen över så oerhört mycket saker. Så fort jag inte orkar hålla emot så gråter ett barn i huvudet. Hela tiden. En bit bort, nära hjärtat, i örats snäcka... Gråter. Funderar väldigt mycket över när ett liv egentligen börjar. Hur många liv har vi försökt att få ge? Har de börjat, men sedan avbrutits? Är det dem jag hör i huvudet?

Det är ju en sjuk tanke, men jag är ju sjuk. Väntan är sjuk. Ingreppen leder till sjukdom. Sorgen måste bäras som en sjukdom. Varje tanke som avbryts av att barn kopplas in i medvetandet är sjuk. Leder till skrik och behov av att bara slå omkring mig. Tysta allt som stör i medvetandet.

I går kände jag en enorm panik över att jag inte har någon att lämna vidare mina saker till. När jag väl dör och mitt hem står där övergivet, så kommer det inte att finnas någon som sammanställer mitt liv i kartonger, svarta sopsäckar och bläddrar i mina album. Ingen. Vem kommer att kliva in i mitt hem och röra mina saker? En statligt anställd? "Hon hade inga barn eller andra som kan göra detta. Som vill avsluta hennes liv åt henne. Är det inte sorgligt?"

Med den hastighet mina sorger har tagit fart åt olika håll, så är det snart inget kvar av mig. Och vad gör jag åt det? Nyper mig på armarna. Ser på katastrof-filmer, för att få ett annat perspektiv på livet. Fördjupar mig i jobb. Skaffar mig extra arbete, för att vara tvungen att fortsätta när mensen kommer efter sista provrör. Jag gör allt det som antagligen är helt fel. Men eftersom ingenting går rätt, så är det så här det måste bli.

Skriva

Jag vet inte varför jag inte skriver. Huvudet är fullt med ord, formuleringar, tankar. Inget kommer på pränt utan far bara omkring. Jag vet inte varför. Det är en oro i kroppen när jag funderar på att formulera mig. Jag vill inte se det som far i huvudet på plats. Nedskrivet. Sammanfogat. Jag vill inte se sanningar. Vem vill se sanningar, som man inte orkar ta i.

Jag sitter ofta och ser upp på himlen. Jag kommer på mig själv med att göra det. Se upp och inte tänka en tanke. Bara se. Sedan åker blicken ner på marken och tanken fortsätter att utebli. Ändå hör jag orden fara. Jag hör dem långt bort. Som om man lyssnar genom ett långt rör och hör viskningar. De är tydliga, men på avstånd. De viskar om mig.

En del av mig undrar hur jag ska ta mig genom detta. Hur jag ska ta det sista försökets misslyckande. Hur jag ska kunna stå emot galenskapen. Förtvivlan. Sorgens enorma kraft, som kommer att slå in över mig. Hur står jag emot? Hur ramlar jag inte rakt genom ett håligt skyddsnät och faller. Bara faller. Rakt ner i ingenting. Det skrämmer mig från vettet.

Jag försöker att förbereda mig, men när jag gör det får jag ett så tungt tryck över bröstet. Jag tappar förmågan att andas. Skakar i kroppen. Kan inte hålla emot kraften som drar igång urverket. Nedräkningen. Jag vet att vi nu räknar ner. Sekund för sekund. Snart har jag min födelsedag och jag vet att jag har kommit runt. Jag har inte längre "kanske vid denna tid nästa år" kvar längre. Nu har jag tagit mig genom det. Hela året.

För första gången i mitt liv längtar jag inte efter våren. Jag vill inte att månaderna ska gå. Jag ser inte med obehag på de första månaderna på det nya året, som brukar vara de värsta. Jag ser hur våren kommer att komma och våra försök kommer att vara över. Jag ser hur jag inte ser våren. Hur jag ligger långt under jordens yta och kämpar efter luft.

På våren vaknar allt, men jag kommer att få lägga allt till sömn. Till vila. I sin kista. Symboliskt. För jag har ju inget. Ingen. Det är våren jag har framför mig. Jag vill inte. Jag vill bara inte. Jag vägrar. Det är ju nästan komiskt. Visst? Det är som om mitt liv skulle vara upp till mig. Det vet jag ju att det inte är. Det har aldrig varit upp till mig. Jag kan inte bestämma något. Jag får ta det som läggs i mitt knä. Varken jag skriker rakt ut, slåss, hotar, ber... Det är det jag får, för det är någon annan som har fått det jag skulle ha.

Jag vet varför jag inte skriver. För jag orkar inte se orden längre. Orkar inte höra dem formuleras i huvudet. Orkar inte se dem som mitt liv. Därför skriver jag inte.

Vårt barn

Jag har egentligen inga ord. Samtidigt skriker det i huvudet. Konstant. Sorgen kliar på huden och skaver under den. Jag har inte krafter att stå i duschen, kan inte läsa dansande bokstäver i en bok och vågar inte tänka. Avstängd. För att orka med livet. Orka se omgivningen innanför våra fyra väggar.

Vill inte gå ut. Vill inte vara inne. Vill inte ligga ner, sitta eller stå. Vill inte prata. Vill inte vara tyst. Kan inte lyssna på musik, men kan inte på något sätt ha en tystnad omkring mig. Ser bara ner en bit i själens karga inre. Vågar inte se längre, för då kommer jag att ramla ner ännu längre. Tror inte att jag klarar att se hur sorgen äter sig fet där nere.

Har kämpat den här veckan. Vaknade i måndags med mensvärk och sedan har den kommit och gått. Har inte haft några förhoppningar, men samtidigt ligger de så nära hjärtat. Håller folk underrättade som klarar av att höra. Där jag vet att orden kommer tillbaka som lyser förståelse. De vet vad jag går genom. De som inte har varit i närheten av en sorg som denna vet inte vad de ska säga. De måste skonas. Likaså jag.

Min mor har burit min sorg denna vecka. Hon gråter mina tårar. Sliter med att bära mina tunga sorger. Hoppas och ber. Gråter. Evighetslånga tårar. Skriker på ängarna för att ge utlopp för det jag inte orkar. Vet hur det är och viker inte för att bära. Osjälviskt släpar hon på mig genom veckan när jag bara inte orkar ge utlopp. Jag ser min sorg speglas i henne. Jag vet inte om det lättar på mina bördor, men det ger tröst. Hon ser mig.

Jag ser denna förståelse avspegla sig i många fler, men på helt andra sätt. Alla sliter för min skull. Kämpar för att jag ska orka med dagen, timmen, sekunden. Egna sorger färgar av sig på mina. Kampen är gemensam. Sorgen olika, men samtidigt så lika. Orkar jag inte ge, så får jag ändå.

Igår kom den första blödningen. Nästan osynlig först och sedan mer och mer. Jag ser hur ansiktet krackelerar och sedan rasar ihop. Mitt framför ögonen är resan fullbordad. Veckan har gjort mig tio år äldre. Jag står framför spegeln och vet inte hur jag ska ta emot allt som kommer. Allt som far över mig och biter sig fast. Jag känner hur jag där och då förändras, i grunden. Jag kliver ut ur badrummet som en annan.

Sedan har känslan bara fortsatt. Jag gråter så intensivt så sorgen snart måste gå att plocka upp ur halsen. Det finns ingen kontroll i flödet. Inget utlöser det. Det bara kommer. Gråter och gråter. Inser att det inte går att sörja på detta sätt. Det går inte att sörja ett misslyckande. Det går att sörja människor. En liten människas död går att sörja. Hur sörjer man ett "inte", ett "det"?

Jag har inget att kanalisera min sorg mot. Det finns inget. Inte en bild, inte ett minne, inte en doft, inte en närhet, inte en plats. Det finns inget. För inget har varit. Det har inte funnits något. När skapas det gemensamma barnet? När vi träffas för första gången? När vi börjar att prata om barn? När vi väl är gravida? Vårt barn har funnits i flera år. På ett avstånd, så vi inte når. Men det har funnits. Hela tiden. Vi ser det framför oss.

Jag förlorar inte mitt barn en gång. Jag förlorar det gång på gång på gång på gång på gång...Vad gör jag efter det? Går till en grav? Nej, det finns ingen. Tar fram albumet? Nej, det finns inte en ända bild. Minns vår närhet, gemenskap, minnen? Nej, jag har inga. Jag har ingenting, men jag bär på precis samma sorg. Är min då lättare att bära? Kanske, jag vet inte.

Jag bara ser hur barnet vänder sig bort igen och går. Jag sviker vårt barn vid varje misslyckande. Inte konstigt att jag inte kan dela detta med människor som inte varit med om något liknande. Vem kan förstå, som inte har några sorger? Vem vill förstå, när man måste släppa in mina sorger in på skelettet för att känna dem. Nej, det kan man inte begära av någon, som inte bär egna sorger. Som inte vill stå mig närmare än vad personen gör. Bättre att de får gå vidare i livet och möta mig bra dagar.

Jag ser mig i spegeln och undrar om andra kommer att se det jag ser. Att jag är en annan. Till grunden olik den jag var i fredags. Sorgens trasor sitter nu på utsidan. Kan du se det? Det undrar jag... Jag tror nämligen inte att du vill.

Isolering

Det är söndag kväll och jag har precis varit och spelat teater. Jag skulle avgöra om jag under nästa termin vill arbeta med en uppsättning som regissör. Jag skrev manuset för många år sedan nu, men de har inte lyckats få till produktionen. Nu har alla pusselbitar fallit på plats och jag kikade in ensemblen i kväll. Bestämde mig för att köra när jag insåg att de var rätt okej, att jag fortfarande gillar manus och att de var villiga att betala mig bra för det.

Så till våren blir det teater för rätt många timmar i veckan. Jag ser fram emot det med blandad förtjusning. Sedan vi drog igång fertilitet har jag gjort två stora produktioner. Jag har minnen av att jag under dagen har gjort insemination och på kvällen stått och regisserat. Att någon av mina skådisar tycker att jag är lite disträ. Jag har minnen av att ha fått mensen igen och timmen, gråtit floder på toaletten och senare stått på scenen och underhållit i improvisationer. Jag ha minnen av att ha repat under en hel dag och varje gång en mobil har ringt, så har jag varit övertygad om att en befruktning av ägg inte fungerat.

Jag har väldigt många minnen kopplat mellan teater och fertilitet. I vår kommer det att ske igen. En av de största produktionerna på länge ska genomföras. Jag håller i trådarna och leder så där tjugofem personer åt rätt håll. Jag kommer att lära känna helt nya människor, dra upp gamla kontakter igen och få fortsätta på de som redan finns. Samtidigt kommer jag göra den sista provrörsbefruktningen och sedan se hur våra försök att bli en familj försvinna in i en produktionshetta.

Nej, den befruktning jag nu går och bär på har inte misslyckats ännu. Inte ännu, som vi vet. Jag ska få mensen i veckan och sedan göra en test. Mensen kommer att komma först och sedan måste vi göra ett gravtest ändå. Det måste vara den värsta tortyr man kan utsätta min själ för. Tvinga mig till gravtest samtidigt som blodet rinner ur mig.

Men det är några dagar fram till dess och jag ser verkligen att tiden mellan återföring och nu har varit så väldigt bra. Förvånande bra. Jag har mått bättre än på länge. Inga sorger bara för några dagar. Jag ser tillbaka på dem och njuter. För det måste jag. Se dem för vad de är. Några dagar i total isolering.

Ingenting

Har ni någon gång reagerat över att ni plötsligt inte har ont i livmodern? Känner att ni inte känner av den? Bara helt plötsligt har den slutat att värka? Det är en känsla som är rätt obeskrivlig. Inte för att den inte värker, utan för att jag inte insett att den gjort det under så lång tid. Jag hinner glömma bort hur det känna att inte ha molande värk precis under midjan. Hela tiden. Det är verkligen underligt att då plötsligt slås av att du inte har ont i kroppen. Inte någonstans. Slås av att du senaste månaden haft det konstant.

Det är något jag just nu försöker att njuta av. Jag har inte värk. Känner ingenting. Bara är. Samtidigt som min medvetenhet är i högform. Jag måste vara närvarande i det som sker. Vara på plats när känslan kommer tillbaka. Jag vet inget som är mer stressande än att komma på att jag tappat fokus. Jag vill vara beredd på att saker och ting kommer tillbaka och inte stå där och vara bortkopplad. Det stressar upp mig.

Jo, jag är i behov av full kontroll och det är helt omöjligt när jag inte får kontrollera något. När inget är upp till mig. Jag vill kunna säga att saker inte går min väg på grund av mig. Inte på grund av - ingenting. Det ska vara jag som inte har gjort det yttersta. Men så blir det ju aldrig. Det kommer alltid att vara upp till den där Ingenting.

Jag önskar att jag fick bestämma över mitt liv. Det är en stark önskan och mot det står en stark övertygelse om att det inte kommer att bli så. Det kanske inte är meningen? Har du kontroll över ditt? Vad är det du inte kontrollerar? Har det någon betydelse?

Självklart. Självklart har det betydelse, om du låter det ha det.

Samlaren

Sitter i mitt nya rum och ser mig omkring. Alla mina saker. Jag sparar på så mycket. Hela tiden. Kan inte gör mig av med dem. Måste köpa mer. Fyller extra hyllor med vackra saker. Gör egna saker. Samlar.

Jag är en samlare. Jag har inte alltid varit det, men har blivit det. Jag samlar på burkar, svarta små saker, gamla vykort på människor, saker i orange, gamla kläder, vackra papper, gamla parfymflaskor i glas, glaskulor och det senaste. Denna helg började jag samla på gamla och små kaffekoppar. Jag har sneglat på det en tag, men nu har jag slagit till. Hittade de två första och sedan var det kört. Samlare.

Jag samlar på oönskade saker också. Kartonger, sms, 70-talsgardiner, stenar från världens alla hörn, minnen från tillfällen jag inte längre vill minnas, extra kilon, oklippta hårtussar, rynkor...

Det finns en sak till som jag samlar på. Misslyckade försök att bli gravid. Det har jag flest av. Samlat på längst. Bär dem närmast hjärtat. Det är de som skaver mest. De som väger absolut tyngst. Har tappat räkningen. Men de syns inte. Jag insåg idag att de verkligen inte syns. Vem skulle kunna se dem? Ingen kan se. Jag är bara den här människan som samlar på allt utom just det.

Så vad tror människor? Varför tror de att jag är utan barn? Vad tror de att jag har gjort för val? Funderar de ens på det? Jag är en samlare. En unik samlare. En envis koncentrerad samlare, som utmanas av en stökig loppis. Jag hittar det jag vill ha. Det finns överallt.

Det ytliga. Det ytterst ytliga. Det som ligger på den balanserade ytan. Det hittar jag. En dag kommer jag sitta i ett hem som är helt överbalanserat med saker. Frågan är hur den inre samlaren mår i detta överflöd. Vi får se.

Nu ska jag fortsätta se på mina saker...

Små i det stora

Då sitter jag här söndag kväll och har en ovanlig känsla i kroppen. Jag är lugn. Samlad. Axlar har åkt ner. Andningen är mer regelbunden. Huvudet klarar fler tankar än bara en. En i taget, men flera ämnen. Vaknade med ett helt nytt fokus plötsligt. Ett jag länge behövt plocka undan och stänga igen. Öppnade och såg efter vad som låg där.

Samtidigt gick jag runt och kände mig fram. Letade oro. Letande saknad. Letade sorg. Den var på behagligt avstånd och jag valde att ha den där. För en tid. Jag lovade mig själv att under några dagar bara vara i det nya vi är i. Vi har kommit så pass långt att vi under gårdagen återförde två embryon. Två fina saker, som inte helt hade utvecklat sig klart, men som de tyckte så mycket fina ut.

Förra söndagen var jag i en process att klara av tanken att våra försök skulle avbrytas. Att vi skulle bli bara vi. Nu sitter jag och ser på mig själv i en upplyst fönsterruta. Ser att jag har åldrats så väldigt under detta provrör. Jag ser det på mig. Jag som ser mig varje dag ser att jag har åldrats med rätt många år. Jag ser sliten och trött ut. Gammal.

Samtidigt vet jag att jag just nu har två nya möjligheter i min kropp. Återförde dem under helt sjuka smärtor även där. Försökte att slå bort information som att de måste föra in en tång, större kateter, pressa hårdare. Allt fokus låg på våra embryon. Nu är de på plats och jag ska bära dem så försiktigt jag kan och vara tacksam för att jag får det. Njuta under några dagar över att vi kom så här långt. Känna och dela med de som vill.

Jag ska sova med öppet sinne i natt och se vad som kommer i mina drömmar. Vakna med vetskapen om att vi inte är körda. Att vi har en möjlighet nu. Det kommer att underlätta dagen och bekymmer och problem kommer att vara minimala.

Tack för alla mail från er med förhoppningar och önskningar. Tack för att ni väljer att gråta mina tårar. Det måste göra att jag har färre att gråta. Tack för att ni talar om att mina ord betyder något. Tack för att ni läser dem och stannar vid det. Nu kämpar vi vidare och tror på det bästa. Jag har i alla fall fått uppleva något så här långt och det är stort bara det. Jag tycker synd om de som inte förstår det. Eller som faktiskt i detta nu inte vet att de har två dygn gamla embryon i sig. Jag vet i alla fall så mycket.

Kontroll

Det är en halvdassig dag. Jag har hela tiden en känsla i kroppen, som säger att jag borde vara någon annanstans. Jag borde vara för mig själv och få kontroll över livet. Jag är så på det klara med att jag är i behov av kontroll för att klara av tillvaron. Det måste vara kontrollerat. Jag har lyckats släppa mer och mer på det, men just nu är allt så mycket upp till andra så jag blir skakig.

I morgon ska vi se om det finns några ägg. Vi har inga förhoppningar. Inga alls. Vi pratade om det på väg hem i bilen och båda kände likadant. Det är ingen idé att hoppas, eller tro, men vi kan samtidigt inte bara strunta i det. Bara inte ha någon tro på det. Bara ta oss genom det. Sedan får vi se.

Det är så många steg. Först ska vi se om det finns några ägg. Sedan måste vi se om de är något att ha. Sedan måste det vara bra sperma att befrukta dem med. Sedan måste det bli befruktat. Sedan måste de lyckas att föra tillbaka dem. Sedan måste det ägget, eller äggen, välja att stanna kvar. Ser ni alla "sedan". Det är för många för att det ska gå. Det kan bara inte vara möjligt.

Men först och främst ska vi se om det finns några ägg. Efter det kommer alla "sedan". Så i morgon får jag lämna kontrollen i en massa främmande människors händer. Vi får se hur det går.

Ge besked

Jag har samlat känslor och ord för detta inlägg under några dagar. Tänkte att helgen skulle få avslutas med ett inlägg, men var rädd för hur det skulle sluta. Till slut skulle allt haverera och det är aldrig en lämplig tid för det. Någonsin. Aldrig. Så det blev inte att jag samlade ihop de där orden.

Jag vet inte om det är lämpligt nu heller, men nu är de samlade. Det är bara att idag är inte orden de samma som jag samlat på mig. Inga av dem fungerar. Jag känner bara att livet gör vad det kan för att bryta ner mig och under förra veckan lyckades det rätt bra. Jag tror att jag stod och såg ner på undergången. Insåg att man faktiskt inte vet när man ser på den, för man vet inte hur den ser ut. Är det undergången jag ser på?

Sedan jag började med sprutor för snart två veckor sedan, så har humöret och orken legat nere. Inte på noll. Bara nere. Jag har inte orkat styra upp livet. Inte orkat samla kraft. Mod. Inte orkar prata med människor. Inte orkat leda, styra, säga, vara, försvinna. Bara orkat gå mitt i livet och inte se det. Blunda.

Sprutorna har tagit på orken. Framför allt för att jag inte vänjer mig vid dem. Jag tycker att det är lika obehagligt varje gång. Små blåmärken på hela magen, öm, svullen, märkt. När man sedan ska ta två stycken, så är det med gråten hängande i håret. Men man biter ihop och kämpar sig genom det. Även om man vet att chansen är rätt stor att det inte kommer att bli något. Att chanserna är så små.

I fredags var jag på undersökning. Hade en tid på förmiddagen. Inte varit där sedan i maj. Det är en lång tid. Mycket skulle ha kunnat ändra sig. Se annorlunda ut. Ny personal, vem vet. Men nej, allt är sig obehagligt likt. Precis allt. Det finns ett obehag i att bli igenkänd. Man ska inte det. Man ska vara en av alla. Inte den som varit där så pass länge, så att alla känner igen och hälsar glatt. Man ska inte hälsa glatt heller. Man ska inte göra något alls. Bara vara.

Jag satt i väntrummet och samlade kraft. Det skulle nu visa sig om jag hade några äggblåsor. Jag kände i maggropen att det inte skulle gå som vi hoppades. Jag kan inte säga varför, men det kändes. När jag väl kom in, så var det en av de vanliga läkarna som tog emot mig tillsammans med en läkarkandidat. Hon log och skakade hand. Hon skulle vara med och lära sig.

På mig? Av mitt underliv? Jag ler. Visst. Inga problem. Det är bara hela min framtid som hänger på det. Hon sätter sig för att föra in staven och jag kan svära på att hon tänkte på något hela annat. Hon måste varit så långt bort från detta rum, som hon kunde komma. Smärtan går rakt upp i ryggen och vänder ner igen.

"Oj, gjorde det ont"

Ja, vad fan tror du? Det är mitt underliv. Mitt liv. Mitt jag. Så klart att det gör ont. Men jag säger ju inte så. Bara säger att det gjorde så, men att det var över nu. Trodde jag iallafall. Sedan fortsatte smärten genom att hon tryckte upp staven mot alla kanter hon kunde komma åt. Jag kved, flera gånger. Men hon var helt upptagen med att läsa av skärmen. Vad såg hon? Vad kunde det vara? Fanns det något att rapportera? När bilden är otydlig börjar hon trycka på magen också och ögonen tåras.

Hittar hon något? Nej. Ingenting. Det är en liten blåsa på gång, men den är för liten för att avgöras om den kommer att bli klar. Min ordinarie läkare tar över taktpinnen och undersöker hon med. Hon kommer fram till samma sak.

"Det ser inte så bra ut..."

Läkarkandidaten håller antagligen tillbaka ett leende. Hon har gjort en korrekt bedömning, men inser det opassande i att visa glädjen inför patienten. Men patienten är inte dum i huvudet. Hon ser. Jag ligger med gråten i halsen och vet inte hur jag ska kunna ta mig upp. Inga äggblåsor. Inget uttag. Ingen befruktning. Inget återförande. Inga barn. Kandidaten är nöjd. Jag lider. Läkaren säger att de nog måste fundera på om det är så att min äggproduktion nu har avstannat. Kanske att det inte finns fler ägg. Men denna gång kan vi iallfall göra en insemination.

En till att föra samman med åtta misslyckade. Absolut. Det är ju en tröst.

Väl uppe på benen och snabbt påklädd står de där framför mig och säger att de vill undersöka saken på måndag igen, men det ser inte bra ut. Förhållandet mellan oss är makabert. Oseriöst och frånstötande. De kan inte stå så. De kan inte säga så. De kan inte sedan dra undan skynket från dörren, öppna den och säga åt mig att boka en tid i receptionen. Se mig kliva ut och sedan stänga dörren. Det är inte humant. Man gör fan inte så. Man klipper inte av livlinan och puttar.

Jag undrar hur många människor som har suttit på toaletter på sjukhus och gråtit. Jag undrar hur många som efter mobilens intåg har räddats därifrån genom ett samtal. Jag ringde maken och vi var tysta under en halvtimme. Små ord. Förtvivlan i rösten. Det är slut nu. Nu är det över. Jag sitter på en handikapptoalett och gråter. Där ska jag ta på mig alla ord och sorger som far över mig. På den platsen. Herregud.

Jag åker hem och kroppen skakar hela vägen hem. Skakar från topp till tå. Huvudet far fram och tillbaka. Kroppen går mitt i tu. Jag är för förvirrad för att förstå vad som precis skett. Maken möter mig i morgonrock och vi släpper inte varandra under hela helgen. Jag kan inte vara mer än några meter från honom. Måste bara ha honom intill. Det är bara han som är stabiliteten i livet. Plötsligt. Inget annat finns. Bara vi två. Kamp. In i sömn, ut i dröm, upp i vaket tillstånd. Kämpa mot dagen.

Vi samlar kraft och möter en ny vecka. Orkar inte vara från honom i dessa timmar. Hur ska jag orka hitta vägen genom dagen? Ska vara på sjukhuset igen på förmiddagen. Samlar alla krafter jag inte har. Drar ihop dem i halsen och hänger dem över axeln. Tvingar dem att vara tysta och bara göra det de ska. Gå med mig till sjukhuset. Samma avdelning. Samma rum. Ny läkare.

Lille plirige mannen ska undersöka mig denna dag. Han ser alltid lika engagerad ut, men på ett avståndstagande sätt. Han är inte engagerad i mig. Han är engagerad i min kropp. Den lilla äggblåsan jag hade i fredags har inte utvecklats något alls. Jag sjunker ihop. Det kommer inte ens bli en insemination. Fan. Sedan undersöker han andra äggstocken.

Jag hör först inte vad han säger, för det låter inte sant. Det låter inte möjligt. Han räknar och kommer fram till en siffra på tre. Jag undrar fundersamt på vad det kan vara. Ser hur min observatör går omkring i hjärnan i lera och smolk och letar sanningar. Hittar inga. Finns inga "tre" som jag kan komma på.

"Det var ju inte dåligt. Tre äggblåsor."

Han reser sig och går fram till datorn. Jag sätter mig upp och förstår inte vad han säger. Vad han menar. På med kläder och står förvirrad. Vad menar han? Vad är det som är fel i huvudet på mig?

"Då blir det sprutor i kväll. Sedan den ensamma på tisdag kväll och ingen på onsdag. Sedan kommer ni klockan kvart i åtta på torsdag, så tar vi ut de eventuella äggen."

Ser ni mig? Jag står innan i hörnet vid stolen, där min väska ligger. Jag har fått på mig byxor och en strumpa och står med den andra i handen. Jag tar tag i drapperiet och håller mig i. Stadigt. Ägg. Uttag. Torsdag.

Jag nickar.

"Du ska få prata med en sjuksköterska, så ger hon dig informationen du behöver inför fortsättningen. Du kan vänta här."

Han lämnar mig. Jag tror att jag fortfarande står där. Vi skuggan vid väggen. Vad hände. Vad in i helvete var det som precis hände?

Nya försök

Då har den kommit igång. Mensen. Jag kämpade i tre dagar och till slut fick jag igång den. Gråtande. Det är min vilja mot min ovilja. Kroppen är delad i två önskningar. Jag vill få igång min mens. Jag vill kämpa för att inte få den. Låter det underligt?

Nej, inte om du vet vad det är jag har framför mig. Inte om du vet hur jag nu kommer att lägga min önskan i någon annans händer. Inte om du vet hur det är att släppa in okända händer under huden. Då låter det helt logiskt.

Jag gick upp för trappen för att tala om för maken och han väntade. Såg på mig. Han såg det som ett framsteg. Ett steg mot att få ett försök till. Jag satt i hans famn och grät. Orkade inte tänka på allt det som ligger framför oss. Vi sa inget. Satt bara. Nu var vi igång. Varken vi ville eller inte.

Jag fick min mens och med den en oerhörd mensvärk. Jag låg och kved under natten. Var uppe och gick. Trodde att jag skulle värka sönder hela min kropp. Maken höll om mig. Viskade. Lugnade. Masserade. Det hjälpte inte. Bara fortsatte.

Framåt småtimmarna lyckades jag somna och vaknade igen med samma värk. Under förmiddagen gick jag efter maken och han försökte att hålla mig sysselsatt med annat än att känna efter. Vi ordnade med saker i trädgård. Satt och bara lyssnade på hösten. I den sekunden slog det mig att jag hade citodon att ta. Vi fick med oss det efter senaste ägguttaget.

Jag svalde en och hoppades på det bästa. Efter en halvtimme var värken borta, tack och lov. Men så kom det andra. Illamående, surr, yrsel, trötthet... Biverkningar. Finns inte ord för hur illa jag mådde. Men värken var iallafall borta...

Pest eller kolera.

På kvällen tog jag sprutan. Det var igår, men det känns som en evighet. En första. Om två timmar jag ska jag ta kvällens spruta. 450 ml. Hur mycket som helst. Men göra det måste jag.