Innesluten och utesluten

Jag sitter på tåget på väg hem. En full vagn med personer som antagligen varit på shopping under dagen. Jag har musik i öronen och utesluter sammanhanget. Innesluter tanken. Jag har inte shoppat. Jag har inte gått på stan med meningen att spendera pengar. Jag har inhämtat nya krafter med god vän. En klok mentor. Hon som ger ord från sina erfarenheter av livet. Jag har stort behov av det. Orden.

Jag har varit borta länge från bloggen. Medvetet. Omedvetet. Jag tog inget beslut om det. Det bara blev så. Orkade inte. Ord fastnitade på en webbsida gör inte livet enklare. Det ger det bara en större nerv. Ett större vakuum i vardagen. Att alltid ha formuleringar i huvudet motarbetar vardagen. Vardagen har inget att sätta emot. Det blir omöjligt att leva samtidigt som det formuleras. Skapas inlägg. Formuleringen stannar upp livet.

Så varför är jag tillbaka? Det var inte planerat. Tanken är inte genomtänkt. Orden inte valda. Formuleringen ringrostig. Situationen den samma. Livets nedförsbacke har inte stannat. Inte ens stannat av. Den är konstant. Den har gottat ner sig i soffan för att stanna. Vi har avslutat våra försök på Fertilitet. Vi fick ett sista återförande av två fina ägg, men mensvärken redan dagen efter sa mig att det inte skulle gå. Det gjorde det inte heller. Nu är försöken slut.

Eller ja, det är vad vi antar. Jag skickade in vårt misslyckande så att de kunde dra ett streck för statistiken. Sedan inte ett ord. Inte en vindpust från deras håll. Jag är inte förvånad. Inte förbannad. Inte ledsen. Jag bara ser det för vad det är. Det jag trodde. De följer bara mönstret de byggt upp för oss under dessa år. Men vem vet. Kanske de kommer att förvåna oss och höra av sig. Vi får se.

Så jag är tillbaka. Här. Samma person. Kanske mer synisk. Kanske mer bitter. Kanske med fler hål. Kanske med baksidor som kommer att bli framsidor. Formuleringar som du kan spegla dig i. Upplevelse du har gemensamt med mig. Känslor som du inte vill stå själv med. Kanske är det därför du är på min blogg trots att jag inget skriver längre. För att du inte vill stå själv. För det är därför jag vill börja igen. Du finns här, då kan inte jag fattas. Då vill jag ge dig något att läsa och samtidigt ge mig själv tillåtelse att formulera det som är. Så nu är jag tillbaka. Jag skriver till orden tar slut igen.