Solsorg

Solen lyser upp trädtopparna och färgerna börjar komma. De färger som inte är sommar. De som är höst. Det låter konstant. Vägen på långt avstånd skulle kunna vara en älv, om man anstränger sin fantasi. Kråkan hörs på avstånd och ska idyllen verkligen överdrivas så flyger det flyttfåglar över huvudet just nu. Tillsammans med rådjuret som kommer fram i gläntan är bilden total.

Det finns en solnedgång. Det finns färger av hösten. Kvittret hörs nära och på avstånd. Men det är mygg också. Faran att kliva in bland vildsvin överhängande. Det eviga ljudet från vägen en konstant påminnelse om att livet pågår. Någon annanstans. För några andra. Idyllen bara en del av fantasin. Önskan kanske. Vildsvinens seger över älgen som skogens konung verklighet i denna skog. I detta liv.

Uppe bland trädtopparna hoppar små fåglar fram och tillbaka. Björken livnär dem antagligen. De har meningen med livet där uppe. Överlevnad. Jag sitter här nere på en fallen talls stam och ser på dem. Försöker att landa i något mitt ute i skogen, men det går inte. Jag kan inte sluta tänka. Jag kan inte känna in verkligheten. Varför? Jag vill inte veta av den. Jag vill inte ha den.

Jag har sett psykosen på nära håll förgöra och förinta en människas identitet. Jag har sett det många gånger. Se det ske. Se människan leta sig upp igen drogad av mediciner för att förhala katastrofen. Jag har sett kraften att försöka komma tillbaka. Jag har sett kampen att tycka att livet är värt att leva, trots allt. Jag har sett psykosen knacka på igen och förgöra. Förinta.

Jag förstår att man inte orkar stå emot den självklara utvägen. Att släppa in fantasin och drömma sig till en säkrare och mer äkta verklighet när den man har känns som fantasi. Det blir en omöjlig cirkel. Jag förstår den personen. Jag skulle kunna vara den. Varför jag inte är den personen? För att jag har sett den på nära håll. Den är bara en annan sida av livets baksida.

Solen har snart försvunnit och kylan under stenen letar sig fram. Fåglar tystnar. Bilarnas civilisation kommer att fortsätta hela natten. Jag ska leta mig hem utan att möta svinen. Men kanske jag skulle ta lärdom av dem. Rota mig ner under marken för att hitta rötterna och låta dem väl smaka. Men när jag inte klarar av att se det ovan ytan. Hur skulle jag klara av att se rötterna till det onda?