Nya kapitel

Spiderman på skärmen. Ska vara tredje filmen och en Peter Parker som är helt självcentrerad. Det är han själv och alla människors tankar om honom som är i fokus. Bara det. Inget annat. Jag kan känna igen mig i den självcentreringen. Inte för att jag tror att jag är mer värd än någon annan, vilket Spiderman just nu går omkring på skärmen och gör. Men jag vet hur det är att bara se mig själv och mina problem. Inte orka lyfta blicken och se någon annan.

Det har nu gått ett halvår sedan vi misslyckades med vårt sista provrörsförsök. Det är ett halvår sedan våra tvillingar inte blev av. Det är ett halvår sedan vårt kapitel tog slut. Allt stannade av. Det har nu tagit Fertilitet en halvår att ta kontakt med oss och få till en avslutning.  Nej, det kommer så klart inte att ske. De har inga tankar om det och något nytt par har fått ta våra platser. Vi har tillfört våra resultat i deras statistik och givit andra större chans att lyckas.

Jag har läst många bloggar under denna period som skrivs av andra som har gjort samma sak som vi. Ni är många som läser denna och kan spegla er. Många som stöttar och ger sina bilder. När det går åt skogen vet man hur det känns. När man läser om sprutor, undersökningar, oförståelse, irritation, sorg... Man vet vad det är. Man kan spegla sig direkt i den upplevelsen. Men när det lyckas. När någon skriver om framgångar. Då ser man ingenting. Vill inte läsa mer. Vill egentligen inte veta. Man ser bara att ens egen chans minskar ännu mer.

Spiderman har nu fått en svart dräkt och förstör det mesta omkring sig. Han är fortfarande självcentrerad och självupptagen. Det kan man spegla sig i. Se. Förstå. Vi är ju sådana. Upptagna med det egna livet. Vill på så sätt inte jämföra sig med andra, som lyckas. Inte läsa om det. Jag vill läsa om de som kämpar som vi gör.

Jag kommer aldrig att få skriva på denna blogg att vi har lyckats. Att vi lyckades med ett försök. Att vi är överlyckliga. Nej, det blev ingen sådan blogg. Det blev en blogg som slutade i misslyckande. När det gäller våra försök att få biologiska barn. Där misslyckades vi. Totalt. Men nu har nästa process börjat. Processen att adoptera.

Vad betyder det för denna blogg? Jo, att den kommer att starta upp nästa kapitel. Ett helt nytt. Inte ett enklare. Inte ett som garanterar ett lyckligare slut. Inte ett kapitel som plötsligt blir enklare. Det är en ny statlig institution som ska bestämma om det vi vill nå fram till. Att få bli en familj. Det kommer att bli lika slitsamt som allt vi har gått genom fram till nu. Det ska jag skriva om nu. På denna blogg.

Spiderman står framför ett fönster och ser ut. Han vet inte vad han ska göra. Allt är en röra och han har tappat fotfästet. Han får orden att han kommer att hitta vägen och ställa allt till rätta igen. Det kommer att gå bra för honom. Han ler.

Det är ju en film. Det klart att han kommer att lyckas med det. Jag står framför ett fönster varje morgon och varje kväll. Funderar över precis samma sak. Det är ingen som säger något bakom min rygg. Maken är för realistisk för något sådant. Jag kommer snart att stå där igen. Leta efter vägen. Inte som Spiderman. Vi får se som vem...