Det slutade med så mycket jobbiga saker. Så många slitningar. En vän till oss har fått sitt barn i veckan. Hade vårt sista försök lyckats hade vi också fått barn inom några veckor. Det är inget jag har gått och tänkt på under alla dessa månader. Men då och då har jag räknat efter. Hur långt hade livet tagit sig på den stig vi var tvungna att lämna? Hur långt mot lyckan hade jag kommit?
Jag måste vara glad för deras skull, för det ska man vara. Men måste det. Det är oförståeligt och själviskt att inte vara det. Men ändå. Jag kvider. Svär. Gråter. Svävar i trasighetens verklighet. Sanningen som kliver upp på kroppen och svärtar ner ansiket är inget man orkar se i spegeln. Man vill inte veta. Känna. Se. Livet är orättvist och ju fortare man kan inse det ju fortare kan man orka med att leva innanför orättvisans gräns och se på dem som är där utanför.
Problemet är väl att de som går där utanför inte förstår vad det är de ser när de kikar in på oss här inne. De ser bort så fort de kan och går vidare. Vill inte få del av det vi bär på. Vill fortsätta med det de har fått i livet. Ungefär som jag gör för de som är innanför nästa gräns. Den som går innanför mig. Den som visar på ännu större orättvisa. Men idag orkar jag inte ta in den. Jag har nog med att bära på en graviditet som inte blev och förbereda ankomsten för ett barn som inte kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar