Den andra

Lyssnar på Evanescense. Egentligen för att komma från mig själv. Har nyss dragit igång en produktion för att spela upp i oktober och ser min chans att leva genom någon annans ögon. Andra problem. Andra drivkrafter. Bort från mig själv. Det var hela planen från början. Måste få komma ifrån mig själv under ett halvår. Gräva ner mig i någon annan.

Det började segt. Hittade inget. Letade och sökte. Hittade bara vägar som slutade i återvändsgränder. Gick tillbaka frustrerad. Fan också. Det skulle ju finnas en befrielse i detta manus. Jag har ju själv redigerat och ordnat till det så att det ska passa mig. Så varför kliver det åt sidan hela tiden? Varför hittar jag inte? Alla är nöjda när de åker hem från rep. Jag är irriterad och arg. På mig själv. Jag har ju lagt upp. Varför kan jag inte smasha?

Så kommer dagen när hon dyker upp. Plötsligt ser jag hennes syner genom mina egna ögon. Har du upplevt det? När något annat djupt inom dig kommer upp till ytan och ser ut? Det måste du se till att få göra. Det är en sådan enorm befrielse. Och det är så oerhört skrämmande. Det är ju du själv, så klart. Du spelar en annan person med dina egna egenskaper till grund. Dina sorger plockas undan för att i detta fall ersättas av hennes.

Jo, det är fortfarande samma känslor. Du är fortfarande full av alla dessa trasigheter, men du kan för en stund se bort från dem och fokusera på någon annans. Se hennes sorger och bearbeta dem. Jag får försvinna in i någon annan och bara glömma mig själv. Om det är hälsosamt? Det hörs att du inte har gjort detta så ofta. Det klart att det inte är hälsosamt. Det är livsfarligt. Schitzofrent.

Tänk dig att du lyfter upp en penna och det du skriver på pappret ser inte ut som din handstil. Tänk dig att du känner hur du gör en rörelse mot ansiktet och det är inte din rörelse. Tänk dig att du öppnar munnen och ut kommer ord i kombination som inte är dina. Tänk dig att du ser dig i spegeln och undrar vad i den blicken som är du och vad som är hon - den andra.

Kittlande. Sjukt. Ensamt. Ett måste. Hon har kommit och nu ska jag forma henne under en lång tid och samtidigt forma mig själv. Det är i alla fall min förhoppning. Vi får se om jag lyckas.