Det har varit helt otroliga veckor. Jag orkar inte stå emot alla intryck och måsten. Kroppen lade av på kuppen. Jag har tappat matlusten och kilon på kuppen. Jag kan inte sova mer än några timmar per natt och ligger och tänker på så oerhört många saker under de vakna timmarna. Det far prickar framför ögonen och yrsel hindrar det mesta. Kanske du känner igen dig i symptomen. Kroppen säger ifrån. Det räcker nu med fanskap.
Så kommer dagen då brevet ligger i lådan. Detta med "som ett brev på posten" stämmer så väldigt bra idag. Vi kom hem. Maken skulle laga mat och jag ville inte känna doften utan bara sätta mig när den var klar, så jag tog stavarna och gick ut på en promenad. Där gick jag och repade på mina repliker. Funderade över betoning. Rörelse. Känsla. Riktning. Högt och ljudligt far de ut över den isiga grusvägen och skogen omkring. Skönt.
Jag går förbi brevlådan på vägen tillbaka och plockar upp posten. Ett stort brunt kuvert ligger i högen med reklam. Hjärtat stannar. Så klart. Det var dags. Vi skulle få besked. Alla dessa besked vi fått genom åren säger mig att det inte kommer att bli ett positivt sådant. Vi är fyllda av negativa upplevelser. Brevet drog jag upp och kunde inte vänta på att komma in. Beskedet behövde jag där och då. På plats. Vid soptunnan. I inkommande mörker.
Det går inte att beskriva känslan. Den där oerhörda chocken över det som står. Ett medgivande. Det står så. Staten har bestämt att vi är lämpliga föräldrar att få adoptera ett barn. De som tagit det sista avgörande beslutet har inte träffat oss, inte pratat med oss, inte sett oss. Men de kan ändå avgöra hela vårt liv. Jag är tacksam för att de alla hade en bra dag.
Vi har ett medgivande. Vi har ett medgivande. Vi har ett... medgivande. Mantra i några dagar. Det är svårt att förstå att vi har tagit det enorma steget. Att det gick. Att vi fick. Att ingen eller inget nu ställde sig i vägen. Jag ska smälta och se hur det landar. Kanske jag kan äta i morgon. Det återstår att se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar