Tillbaka

Ett nytt år. Året då vi kommer att göra en sista provrörsbefruktning. Avsluta våra besök på Fertilitet. Ett sista försök som ingen av oss tror på. Vi har nu gjort åtta inseminationer och två provrör, som inte ens tagit oss till en graviditet. Vi har inte fått ut något mer än smärta och sorg. Vi är inte ensamma i att ha upplevt detta, men vi känner oss ensamma. Det finns ingen som kan förstå.

Maken sitter i soffan och spelar Wordfeud. Han suckar. Inte över svårigheten att få ihop bokstäver. Svårigheten att få ihop ett liv. Det liv vi ville ha. Det liv vi var så säkra på att vi skulle få. Han suckar. Jag kan inget göra och suckarna fortsätter. Vi är trasiga. Ett uttjatat ord, men nu är vi verkligen trasiga. Livet är uttjatat. Vi försöker att hitta saker att driva livet med, men det är så lite som betyder något. I jämförelse är det så oviktigt. Betyder inget. Ger inget.

Jag kan bli så oerhört ledsen över så oerhört mycket saker. Så fort jag inte orkar hålla emot så gråter ett barn i huvudet. Hela tiden. En bit bort, nära hjärtat, i örats snäcka... Gråter. Funderar väldigt mycket över när ett liv egentligen börjar. Hur många liv har vi försökt att få ge? Har de börjat, men sedan avbrutits? Är det dem jag hör i huvudet?

Det är ju en sjuk tanke, men jag är ju sjuk. Väntan är sjuk. Ingreppen leder till sjukdom. Sorgen måste bäras som en sjukdom. Varje tanke som avbryts av att barn kopplas in i medvetandet är sjuk. Leder till skrik och behov av att bara slå omkring mig. Tysta allt som stör i medvetandet.

I går kände jag en enorm panik över att jag inte har någon att lämna vidare mina saker till. När jag väl dör och mitt hem står där övergivet, så kommer det inte att finnas någon som sammanställer mitt liv i kartonger, svarta sopsäckar och bläddrar i mina album. Ingen. Vem kommer att kliva in i mitt hem och röra mina saker? En statligt anställd? "Hon hade inga barn eller andra som kan göra detta. Som vill avsluta hennes liv åt henne. Är det inte sorgligt?"

Med den hastighet mina sorger har tagit fart åt olika håll, så är det snart inget kvar av mig. Och vad gör jag åt det? Nyper mig på armarna. Ser på katastrof-filmer, för att få ett annat perspektiv på livet. Fördjupar mig i jobb. Skaffar mig extra arbete, för att vara tvungen att fortsätta när mensen kommer efter sista provrör. Jag gör allt det som antagligen är helt fel. Men eftersom ingenting går rätt, så är det så här det måste bli.