Skriva

Jag vet inte varför jag inte skriver. Huvudet är fullt med ord, formuleringar, tankar. Inget kommer på pränt utan far bara omkring. Jag vet inte varför. Det är en oro i kroppen när jag funderar på att formulera mig. Jag vill inte se det som far i huvudet på plats. Nedskrivet. Sammanfogat. Jag vill inte se sanningar. Vem vill se sanningar, som man inte orkar ta i.

Jag sitter ofta och ser upp på himlen. Jag kommer på mig själv med att göra det. Se upp och inte tänka en tanke. Bara se. Sedan åker blicken ner på marken och tanken fortsätter att utebli. Ändå hör jag orden fara. Jag hör dem långt bort. Som om man lyssnar genom ett långt rör och hör viskningar. De är tydliga, men på avstånd. De viskar om mig.

En del av mig undrar hur jag ska ta mig genom detta. Hur jag ska ta det sista försökets misslyckande. Hur jag ska kunna stå emot galenskapen. Förtvivlan. Sorgens enorma kraft, som kommer att slå in över mig. Hur står jag emot? Hur ramlar jag inte rakt genom ett håligt skyddsnät och faller. Bara faller. Rakt ner i ingenting. Det skrämmer mig från vettet.

Jag försöker att förbereda mig, men när jag gör det får jag ett så tungt tryck över bröstet. Jag tappar förmågan att andas. Skakar i kroppen. Kan inte hålla emot kraften som drar igång urverket. Nedräkningen. Jag vet att vi nu räknar ner. Sekund för sekund. Snart har jag min födelsedag och jag vet att jag har kommit runt. Jag har inte längre "kanske vid denna tid nästa år" kvar längre. Nu har jag tagit mig genom det. Hela året.

För första gången i mitt liv längtar jag inte efter våren. Jag vill inte att månaderna ska gå. Jag ser inte med obehag på de första månaderna på det nya året, som brukar vara de värsta. Jag ser hur våren kommer att komma och våra försök kommer att vara över. Jag ser hur jag inte ser våren. Hur jag ligger långt under jordens yta och kämpar efter luft.

På våren vaknar allt, men jag kommer att få lägga allt till sömn. Till vila. I sin kista. Symboliskt. För jag har ju inget. Ingen. Det är våren jag har framför mig. Jag vill inte. Jag vill bara inte. Jag vägrar. Det är ju nästan komiskt. Visst? Det är som om mitt liv skulle vara upp till mig. Det vet jag ju att det inte är. Det har aldrig varit upp till mig. Jag kan inte bestämma något. Jag får ta det som läggs i mitt knä. Varken jag skriker rakt ut, slåss, hotar, ber... Det är det jag får, för det är någon annan som har fått det jag skulle ha.

Jag vet varför jag inte skriver. För jag orkar inte se orden längre. Orkar inte höra dem formuleras i huvudet. Orkar inte se dem som mitt liv. Därför skriver jag inte.