Jag har verkligen dragit mig för att fortsätta skriva på denna blogg. Därför har den bara legat här. Jag vet hur det är att följa bloggar som plötsligt tar en ny vändning. Särsklilt när det handlar om viktiga saker Tunga saker. Allvarliga saker. Särskilt när det berör ämnen som är så pass allvarliga att man inte bara kan byta spår utan att påverka de som läser.
Jag har bytt spår. Jag har hamnat i läget att en väg var en återvändsgränd och fått möjlighet att få gå en annan väg. Jag kan nu på en gång säga att jag vet att denna väg kommer att gå. Jag vet att jag kommer att få nå mitt mål nu. Jag vet att jag kommer att vara där senast i sommar. Då, senast, kommer jag att vara mamma. Mamma till ett barn född i Ungern. Ett barn som är mellan tre och fem år.
Men nu är det en sak i taget. Jag måste berätta hur detta har gått. Hur det kommer sig att vi står här idag och kan säga att vi har kommit så här långt. Vi fick vårt medgivande på Alla hjärtans dag i år. Den 14 februari 2013. Då fick vi veta att staten ansåg att vi var lämpliga föräldrar. Vi - lämpliga. Ja, nu får vi. Andra får barn utan att planera. Vi måste få statens tillåtelse. Nu fick vi det. I två år. Bara i två år är vi lämpliga. Sedan måste vi återigen bevisa att vi är tillräckligt bra att få barn. Men två år har vi på oss. Det har du gått ett halvår. Vi är på väg.
Men det är ett långt steg dit. Ett långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar