Vad hände nu?

Plötsligt har värken försvunnit. Det är som en ovän, som av oklar anledning bara ger sig iväg. Jag vet inte vad som hände? Jag var i huvudstaden igår och hade en skön dag att bara strosa omkring och gå på en lansering under eftermiddagen. En skön dag i sol. Förmiddagen var mensvärken överhängande. Jag kände hur nära mensen det måste vara nu. Det måste vara på gång på allvar och kroppen sänker ner orken direkt. Huvudet vill inte närvara i denna eviga verksamhet mer. Solen värmde ansiktet och försökte att sudda undan sorgerna. Men nej, det gick inte. De låg där och skavde.

Så var det dags för lunch och när den var klar var även värken färdig. Över. Den var helt borta. Hur jag än letade efter den, så fanns den inte. Inte ens en liten antydan till den. Så borta hade den inte varit på över en månad. Det var en helt ny känsla och upplevelse. Underlig, ovan. Inget fokus i mellangärdet som hela tiden tog upp tankar. Borta. Den är fortfarande borta. Jag har en liten antydan till känsla av äggstockar, men bara om jag verkligen känner efter. Då sitter den där. Men varför känna efter?

Varför inte bara gå omkring och känna mig normal. Bara för en dag. Det är en enorm känsla. Kan spegla mig i andra kvinnors ansikten och tänka att de kanske har en lika problemfri livmoder som just jag, just nu. I denna sekund. Eller så kan jag undra om blicken säger det motsatta. Hur många kvinnor går runt på min arbetsplats och har värk? Hela tiden. Utan att jag vet om det. Hemligheter är ett gissel. Men ett måste. Vi måste skydda oss. Mot oss själva och andra. Men idag, i detta nu, behöver jag inte det. För jag har ingen värk. Ah...