Promenad i tanken

Jag har tagit en lång promenad. En lång. Har haft gråten i halsen mest hela veckan. Kvällarna har varit mina egna, då maken jobbar. Jag behöver bara komma hem efter en dag på jobbet och gråten sitter där. I halsen. Stängt mig inne. Stängt allt annat ute. Det är midsommar som spökar. Jag vill inte att den ska komma. Vill inte ta mig genom den.

Förra året låg vi länge och pratade oss förbi högtiden. Pratade om hur det kunde bli nästa år. Då skulle det vara stor chans att vi var en till. Eller iallafall hade en på väg. Vi trodde så mycket. Det är som om jag nu sitter och skäms över hur det är. Att vi har svikit de två personer som då låg så hoppfulla under bar himmel. Vi har helt svikit dem. Igen.

Jag får svårare och svårare att hålla panik på avstånd. Det är så jag ibland ser hur framtiden kommer att bli. Hur ensamma vi kommer att vara. Hur svårt vi kommer att ha för att få ihop något bra i tillvaron. Hur vi sitter som två åldrande och har inget att se tillbaka på, som kommer att ha någon betydelse. Ensamma och övergivna.

Jag vill inte att vårt förhållande ska skadas och pulveriseras genom vårt nederlag. Vi måste kämpa för att se annat. Se varandra. Se att det räcker. Vi är nog. Jag fick ett besked om ett dödsfall i veckan, som satte igång tankar. Ingen som stod mig väldigt nära, men tillräckligt. Det gäller att se det man har. Våga lita på det och att det är nog. Vi har en relation att bygga vidare på. Väldigt mycket mer. Våga se det.

Jag skulle inte byta ut det vi har för att få ett barn. Den insikten, som aldrig har varit en annan, måste betyda något. Jag har en relation, som betyder allt i jämförelse. Det måste vara i fokus. Det är bra att ta sig en lång promenad. Man får perspektiv på sorgen och tårarna. Inser att fel saker är fokuserade. Envist tjatar man om bagateller. Besvarar bagateller. Nu är jag tillbaka på banan igen. Slut med bagateller. Skitsaker.

Men jag står inte på banan för att fira midsommar. Nej, för att ha en dag med maken i morgon. En helt vanlig dag. Det är jag beredd på. Kanske med en långpromenad, tillsammans. Men inget firande och inget prat om hur det kan bli. Hur vi vill ha det. Bara prat om hur det är nu. Mitt i detta nu. Här. Nu.