Spegelbilden

Maken är hemma igen. Ligger i soffan bredvid och ser en clintan-film. En något annorlunda och underlig film, men underhållande. Han är så inne i filmen, så det tar tid att få kontakt med honom. Känns som en vanligt kväll. Gillar den sortens kvällar. Bara skönt att inte behöva vara själv. Dela tiden med honom igen.

Veckans början känns igen, äntligen. Jag har kort dag på måndagar denna termin och det kommer att bli skönt att dra sig hem och ha lite eftermiddag kvar innan kvällen kommer. Vi har tänkt oss tid att verkligen umgås och film känns som det. Vara i samma rum och skapa gemensamma minnen att prata om. Filmer har förvånande egenskaper att skapa förutsättningar för detta.

Jag har fått en nytt ordinationskort hem i lådan och inser att de har lagt upp en ny plan för nästa ägguttaget. Vi har ju inte lyckats så väl med det så här långt och nu har de ändrat på styrkor och på en del mediciner. Jag ger mig direkt ut på nätet för att få mig lite information, men den är knapphändig. Det är mest samtalsplatser att dela erfarenheter och eget inhämtade kunskaper. Jag har insett att det skiljer sig markant från person till person.

Jag ska ta starkare styrkor och fler dagar. Sedan får vi se. Det ska bli skönt att komma igång med ett försök till, som det känns nu. Men jag vet att det kommer att bli oerhört jobbigt när det väl är dags. I nuläget klarar jag knappt av att höra prat om barnhämtning, lek, skola, barnkläder... Det skär i kroppen och jag biter ihop och ler. Det borde synas hur ont det gör, men kanske att man inte vill se det. Kan inte se det.

Det tillhör vardagslivet för så många och att då se det exotiska i situationen är antagligen svårt. Det är synd. Väldigt synd. För den dagen då den där vanliga vardagliga lunken ersätts med något annat, så kommer det inte att finnas någon förberedelse. Man borde kunna se på mig och ta lärdom. Men vill man? Nej, så klart inte. Det är inte en spegling i mig man vill göra, medan jag speglar mig i det jag inte får dagligen.