Varför?

Igår satt vi, maken och jag, och försökte att ha en mysig kväll tillsammans. Det är inte så svårt, egentligen. Andreas är en man att mysa med. Men just nu har han en lite jobbig period. Det är jobbigt att inte kunna gå ordentligt, inte kunna göra toalettbesök som man vill, inte kunna stå stilla på en plats utan att hela tiden tappa balansen. Det är jobbigt att gå under ett halvår och vänta på att kroppen ska komma tillbaka. Vi satt tysta på vår kökssoffa och såg in i brasan som brann i kakelugnen. Jag hade under dagen bakat muffins i vedspisen, vilket var en utmaning. Men de blev väldigt goda. Vi bara satt där. I gemenskap, men i olika huvuden. Olika kroppar.

Han kämpade för att finna sin gemenskap innanför huden. Jag satt och gjorde det samma. Det är mensperiod på ingång. Den gör sig ofta påmind en vecka innan och sen är den där i en vecka. Det är den värsta tiden. Då balanserar jag på en tunn tunn kamrygg och försöker att bita ihop. Det är ingen tid som kan göra mig mindre kvinnlig. Visst är det konstigt? Är inte mensten något som borde göra mig det? Kvinnlig?

Kanske att det inte är kvinnligheten som gör sig påmind. Det är nog moderskapet. Det saknade moderskapet ska under en vecka åka ur min kropp och innan det förbereda mig genom att pressa samman kroppen. Vi åt våra muffins under tystnad. Drack vårt te. Trivdes i tystnaden och gemenskapen. Även om vi var i olika världar. Såg in i brasan och där försökte vi nog båda leta svar på den eviga frågan. Varför?