Dagen efter

Jag var så skräckslagen under förmiddagen igår, så att jag inte kunde sitta still. Jag bara gick omkring och låtsades vara sysselsatt på jobbet. Mötte kollegor i korridoren som slängde ur sig den vanliga frågan: Hur är det? Vad svarar man? "Jo, idag är det så att jag vänder blad i mitt liv och kommer att starta upp något nytt. Jag vet inte om det kommer att bli positivt eller negativt. Vi får se om jag är på plats i morgon eller om jag är sjukskriven. Ha det så bra!"

Nej, så säger man inte. Man säger att det är bra. Okej. Ler. Men inne i kroppen är det uppror och måsarna slår mot väggarna med sina stora vingar. Skriker och skrattar. Sen går man vidare på sin vandring. En timme innan utsatt tid samlade jag ihop mina spillror och lämnade arbetet. Har inte så lång promenad till sjukhuset utan tog det lugnt. Upptäckte på vägen att jag tappat förmågan att tala. Jag harklade mig om och om igen. Inte en ton. Inga ord. Paniken kryper upp på huden och in under kläderna far den omkring och letar efter fäste. Väl framme kommer maken gående med sin krycka. Blicken är ovanligt stirrig. Tonen lite gäll. Kroppen kan inte sitta still på någon av oss. Jag måste inse att jag aldrig har varit på fullkomligt upp och ner. Så skräckslagen. Andas...

Vi får sitta i väntrummet och får sällskap av andra par och ensamma män. Män som antagligen sitter med sperma i armhålan och väntar på att få lämna in den. Vilken ny värld. Vi och allt detta. En ung kvinna hämtar oss och ler. Bryter lite skönt på tyska. Väl inne i ett litet rum känner jag mig plötsligt lite lugnare. Det ska nog gå. Eller? Hon frågar oss en massa frågor kring det vi skrivit i våra papper. Frågar om menstruationscykel, diskbråck, känslor, sexliv. Vi svarar på bästa sätt. Hon är nöjd. "Då sätter vi igång!"

Gör vi?

Innebär detta att ni kommer att hjälpa oss? Är vi inne i systemet att alstra barn nu? Det verkar så. Vi är en av alla andra par på avdelningen. Vi och alla andra. Helt otroligt. Vi klev precis in på vägen och vi märkte det inte ens. Jag får genomgå en gynekologisk undersökning och det vet ni alla hur det är. En undersökning med ultraljud upp till äggstockar är inte en skön upplevelse, men ändå ligger jag där och ser på skärmen. Ser hur allt hon pekar på är helt oförståeligt. Men hennes ord förstår jag. "Det ser väldigt bra ut."Sen blir det fem blodprov och planer för nästa anhalt. Hem och fundera på om vi vill börja med insemination eller provrörsbefruktning. Om två veckor kommer svaren. Då får vi veta hur det ser ut med mina ägg, hormoner, förutsättningar...

Förstår ni? Det är igång nu. Jag sitter här och måste inse att vi nu är ett stort steg närmare. Det är på väg. Nu. Livets motstånd har för en stund kapitulerat och släppt lite på greppet och nu ska jag ta sats och hoppa. Nu. Lilla liv långt där framme i tiden. Jag ska göra vad jag kan för att få ha dig liggande så nära mitt hjärta jag bara kan. Lilla liv. Du kommer väl?