Nu har det gått en skön helg och vi har bara tagit det lugnt. Pratat om veckans upplevelser och skrattat försiktigt åt vår panik. Var det ett måste?Jo, det var nog det. Allvaret i situationen tvingade oss till att se det i vitöga och våndas. Vi våndas fortfarande. Oroar oss. Jag satt i söndags och läste in mig på missfallsstatistik. Förberedde mig. Jo, det är nog vansinnigt, men vad ska man göra? Det kommer att ske. Jag kommer att få missfall och då måste jag vara beredd på det. Livet är sådant. Motståndet säger att så kommer det att bli. Till en början.
I nästa vecka ska jag på nästa undersökning. Då ska de se hur mina äggledare ser ut. Om de är igensatta eller ej. Det känns som en obehaglig upplevelse till. En ännu värre än den tidigare. Men det ska jag klara, så klart. Det handlar ju om liv. Vad är då lite smärta i några timmar? Efter det är det bara att vänta på provresultat och så är hela bilden färdig att läggas upp framför oss. Hela bilden. Vår bild. Vår framtid. På några papper. Teori. Men så äkta. Realistisk. Men det är först om kanske två veckor. Under tiden ska jag njuta. Njuta av vetskapen att jag inte vet. Njuta av vetskapen att allt, än så länge, egentligen är precis som det ska vara. Inga fel. Bara rätt. Kvinnan framför datorn har inga fel. Än så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar