Det är dags igen. Vi har gått på sparlåga under några veckor och nu är vi framme. I morgon ska det ske. Det är dags att möta läkare och se vad vi kan tänkas göra under den närmaste tiden. Hur vi ska nå vårt mål. Barn. Idag har vi suttit på ett fik i två timmar och bara pratat om det. Kommit ikapp oss själva och varandra. Det behövs för det är så mycket som far. Så mycket som oroar. Roar. I morgon. Tjugoandra mars tjugohundratio. Det kommer att bli en dag att minnas. En av många är min förhoppning. En av väldigt många. Håller ni tummarna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar