Ett steg in i måndagen

Nu är det söndag kväll och en ny vecka är på gång. En vecka då allt ska dra igång igen. Det är nya tag som gäller. Vi tog ut moppen idag och tog oss en tur ut till ett naturreservat. Det var fullt med vitsippor, för att inte säga blåsippor. Vi gick där hand i hand och pratade. Maken har fortfarande svårt med att gå eftersom han inte har några vadmuskler, men vi gick i sakta mak och satte oss på en sten vid behov.

Vi försökte att beskriva hur det kändes nu. Hur vi tänkte. Vi har ju en gång gått genom det nu. Vi vet hur det kommer att bli. Det gör att känslan blir en annan, så klart. Förväntningen också. Det var inte tanke om att det skulle kunna gå första gången, men nu. Andra. Vi har ökat på förhoppningarna, statistiken, förväntningen. Det är svårt att hålla nere den. Svårt att inte hoppas och tro. Denna gång. Det ska starta upp med ett ultraljud i det lilla trånga rummet och sedan en tid till insemination. Denna gång ska vi se till att vi kan vara där båda två. Inte för att det är något annat än ett kliniskt ingrepp, men ändå. Det är ju i den sekunden som något kan komma i gång. Då vill vi vara där båda två.

"Vi är rutinerade nu", sa han där vi gick bland blåsippor. Rutinerade. Roligt sagt. Är vi? Ja, på en del sätt. På andra kommer vi aldrig att bli det. Känslan kommer aldrig att bli rutinerad. Det är känslan som styr över vardagen. Det är den som kommer att utvecklas under färden och jag vet verkligen inte vad den kommer att ta för uttryck. Önskan kan bli så överhängande. Jag vill bara att veckan ska vara klar. Jag vill sitta där på fredag kväll och vara klar. Få det gjort. Men samtidigt kommer nästa väntan då. Väntan och väntan. Det finns inget slut på det. Väntan.

Det gäller att ta en dag i taget och sedan se över på den nästkommande. Bara andas däremellan. Prata om andra saker. Umgås med andra människor. Känna stödet och ovetskapen bland de man möter. En dag i taget. I morgon ska det bli en helt vanlig måndag. En helt vanlig i en omvälvande rutinerad människas liv. Alla ska vi möta den. Måndagen. Igen. Men veckan. Den möter jag med ögon som ser annat. Förhoppningen långt där framme. Om ändå veckan kunde vara över...