En till i det gröna

Våren har nått oss. Mycket utomhusaktivitet och längtan ut genom fönster. Jag inser att det är väldigt mycket som jag längtar efter. Några saker blir uppfyllda och andra kommer nog aldrig att helt komma till sin rätt. Jag har känt behovet av att berätta för fler om det vi går genom. Det är inte lätt för de få som vet att hela tiden lyssna. Vara aktiva. Svårt att förklara behovet jag har när de inte kan se det spegla sig i sig själva.

Jag hamnade utanför ett koloniområde och insåg att kanske min goa S fanns på plats. Hon har en söt kolonilott, som hon ordnar med hjärtat. Det är en skön oas och så skild från vår egen gigantiska trädgård i jämförelse. Bara sitta där i solen och utestänga världen är väldigt behagligt. Jag ringde henne och hon var på plats. Att sedan bli inbjuden med öppna armar är ju inte fy skam.

Vi satt länge och pratade. Länge sedan vi sågs. Länge sedan vi hade en vår att sitta i. Bara luta sig tillbaka i stolen mot husväggen och lägga näsan till rätta mot solen. Prata om alldagliga saker. Skratta och dela erfarenhet. Hon är en klok kvinna med liverfarenhet. När jag satt där så kände jag bara att jag ville dela med mig av det vi går genom. Berätta om det. Bit för bit. Känna efter hur det kändes. Ingen sorg. Ingen klump i halsen. Bara berätta.

Det finns en stor lättnad i att få dela med sig av inre röster. Få säga dem högt till en annan människa och se att hon förstår. Se i ögonen att hon vill höra mer. Möta blick eller se i backen och ändå inte tappa kontakten. Nu vet S. Nu har jag en till att dela upplevelsen med. En till som lite då och då tänker på det vi går genom. Det vi kanske kommer att möta. Det svarta eller det vita.

Nästa vecka är det dags igen. Ultraljud och sedan bestämma dagen för insemination. Det går så snabbt. Det går så undan. Vecka för vecka. Jag måste tvinga mig att stanna upp och stå ibland. Bara stå. Livet kan inte springa förbi bara för att man vill nå ett mål. Man måste leva samtidigt. Det är inte lätt. Men just nu är det gråzonen som jag måste balansera i. Senare kommer det att bli tydligare gränser mellan det svarta och det vita. Men nu ska jag hitta vägen genom den gråa nyansen. Den gråa, som allt mer övergår i grönt. Grönt där jag sitter lutad bredvid S vid kolonin.