Jag har inte skrivit på länge och det har varit helt medvetet. Jag kunde inte bestämma om jag ville dela med mig av det jag varit med om sista tiden eller inte. Det är en balans att dela med mig av det som sker, när det ligger så nära livets mitt. Hur mycket ska man dela med sig av? Hur mycket ska man föra ut i en icke existerande verklighet och låta andra ta del av?
Det är en balansgång och den är inte enkel. Jag satt och tog del av ett samtal på svt som handlade om bloggar och hur människor lägger ut sitt liv på nätet för vem som helst att läsa. Det verkar som om det är lägre och lägre trösklar för människor att kliva över innan de blottar sig. Det var en kvinna där som tydligen är en väldigt omtalad och omtyckt bloggare. Hon blandar sin blogg med mode, vilket är jobbrelaterat, sin son, då hon är ensamstående, och sin kamp mot cancer.
Jag satt länge efter detta program och funderade på hur min relation till mina bloggar ser ut och då framför allt denna blogg. Varför skriver jag om vad jag går genom för vem som helst att läsa?Jag kunde inte komma fram till något annat svar än att jag vill dela med mig av det. Jag vill helt anonymt dela med mig till anonyma människor. Jag har väl aldrig varit den som har fått ett behov uppfyllt genom att skriva utan en tänkt person som läser det. Jag kan inte skriva för min egen skull, om man säger så. Jag måste ha någon att vända mig till.
Nu är ju en del av er inte så anonyma och många av er skickar mail till mig. Delar på det sättet med er av det ni gått genom. Jag uppskattar det väldigt mycket och jag måste säga att jag inte var beredd på det. Jag trodde länge och väl att min mailbox hade fått ett slag av hybris när jag dag efter dag fick plocka hem runt tjugo mail. Men ni skrev till mig. Skriver till mig. Ni kommenterar inte mina inlägg, men ni skriver till mig. Tack! Det betyder väldigt mycket och jag blir glad om ni fortsätter med det. Jag svara allt vad jag kan!
Sedan skulle jag önska att andra som läser min blogg fick del av er historia och inte bara jag. Det går att kommentera i min blogg helt anonymt, vilket gör att du inte behöver avslöja något om vem du är. Kan inte du vara den första? Jag lovar att andra kommer att komma efter. Ni är ju trots allt några hundra som läser denna blogg.
Men så över till det onda. För ont gjorde det. Jag fick mitt omslag till slut och fick i lördags tid för en insemination. Den andra i ordningen. Vi hade nästan givit upp hoppet när smile-gubben envisades med att lysa med sin frånvaro. Så var den på plats fredag morgon och det var bara att ställa sig i telefonkö för att få en tid till insemination. Visst är det nästan komiskt? Köa för att få möjlighet att få ett barn. Är det inte något som sker utan andras inverkan? Ens medvetenhet?
Nej, inte i vårt liv. Här ska det ske efter andras premisser och möjligheter. Lördag morgon cyklade jag in till stan, en mil ungefär, och hade på morgonen druckit så där tre liter vatten. Man måste ha en full urinblåsa för att ingreppet ska gå så bra som möjligt. Antagligen svettades jag ur mig en massa vatten, för när jag kom fram var jag inte så kissnödig som jag önskade. Ett problem. Det första.
Jag fick en ny läkare denna gång. En kvinna med brytning från något baltiskt land. En hård brytning. Vi skakade hand, jag tog av mig, lade mig till rätta och ingreppet startade. I vilken annan situation blottar du dig så efter att en minut tidigare hälsat första gången på en människa? Det sker nog inte i allt för många sammanhang. Dessutom gick det riktigt dåligt. Hon lyckades inte hitta vägen in i livmodern och ni kan säkert föreställa er smärtan när det ena instrumentet efter det andra ska leta sig in. Det var fullkomligt horribelt.
Det är vid sådana tillfällen som tanken svindlar. Är detta ett sätt att gå emot naturen? Är det egentligen så att det inte är meningen? Kämpar vi för något som det inte är planerat för? Säger naturen bestämt nej och hindrar framfarten? Läkaren gav upp till slut och satsen fick läggas utanför livmodern istället. En halvt genomförd insemination, men med smärta uppe på höjder som inte tidigare har besökts. Herregud.
Jag grät på cykel hela vägen hem. Inte för att det fortsatte göra ont. Jag var nog i chock. Kunde bara inte förstå att det kunde gå så illa. Ingen hade förberett mig på det. Efter ingreppet såg läkaren på mig och frågade med uppgiven blick hur det var med mig. Vad svarar man? "Jo tack, det får gå." Hon skakade på huvudet och sa att hon vid några få tillfällen varit med om något liknande. Nästa gång måste de göra något för att underlätta ingreppet.
Jo, tack. Gärna det. Just nu är det skönt att det är så pass lång tid till nästa gång. Då kanske minnet av smärtan, som fortfarande ligger kvar i kroppen, har avtagit något och jag kan finna krafter att göra det igen. Vi får se. Det som just nu är som mest jobbigt är att vi har kastat bort en av de sex inseminationer vi har möjlighet att få. Det är vad som svider allra mest.
Men det är bara att ta nya tag, alltid läge att ta nya tag. Om ungefär en vecka borde mensvärken komma igen och så är vi på dag ett igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar