Det under det medvetna

Det är ju egentligen larvigt att hela tiden gå och hoppas. Gå och hoppas utan att man är medveten om det. Plötsligt inser man det. Jag har gått och hoppats. Trots att jag vet att chansen är så liten så liten. Konstigt hur det undermedvetna kan få bestämma så mycket. Kan få besluta över saker, som det medvetna har sagt nej till. Ska det vara så?

Nej, självklart inte. Jag satt en större del av ett biobesök igår och trängde undan besvikelsen. Tyckte att jag kände av första antydan till mensvärk. Satt i mörker och insåg att jag faktiskt blev ledsen över det. Men varför? "Jag har ju gått och hoppats." Har jag? Varför då?

Ja, det är en bra fråga. Det vet jag inte. Det undermedvetna har hoppats och nu bröt den sig fram och ställde sig på axeln och bölade. Brölade nästan. Jag slog undan den med handen och såg hur den landade mellan maken och mig, med huvudet först. Rakt ner bland popcornrester och mörka vrår. Brölandet avtog. Men den hade redan lämnat fläckar på axeln. Tusan.

Nu går jag här och hoppas. Spottar efter det undermedvetna som hänger i min svans. Ser hur den klamrar sig fast och gråter. Jag bara sparkar efter den och säger att den får klara sig själv. Jag har inget med den att göra. Den får skylla sig själv. Den. Är det en den? Jag ser efter lite extra noga. Den. Han? Hon? Vad är du?

"Jag är den som hoppas, när du inte gör det. Hur skulle det annars gå?"

Jag ser på det toviga håret. Ansiktet som ser ut som en trasdocka. Händernas långa fingrar som biter sig tag i mina kläder. Blicken som inte möter min. Den är min. Jag suckar och lyfter upp den lilla kroppen. Sätter den på plats på axeln. Hör hur luften dras in och hur brölet kommer ut. Som du vill. Hoppas du. Men skyll dig själv. Det finns inget annat än misslyckanden denna månad.

Det undermedvetna rullar ihop sig i mitt hår och lägger sig till rätta under örat. Drar i min örsnibb. "Det är inte upp till dig" hör jag genom håret. Inte? Nej, det klart det inte är. Det har det aldrig varit. Jag säger inte det som ligger så rätt på tungan. "Det är inte upp till dig heller". Det säger man inte till någon som ligger och andas små små andetag mot sin hals. Man är tyst. Tyst och väntande. Veckan kommer att visa det. Vänta bara... du ska få se.