Ett steg för långt

Insåg ni mitt steg in i hybis? Såg ni att jag begick övermod? Jag gjorde det inte, men det kanske är lättare när man står utanför och ser in. Jag trodde ju på detta denna gång. Under en liten tid trodde jag. Sprang min runda och trodde. Det var så klart hybris. Varför skulle jag?

Dagen efter kom värken i livmoder och den gick in i mitten av livet och gungade fram och tillbaka genom att sparka fart från väggarna. Det höll i sig i tjugofyra timmar. Jag hann bara skjutsa maken till sin utlandsresa och sedan drog det igång. Höll i sig och ingen att prata med. Ingen att dela sorgen med.

Värken var underlig. Satt fel. Sprakade igång fel värk. Förstod mig inte på den, men den gav sig inte. Visste inte heller om jag skulle störa maken på sin resa med ord om misslyckande. Bara låta honom vara i fred. Men vad händer när han kommer hem? Hur tar han det då? Dessa eviga val. Jag har valt att vänta. Han kommer i morgon. Då får vi se.

Värken släppte och höll sig borta i något dygn. Sedan var den där igen. Värk. Evig värk. Jag arbetade på, fokuserade på annat, ansträngde mig för att glömma. Bortse från det som låg i kroppens centrum. Värk. Det går. Ger man sig den på det så går det. Har man massor att göra så går det att glömma. Blunda. Bita ihop.

Det är så mycket värre en dag som denna. Varit helt själv. Inga måsten. Ingen som stör. Bara jag själv och en väckarklocka som sa "God morgon! Idag ska du få känna på ditt liv. Känner du? Jo, det är livmodern som krampar. Vänj dig!" Jag satte på förströelse för att glömma bort det, men det som letar sig in i psyket går inte att blunda för. Idag skulle det bli mitt sällskap. Inget mer att göra än att leva med det. Jag och värken.

Jag har gått omkring som en osalig ande. Ändrat runt i trädgården. Flyttat tillbaka. Känt regnet. Sett solen. Städat inomhus. Surfat. Flyttat på fler saker. Gråtit. Skrikit. Bitit ihop. Städat lite till. Flyttat på lite. Slängt annat. Gråtit lite till. Slöseri på dag. Inget att minnas. Inget att ta med sig. Försökt att inte störa de som har det bra. Som lever livet som man ska. Lyckats bra med det och hållit mig för mig själv. Nu är dagen snart slut. Tack och lov. Det är snart klart.

Men det är först om en vecka jag ska få mensen. En vecka. En hel jävla vecka. Ser du den framför dig? Jo, den ser för helvetisk ut. Men bara jag biter ihop. Inte delar med mig till de omkring och ler, så kommer den att gå. Bara att le. Se glad ut. Le.

Sen att värken kommer att dela mig i tu är det bara jag som vet. Att förlusten och misslyckandet är min eviga följeslagare är det bara jag som vet. Jag och de som står mig närmast. Men de säger så klart inget. De vet ju inte vad man ska säga. Förklarligt eftersom det inte finns något. Jag får ju skylla mig själv. Jag begick hybris och då blir man straffad för sin övertro på sin egen plats på jorden. Det är inte för mig. Bara för alla andra. Förlåt.