På dag två

Då sitter man här igen. Vid dator och känner att det måste ut ord. Frågan är bara vilka. Jag mötte min kollega och vän när jag kom till jobbet. "Hur gick det i lördags?" Det är då så skönt att kunna le och säga att det gick bra. Det gjorde svinont, men det var värt det denna gång. Men nu går jag händelser i förväg.

Sist jag skrev så hade ingreppet med Mikael gått bra. Det var bara att vänta. Vänta på ett omslag, som jag var helt övertygad om skulle komma på fel dag. Det är ju så. Det blir alltid fel. Men denna gång blev det inte det. Det blev rätt. Fredag morgon hade jag plötsligt en smilegubbe. Han bara log och log. Det var nog den största förvåningen på länge. Hm... vad var det nu för nya instruktioner jag hade fått? Jag hade bara lyssnat med ett halvt öra. Vad hade de sagt?

Jag plockade fram lapparna och insåg att det var en annan procedur denna gång. Nya nummer att ringa och nu invänta att någon ska ringa upp en. Jag gick med mobilen under väldigt många timmar. Undrade hur jag skulle prata om omslag, sperma och insemination utan att någon skulle höra det. Det kunde ju ringa när som helst. Vid lunchrasten, med kollegor...

Det dröjde till eftermiddagen och då var jag ganska uppgiven. Det var åter igen inte upp till mig att få saker och ting gjorda. Kroppen gick med på omslag i tid. Skulle nu Fertilitetsenheten ställa sig i vägen för mig? Den goda vännen och kollegan räddade mig från möten och pratade förbi mig, för att ge mig utrymme att samla mig. Vänta. Vänta och vänta.

När det väl ringer ramlar jag nästan av stolen. Ut i korridor och se om det finns någon plats där man kan stå helt lugnt och prata om intima saker. Jag får tre klockslag att hålla reda på. En avdelning att besöka för att få ett rör till maken och sedan planera upp en ny kissnödighet en tidig morgon. Nej, det är inget jag lyckas speciellt bra med. Inte alls...

Jag är uppe på natten och kissar och sitter där i skymningen och undrar hur det ska bli denna gång. Mår illa av vetskap att det kommer att bli en morgon med smärta igen. Att det ska göra så ont och vara så utlämnande. Det är även jobbigt att så här i efterhand inse att man är så fokuserad på just det. Smärtan och eventuellt misslyckande och inte på det som det leder till. En möjlighet till en lyckad insemination, som kan leda till en graviditet.

Jag tror inte att jag haft många andra situationer där jag mått så dåligt som denna lördag morgon. Jag var helt ur fas och bara satt på en stol i en timme och försökte att nollställa mig. Maken kom hem efter sin insats, vilket inte gör ont och tar någon minut. Jag satt och laddade för min, som kunde ta upp till en halvtimme i smärta.

En läkare Anna möter mig där jag står i väntrummet och lider. Inte träffat henne förut, men gillar direkt intrycket. Samlad, lugn, genuint intresserad och ler. Ler hela tiden. Jag är kissnödig så det gör ont. Kan inte sträcka på mig utan går in med kramp i magen. Tar av mig och undrar hur i... jag ska klara av detta. Hur gör man?

Det gör ont. Svinont. Men är över efter tio minuter. Anna klarar att ta sig in genom livmodertappen och "inga sperma behövde sätta livet till", som hon uttryckte det. Komiken skulle nog gått in, om jag inte var så evinnerligt kissnödig. Sen fick jag ligga lite och låta inseminationen "simma in" och under tiden gav hon information om de rutiner som gäller under sommaren. Nej, det var inte mycket som fastnade.

Väl på toaletten så fick jag uppleva mitt livs största upplevelse, just på denna plats alltså. Fy så underbart. Samtidigt gick det in. Jag förstod att jag nu äntligen var inseminerad igen och att det hade gått bra. Äntligen hade de lyckats. Sittande på toaletten gick det in. Det var bara att åka hem för att där tala om för maken att det nu var hög tid att vänta. Vänta i sexton dagar. Nu har vi klarat av dag två.

Jag var ute och sprang en sväng idag och då gick det nog in på allvar. Det kan vara så att det går nu. Att det är nu vi kommer att lyckas. Jo, jag vet. Det är 15% chans. Men idag, på min springrunda, var chanserna stora. Mycket stora. I morgon får det vara en annan dag. Men idag hoppas vi. Vi ler och hoppas. På dag två.