Under kunskapen

Det finns tider med möjligheter och andra som vädrar oreda. Det har varit en stor oreda under en längre tid. Inget har gått att bestämma. Inget att besluta över. Inget att styra. Man har gått och sakta glidit med i livets kölvatten. Funnit sig. Jag har svårt för det. Att finna mig. Inte få kontrollera.

Oredan har funnits överallt. I huvudet. I hemmet. På jobbet. I relationer. Det är svårt att få ordning på saker och ting när man inte kan se nästa dag. Inte vet vad den kommer att innehålla. Inte vet hur misslyckandet ser ut. Vad det kommer att göra med känslan. Orken. Lusten.

Jag var på undersökning igen och detta med kissnödigheten var ett gissel. Jag var så kissnödig när jag väl nådde väntrummet, så jag inte kunde sätta mig ner. Det måste varit det närmaste att sprängas man kan komma. Jag gick där fram och tillbaka och visste inte om jag skulle önska att jag snabbt skulle få komma in i undersökningsrummet, eller om jag skulle önska att det inte skulle ske alls.

Hur håller man sig samtidigt som smärtan måste hanteras? Nu gick det ganska bra och mycket tack vare att jag fick den lille mannen igen. Mikael. Efter två stora och onda ingrepp med blödningar i dagar som följd, så fick jag nu ett lyckat ingrepp på tio minuter och näst intill ingen blödning alls. Mikael hittade in i min livmoder på andra försöket och sedan var ingreppet klart.

"Jag ska vara mycket noga med att anteckna detta, så att man tydligt kan se hur man på bästa sätt ska göra för att komma in i din livmoder." Jo, tack. Det vore snällt. Själv ska jag hålla i huvudet att det är en kateter med liten böj längst fram som ska användas och inget annat. Sedan ska jag vara riktigt kissnödig för att på det sättet visa vägen. Jag måste hålla ordning på detta, så att det inte plockas fram instrument som inte är menade för mig.

Det behövs ingen operation. Det krävs en skicklig läkare. Med en skicklig läkare har jag inga hinder. Med en dålig finns det orsak till operation. Är inte det en obehaglig insikt? Det är ju bara tur att jag nu fick Mikael igen. Tur att han kunde bevisa för övriga läkare att jag inte har några fel. Det är deras oförmåga som sätter gränser. Nu vet vi. Nu är det bara att gå vidare.

Det var bara att gå hem och vänta på omslag. Omslag för att få genomföra nästa insemination. Ett genomförande som kräver en läkare som kan sin sak. Med fel läkare kan följden bli att det återigen blir en misslyckad insemination. Men hur ska jag kunna välja det? Det är ju inte upp till mig att säga vem som ska jobba i helgen eller inte. Man får ta det man får och hoppas på det bästa.

Nej, det finns ingen rättvisa i det. Ingen alls. En del får och andra får kämpa. Det är livets lott. Slutar detta lyckligt så kommer vår kamp att spegla vårt barns framtid. Att känna sig älskad och hett efterlängtad måste vara den största gåva man kan ge ett barn. Jag hoppas att vi en dag kommer att få göra det. Bara rätt läkare arbetar, så kanske...