Kissnödig plan

Jag oroar mig för att jag på onsdag morgon kl. 8.45 måste vara kissnödig. Visst är det sjukt? Men jag måste. Jag måste planera in det. Hur ska jag gå till väga? Maken föreslog att han skulle väcka mig när han måste gå ner och ta med mig. Gemensam tur till toaletten mitt i natten. Hur låter det?

Men om jag sedan vaknar och inte är kissnödig? Hur gör jag då? Nej, det vågar jag inte. Måste helt enkelt hålla mig i så där tio timmar. Vakna så att jag lagom kan göra mig ordning och åka till undersökningen. Få det klart och sedan - äntligen - gå på toaletten. Jag vet, det är sjukt!

Men hela livet är ju det. Helt sjukt fel och galet. Så varför skulle ett problem kring ett toalettbesök hindra mig? Det jobbiga är att jag på något sätt bara ser det jobbiga. Det som utsätter mig för en massa obehag. Ingrepp som gör så skitont. Jag ser inte det som det kan leda till. Jag ser inte möjligheten att vi ska få ett efterlängtat barn.

Ja, det är ett problem. Jag försöker att se det framför mig, men chanserna ser så små ut. Jag vet inte om jag vågar. Samtidigt måste jag. Jag måste tro. Måste hoppas. Måste vilja tro. Men om jag återigen missar omslaget och en insemination? Hur ska jag klara av besvikelsen och misslyckandet?

Så gnällig jag är. Bitter. Måste ta mig samman och vända på spaden igen. Jobbigt att klara av det på egen hand, men något måste jag göra. Även om det bara är min egen kraft att tillgå. Kan inte ha en vecka som denna. Så, nu... Tar sats... Spaden vänder...

Ett djupt andetag och fram med viljan. Viljan att lyckas. Lyckas med att få ett barn tillsammans med mannen i mitt liv. Se önskan uppfylld innan den ens kommit igång. Få ett gemensamt barn med den jag älskar. Det ska gå. Nu tusan...

Tack för att ni lyssnade! Nu känns det mycket bättre!