Dag nummer sex är klar

En solig och varm dag. Helt i min ensamhet. Satsade på cement idag och startade upp sommarens produktion av vackra trädgårdsprydnader. Det är konstigt att hårt material kan bli så vackert i ett böljande landskap. Jag gick mest och kämpade för att inte tänka. Inte fundera över framtiden. Klippa gräs. Inte känna. Ansa syrenberså. Inte gråta. Bara gå och vara.

Nej, det är ju inte lätt. Inte ens meningen skulle jag tro, men man måste försöka. Det jobbiga är väl att hela tiden bli påmind. Har så ont i halsen. Tappade kontrollen fullkomligt igår kväll och bara skrek. Skrek. Skrek och skrek. Idag är rösten uppenbart skadad och jag låter som en kråka i målbrottet. Det är då tur att man är helt ensam hela dagen. Ingen situation som tvingar mig att säga något. Bara gå omkring och vara tyst.

Nästa vecka ska allt dra igång igen. Det är dag sex idag. Jag ska iväg på undersökning dag tio. Onsdag. Tidigt på morgonen. Så nu går jag och funderar på hur jag ska göra för att vara kissnödig. Ska jag ställa klockan och gå upp vid tre och kissa? Ska jag inte gå på toaletten alls utan ge mig dit direkt? Att man ska behöva fundera på saker som detta. Är det inte sjukt? Men det måste jag. Allt för att de ska kunna hitta vägen in i livmoder på onsdag. Allt för att det sedan ska leda till att de kan göra en insemination, om den nu kommer på rätt dag...

Tänk att det kan finnas en rätt dag. Att en dag kan vara fel för något sådant. Hur kan det vara så? Är det rättvist? Vem som helst får bli gravid. Du får inte köra bil utan körkort, du får inte arbeta som advokat utan utbildning, du får inte låna pengar för ett husköp utan att bli ordentligt kontrollerad, men barn får du skaffa utan vidare. Barn kräver ingen förutsättning.

Jo, det gör barnet. Den kräver att du kan bli gravid. Graviditet är en förutsättning för att du ska få ett barn. Det är dag sex idag. Men det säger inte att det kommer att hända. Det säger egentligen ingenting förutom just det. Det är dag sex. Bara det. En omgång till, om det vill sig. Visst är det för konstigt så livet kan vända och vrida sig? Hela tiden? Utan att man kan göra något åt det?

Nu ska jag ladda för dag sju och sedan samla krafter för de övriga dagarna fram till dag tio. Då får vi se. Då får vi se om smärtan är värd något denna gång, eller om det blir som sist. Blod i flera dagar och omslag vid fel tidpunkt. Men jag ska hoppas och inte bara se det som något ont att gå genom. Det kan ju leda till något gott, även om det ser så väldigt mörkt ut. Handlar det bara om viljan tror du? Är det den som saknas? Viljan och hoppet. Ja, kanske. Typiskt. Jag kommer inte ihåg vart jag stod när jag lade det ifrån mig...