Bara dag nummer ett

Det var länge sedan jag skrev. Det har inte funnits några ord. Inget att lägga till. Jag har bara gått vidare i allt som måste vidare. Så kommer då dagen. Dag ett. Den knackar på och man inser att det är dags igen. Hålla ihop.

Nej, det gör man inte. Jag vaknade med sorg. Ledsen. Bet ihop och insåg att det inte hjälper. En gråt som sitter i gommen kan man inte bita bort. Den bryter ut så fort man öppnar munnen. Maken med ledig dag fick ligga kvar i sängen, men efter en dusch gick det inte. Det var bara att gå upp och lägga sig i famnen och inse fakta. Säga det högt. "Jag är ledsen idag".

Maken har då det självklara svaret. "Du ska ha mens idag." Ibland kan man bli förvånad över hans fullkomliga närhet och insikt. Hur man nu efter alla dessa år kan bli det? Han har ju alltid varit sådan. Tårar går inte att stilla och de rinner ner på hans arm. Han skrattar till. Inte på något annat sätt än på det sättet som gör att man måste göra det samma. "Mia gråter. Ovanligt..."

Kanske låter hårt, men han citerar. Mig. Jag säger ofta så. Inser att jag gråter över något som inte går att ta på. Men nu går det så klart. Värken i kroppen är uppenbar. Det är dags. Dag nummer ett. Möta dagen kan inte göras i sängen. Det ska göras på arbetet. En helt vanlig dag. En vanlig dag i ansiktet. Inga tårar ute i det offentliga. Men i gommen hängde den. Sorgen.

Jag kan förvånas över hur jag är. Hur jag en dag kan vakna och ramla tillbaka i det som var för några veckor sedan. Det är som om någon tryckte in pausknappen och sedan var det bara ett knapptryck, så föll jag igen. Tillbaka. Inte vidare. Tillbaka. Sorgen i gommen är så bekant. Var liten sak kan såra. Var litet ord kan få så stora ekon.

Att klaga på att ens barn är odrägliga och omöjliga gör att det skriker i kroppen. Jag biter i tungan och försöker tänka att det inte är så farligt. Det är bara något man säger. Men en dag som denna ger det öppna sår. Bara att inte öppna munnen, så inte sorgen far ut och säger något dumt. "Men herregud människa..." Bita. Trycka upp tungan över sorgen.

Ja, nu ska det räknas igen. Dag ett. En dag på fel dag. Jag är så klockrent efter min menscykel så att jag får mens med exakt fyra veckor sedan sist. Mellan två och tre på eftermiddagen. Exakt. Står och ser mig i spegeln och undrar varför det gör mig så ledsen. Varför jag inte klarar av att hålla dem tillbaka. Tårarna. Varför envisas de med att rinna?

Jag vet ju varför. Samma dag som sist. Då blev det inget. Jag fick omslag på fel dag. En fredag kväll. Det ser mörkt ut. Redan nu. Innan första dagen ens är över. Det ser så mörkt ut. Sedan är det ju detta med att ta sig in i min livmoder. Det är ju första steget och går inte det nu heller...

När klockan närmar sig arbetsdagens slut, så kan jag inte få mig att gå hem. Man vet ju vad som kommer att hända. Ingen anledning att hålla ihop då. Bara bildörren har öppnats på uppfarten så kommer jag att bryta ihop. Varför inte sitta kvar och jobba lite till... Men till slut går det ju inte mer. Till slut måste man hem och ta tag i kraften som vill ut.

Maken går runt i trädgården och väntar. Tar emot. Kraften tar fart och sedan är det bara att hänga med. Det värsta går över. När sedan katten kommer gående med en nyfödd kattunge i munnen och springer in med den i huset så ler jag. Först. Mamman jamar som om hon har ont, springer runt mina ben, lockar mig in i rummet där hon lagt ungen. Ska hon ha dem här inne nu? Jaja...

Jag följer efter henne och flyttar på henne när hon ställer sig i vägen. Jag ser på en gång att det inte är som det ska. Jag ser att kattungen är död. Mamman jamar och går omkring mig och kattungen. Luktar på den. Ser på mig. Luktar. Jag bryter ihop. Lyfter upp den stackars mamman i famnen och hon trycker huvudet mot min haka. Jamar. Gråter. Inget kan jag göra. Hon kom med kattungen till mig och inget kan jag göra. Lilla Leja. Förlåt.

Det är bara dag ett. Vilken dag. Ska det börja så här, så vad finns det för något framför mig? Vad mer ska hända? Senare visade hon mig tre levande kattungar. Tre små söta varma kattungar, som nu är ett dygn gamla. Den första dagen. Nu är det bara att gå vidare med livet och i morgon ringa till Fertilitetskliniken. "Hur ska ni göra nu? Hur ska ni komma in i min livmoder?"

Men det är i morgon. Dag två...