Det har svalnat i värmen. Jag har inte tänkt så mycket på insemination och barn på ett tag. Har väl varit tvungen att stänga av lite efter den senaste fadäsen. Inte heller så att jag får frågor heller. Alla vet att det nu är att vänta till mensen kommer igen. Så vad ska man fråga efter?
Jag har gått tillbaka till det vardagliga och kanske att man måste det ibland. När man kan koppla bort det, så gör man det. När man måste ha det som en del av vardagen, så har man det så. Men det finns där hela tiden. Det påminner mig. Nu om någon gång. Nu kommer de ju alla. Avslutningarna.
Alla som har barn har fullt upp med avslutningar. Alla barn ska avsluta en massa saker och familjer ska mötas och prata om just det. Barnen. Det är en tillvaro som är samhällsskapad. Det ska vara så, för är jag normal så har jag minst ett barn som ska göra just det. Avsluta något för att springa in i sommaren. De står där och grillar korv och umgås med de som är som en själv och skänker inte en tanke till de som står bredvid och ser in. Inte en tanke.
Jo, det är väl så det ska vara. Men ändå...
I veckan satt jag i ett hav med sommarblommor i en park. Mittemot denna vackra skapelse låg en lekpark. Jag satt där i den vackra delen av parken med en mamma. En vän. Men så mycket en mamma. Alla barn sprang omkring och lekte med föräldrar som fotograferade dem och gav dem något att dricka. En gemenskap. Alla i en gemenskap. Skapelsen av liv och framtid. Hon bredvid mig skulle kunna ta sina barn i varsin hand och bara kliva rakt in i sammanhanget och smälta in perfekt. Bara tas emot och ses som en av de andra. Jag?
Jag skulle få sitta kvar och känna mig just så exkluderad som jag är. Sitta där i parken med de äldre människorna med rullatorer och käppar. Inse att jag en dag kommer att bli oförmögen att ta mig ut, om det inte kommer någon och hämtar mig. Den personen är allt som oftast ett barn eller ett barnbarn. Alla i parken, inkluderat mamman bredvid mig, vet att de inte behöver vara oroliga för ålderdomen. Det kommer att finnas någon som ser till en. Någon som ser till att man klarar sig.
Jag ser en ålderdom utan möjligheten. Utan sällskapet. Ingen annan utom mig själv. Jag är inte så rolig att umgås med. Inte efter ett helt liv. Så bitterheten över orättvisorna kommer att bli mitt sällskap. Mamman bredvid kommer att gå vidare i livet och vara säker på att någon, någon gång, kommer att ta del av hennes liv där hon sitter. Hon kan bara gå in i lekparken. Jag kommer inte att hänga med där, för om jag inte får dela det normala livet, så måste jag hitta på något annat. Jag har inget i paken att göra. Då kommer vi att gå åt olika håll där hon går rätt och jag går längs ett andrahandsval.
Men då får man väl se det som det som ska vara. Så är livet. En del får framtiden utstakad bara genom att ha sex med sin man. Andra får hitta andra lösningar. Jo, jag har nog redan börjat att skapa mig den bitterhet jag ser i mig själv som gammal. Det gäller väl att starta upp i tid... Visst?
Herregud...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar