Så blev det så

Jag satte klockan. Jag var ju tvungen att ringa. Höra om det var dags eller inte. Jag vaknade som vanligt innan den ringde och insåg att det skulle bli en sådan där dag. En dag som kan bli hur som helst. Jag placerade mig vid mitt skrivbord och läste för femtioelfte gången lappen med instruktioner.

"Om du får omslag då så..." "Men om det kommer ett omslag på..." "Är det ett omslag när... så ska du... annars blir det..." "Sen får du ringa till..." Instruktionerna tar en genom en djungel och förhoppningsvis ut på andra sidan i solsken. Jaja, bara att ringa. Hoppas på det bästa. Signalen går fram och där sitter man tidigt en lördag morgon och undrar om det är dags för en insemination.

Svarar gör en Kajsa, som inte kan svara på några frågor. Är det inte intressant? Man ringer på det nummer som gäller just omslag och den som svarar kan inget svara om det. Hm... Jag känner att jag inte vet vad jag ska säga. Hur jag ska bemöta henne. Hon säger till slut att hon ska be läkaren att ringa upp mig och ge mig svar. "Ja, det blir bra!" Vad annat kan man säga.

Tiden gick. Gick och gick. Telefonen var helt tyst. Tiden gick. Gick. Jag satt och såg ut genom fönstret. Klottrade. Såg ut. Väntade. Insåg hur grönt det var. Väntade. Det är vår. Hur varmt kan det tänkas bli idag? Väntade. Svarade på upprörda sms. Väntade. Men inget hände. Ingenting. Det förblev tyst.

Efter en och en halv timme gick jag upp till maken igen och lade mig. Dagen kan ju inte bara rulla ur händerna på oss. Vi skulle ju göra så mycket. Umgås som aldrig förr. Mitt i samtal och nästan bortglömd väntan, så ringer telefon. Mikael. Den lille mannen. Nej, nu kom ju omslaget vid fel tillfälle och det hjälper inte att vi har fryst in sperma. "Det är tyvärr ett omslag som är bortkastat." Ja, tack då...

Vi låg där och samlade oss. Maken beskrev besvikelsen som ett stekt ägg. Stekt på en sida och med äggulan som såg på oss. Ja, kan nog stämma. Ett gult stirrande öga. Besvikelsens öga. Vi tog den med oss in i dagen och gjorde det bästa av den. Första sommardagen mötte oss utanför dörren och livet rullade på. Men ögat, det stod i sovrumsfönstret och stirrade på oss. Sökte kontakt. När det är dags att lägga sig igen, så kommer det ligga och vänta på oss. Men fram till dess ska vi fokusera på annat. Helt andra saker...