Vakum i väntan

Jag har klarat dag elva nu. Dag elva. Jag har nu gått i elva dagar. Det är helt otroligt. Elva. Jag räknar på fingrar, som vilket litet barn som helst, och inser att alla fingar är slut. Det är dag elva. Tummen igen. Tumme. Som ett igen. Räkna om.

Idag har jag ordnat till plattorna vid vår pergola. Jag har tagit upp var och en och rensat bort ogräs under dem. Rensat och rensat. Ogräs måste bort. Inte bara försvinna ner under plattorna igen. Måste bort. Jag får till slut ont i armar, axlar, nacke och skulderblad. Sliter och drar i plattor utan handskar. Bara måste få snyggt.

Det blir det, så klart. Jag ger mig ju inte. Sedan sätter sig maken på den sköna solstolen och ser sig omkring. "Snyggt!" Ja, visst tusan är det snyggt! Det är helt galet snyggt. Så rent och fint. Ser ut att vara nylagt. Jag ler. Maken ler. Något som är som det ska. Här har vi kontrollen. Det är dag nummer elva och det är detta vi kan kontrollera. Ogräset kring plattorna. Tusan!

Det är dag elva. Samtidigt som det är dag fjorton. Det är två veckor sedan insemination. Två veckor. Det är elva dagar sedan jag började få molande mensvärk. Jag har nu gått i elva dagar och haft ont. Inte hela tiden. Men mest hela tiden. Med några undantag. Vaknar med det på morgonen, har det kvar efter frukost, släpper lite någon timme och sedan är det tillbaka igen. Fram och tillbaka. Till och från. Synligt och osynligt. Men... Ett stort men... Det kommer ingen mens. Ingen.

Jag har varit med om mycket under mitt liv. En hel del. Slitit med saker. Kämpat för att få tillbaka kontrollen. Tagit mig genom motstånd och sett andra göra det. Men inget. Då menar jag inget, har varit som detta. Jag har alltid lyckats hålla huvudet helt. Jag har kunnat fokusera mig och inte låtit saker och ting ta på psyket. Visst, till och från tappar man kontrollen, men man tar tillbaka den. Man ger sig inte. Livet är upp till mig och ingen annan.

Inte nu. Psyket krakelerar. Jag orkar inte hålla emot. Det är med förvåning jag inser att jag inte orkar hålla emot. Den molande värken tär. Den pressar mig hela tiden mot väggen. När värken ligger där så tar den halva huvudet i anspråk. När det inte värker så går jag och väntar på att det ska komma tillbaka. Jag har aldrig tidigare varit med om maken. Kämpar. Biter ihop. Ändå. Det går inte.

Idag funderade vi på att göra ett graviditetstest. Tänkte tanken. Stod på de kontrollerade plattorna under pergolan och funderade. Kanske. Ikväll. Men nej. Jag orkar inte vänta på att mensen ska komma. Jag orkar inte se resultatet av ett test. Vet inte vad som kommer att bli jobbigast. Kan inte avgöra det eftersom psyket inte längre sitter ihop. Istället sitter vi i ett vakum och väntar. I morgonbitti kommer jag att vakna med min värk och gå ner på toaletten och se om mensen kommer.

Om den inte gör det? Då krakelerar jag en liten bit till samtidigt som jag ropar upp till maken att det inte kommit. Om den kommer? Ja, det kommer att bli samma sak. Bara med skillnaden att jag då vet. Vet varför jag i elva dagar har gått och väntat i mitt vakum. Av ingen anledning alls. Igen.