Ensam omfamning

Jag har dragit mig för att skriva detta inlägg. Man vill ju säga något positivt. Visst vill man höra det? Man vill höra ett "nu är jag gravid". Inte det jag har att säga. Jag är inte gravid. Vi gjorde gravtest i måndags och jag orkar faktiskt inte skriva ner hur det gick till eller hur vi reagerade. Ni förstår säkert. Ett streck. Negativt. Sorgen ligger på huden och skriker rakt ut genom strupen.

Vi gick var för sig ett tag. Möttes i en omfamning. Gick själva igen. Möttes. Rörde vid varandras sorg. Den gemensamma. Sedan arbetade vi med den egna. Den ser inte lika ut. Därför måste den bearbetas på olika sätt. Maken sätter på en film. Jag sitter och ser ut genom fönster och gråter. Ensam i sorgen på två olika platser. Respekterar varandras väg att få kontroll på det som far genom kroppen. Möts igen. Samtidigt. Två sorgsna själar möts och blir en stor.

Dagen efter är min sorg kvar. Makens syns inte lika tydligt, men jag vet att den finns där. Jag ska till jobbet. Maken har semester. Ligger kvar i sängen. Säger att han älskar mig och just mig. Det är mig han vill ha. Först och främst. Jag vet det, men kan ändå inte sluta gråta. Vi vill ju bli tre. Varför får vi inte det? Alla andra får ju. Varför inte vi?

Klarar förmiddagen bra. Letar mig upp på banken på lunchen och stående i kön sitter plötsligt gråten i halsen. Biter och biter. Lyckas trasa sönder kindens insida. Blodsmak i munnen. Kontroll. Gör det jag ska och ger mig sedan iväg på cykel tillbaka till jobbet. Tårarna rinner under solglasögon. Cyklar och cyklar. Klarar jag detta?

Klart jag gör. Jag klarar allt. Tror jag. Laddar för att gå in bakvägen och smiter in på toaletten. Landar på toalettstolen och bara gråter. Det finns inga slut på det. Bara ett sätt att få stopp på det. Strypa det. Kan det. Lärde mig det för många år sedan. Stryptaget har sin verkan och jag kan smita vidare upp på mitt arbetsrum. Fokus. Fokus människa!

Några timmar senare har det värsta släppt. Dags att gå vidare. Kontrollera sorgen och gå vidare. Det var inte meningen, nu heller. Nu blir det ett ofrivilligt uppehåll, men det kan samtidigt vara bra. Fertilitetsenheten har semesterstängt och därmed är det slut på inseminationer till i slutet av augusti. Vi får vila, vänta, hoppas, arbeta med oss själva. En sommar. Inte som någon annan. Men samtidigt en helt vanlig sommar för oss. Oss två. Ensamma. Vi två. Det barnlösa paret.