Sitter bara här

Dagen började som de tidigare. Jag vaknade en timme före klockan och låg och kände efter. Försökte att inte hoppas. Försökte att inte tro. Halvslumriga tankar är omöjliga att planera och styra. Det är bara att låta dem fara på. Samtidigt försöka att inte påverkas av dem. Jag gav upp innan klockan ringde och väckte maken. Han kanske inte blev det gladaste han kan bli, men låg ändå och väntade med mig. Frågade inget.

Klockan ringde och jag ville inte gå upp. Inte för att jag inte ville åka till jobbet. Inte för att jag inte ville möta dagen stående. Jag ville inte möta ett toalettbesök. Tänk att dra sig för toaletten. Det är nog många som gör det, men av väldigt många olika anledningar. Jag ville inte för där skulle hoppet grusas. Det kändes i hela kroppen. Nu var det dags. Mens.

Till slut finns det fara för att komma försent och ingen ursäkt att uttala. "Förlåt att jag kommer lite sent, men jag ville inte gå på toaletten." Nja, inte en direkt acceptabel orsak. Det är bara att kravla sig upp. Ta utmaningen. Möta dagen. Eller toaletten i detta fall. När jag går genom övervåningen och ner för trappan så undrar jag hur maken tänker. Tror han? Känner han? Somnar han bara om?

Jag vet faktiskt inte. Jag frågar inte. Han pratar bort. Väl inne på toaletten så är det domedagen och resultatet är - ingen mens. Ingen mens idag heller. Men... Vad är detta! Jag blir nästan upprörd. Hur i helvete! Sluta att spela mig detta spratt nu. Det räcker. Jag orkar inte en dag till! Jag gråter på väg in i duschen och slår med handflatan i väggen. Varför?

Dagen går bra. Eller ja. Den flyter på. Möten och planeringar. Massa i planeringsfickan. Bara att flyta med. Framåt eftermiddagen kommer illamåendet. Jag känner det krypa upp genom halsen. Bara som en lätt rörelse. Men det finns där. Sen tar den vid ytterligare och på ett möte, där jag står och föreläser, kommer en stor våg av illamående när jag flytter mig hastigt åt sidan. Mitt balanssinne är inte som det ska och jag blir lätt illamående, men erfarenheten säger att detta är något annat. Eller?

På kvällen är det dags för nästa arbetspass och nya människor möter mig. Jag ska hela tiden vara fokuserad, men illamåendet kommer och går. Tillsammans med feberkänningar. Är jag på väg att bli förkyld? Är det något jag ätit? För det kan väl inte vara...? Jag åker hem och jag mår så väldigt illa när jag kommer hem. Står utanför dörren och undrar vad detta är. Vad menas? Sluta narra mig, för Guds skull! Det räcker nu!

Nu sitter jag här. Illamående. Menskänningarna är borta och jag sitter bara här. Kan inte annat. Undrar. Vad betyder detta? Hur ska jag tolka det? Vad är menat? Vem är det som jävlas! Jag ger mig ut på nätet och googlar skengraviditet och söker symptom. Har kroppen nu fått nog och orkar inte misslyckas mer? Om maken bara kunde komma hem snart. Så jag har någon att prata med. Så länge får jag sitta här. Sitta och vänta, med illamåendet i halsen.