Kontrollens avsky

Det finns många sätt att slåss med det osynliga. Det finns många sätt att stoppa huvudet i sanden på. Det finns många sätt att klaga på tillvaron utan att göra något åt den. Det finns väldigt många sätt att ge upp på.

Jag har på ett sätt givit upp. På många andra har jag fortfarande en önskan och ett hopp om att det ska sluta i något jag vill. Jo, jag väntar. Jag väntar fortfarande. Det har nu gått ett dygn och så där en tjugo minuter sedan jag borde fått mensen.

Ni tycker antagligen att jag är larvigt exakt, men jag är den som går efter klockan. Det skiljer så väldigt lite mellan omgångarna. Vanligtvis. Sedan vill jag har den direkta kontrollen och det har man genom att hålla koll på tiden. Även om kroppen inte följer den, så kan jag hålla ordning. Kontrollera.


Jag kan säga att "nu är jag före" och "nu är jag efter". Det ger en konstig känsla av att vara under kontroll. Jag vet ändå vart jag är. Vart jag står. Sedan att inte kroppen håller med. Det är en annan femma. Eller så är kroppen med. Jag vet inte. Delar av den. Det känns nämligen som om jag har mens. Kroppen reagerar som i mensperioder. Men det är allt. Jag har inte mens.

Ja, ni. Är det verkligen intressant att följa detta? Får ni ut något av det? Det händer ju ingenting. Jag bara kämpar på med vardagen samtidigt som livet står still. Jag ser hur min omgivning förbereder sina barn för skolan. Hör hur deras sommar tillsammans har varit. Hur de delar deras vardag och med den låter livet gå vidare. Men jag står kvar. Kanske det är meningen att jag ska stå här. Samtidigt som alla andra går vidare. Lotten i livet. Vem vet?

Vi får väl se imorgon bitti. Ännu en morgon att känna efter. Ännu en morgon att vakna till och undra. Jag börjar så sakta avsky mornar. Avsky dem. Avsky.