Väntande vardag

Hur börjar man? Hur analyserar man? Hur ska man låta tankarna gå? Det är inte ofta som jag funderar över ordval. De brukar komma utan några större problem. Nu vill de inte infinna sig. Det har ju inte hänt något att skriva om.

Jag väntar och kämpar mot mensvärkens eviga påminnelse. Hela dagarna. Får en fristad på natten, men då kommer envisa drömmar och täcket är blött av svett när jag vaknar. Vi väntar båda två. Bara på olika sätt. Maken sysselsätter sig med allt utom att tänka på det. Han har inget som envisas att påminna honom, förutom när mina ansiktsmuskler plötsligt gör som de vill.

Det är olika sorters väntan. Jag kan inte styra gråten och klagan som kommer ur strupen. Han har andra ord med annat fokus som kommer ur sin. Vi är på samma våglängd, men sitter på olika ställen. Snart kommer väntan att vara över och då kommer vi båda kliva in i nästa fas. Men det har inte kommit ännu. Just nu sitter vi bara och väntar. Väntar stora hål i psykets tunna lager. Men snart. I morgon är det dags. Nu är det bara 20 timmar kvar. Sedan får vi se...