Steg på steg

Det hann gå tjugosex timmar. Med tillägg av några minuter. Bara tjugosex timmar. Det är ju ingenting. Eller hur många timmar som helst. Det beror på vad man vill uppnå. Vad man lägger i tiden. Jag lägger tid mellan sista inseminationen och första intåget av mensvärk. Tjugosex timmar. Jag fick bara det. Det och några minuter.

Nu har det gått femtiotre timmar. Jag har haft ont i femtiotre timmar och räknar med att det kommer att hålla i sig i så där hundratjugoåtta timmar till. Hundratjugoåtta timmar till med väntan på att mensen ska komma. Mensvärk att hela tiden påminna mig om det. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Om ni ens förstår det.

Det är inte värken i kroppen som trycker ner mig. Det är värken i själen. Värken som gör sina lovar genom kroppens alla celler och lämnar spår av misslyckande och bitter eftersmak. Jag hann inte ens fram till bänken för att sätta mig och vänta. Sätta mig och hoppas lite. Bara lite. En sekund då och då. Jag hade inte ens nått om jag hade satt igång att springa med sprutan i handen.

Jag vet inte vad mer jag ska säga. Hur jag ska hitta fler ord att beskriva det. Det är bara bottenlöst i brunnen när värken sätter igång och uthärdigt när arbete tar över fokus. Omedvetet går jag och räknar ner. Väntar på att nederlaget ska vara ett faktum en morgon och stegen går förbi den väntande bänken. Tjugohundrasju timmar kvar...