Droppar av vetande

Jag har lärt mig något nytt under de senaste dagarna. Det händer så klart genom livet att man gör det. Det är dock annorlunda denna gång. Jag har lärt mig något som jag trodde att jag redan kunde. Något som jag trodde att jag redan hade svaret på. Det är en stor skillnad och en insikt som svävar lite över alla andra.

Det är som den lilla vattendroppen som faller. Dess följder handlar inte om hur stor den är. Det handlar om var den landar. Den lilla vattendroppen i glaset har större betydelse än den stora droppen som landar i havet. Så vad var det för droppe denna gång?

Det var droppen som landade i det klara medvetandet och grumlade den för en sekund. Allt för att ändra färgnyansen på det vetande, som redan låg där. Jag har lärt mig något. Jag har lärt mig att betydelsen av ett svar på en fråga inte har att göra med vem som ger det. Det handlar om mitt beslut om att testa dess sanningshalt. Jag visste det sedan tidigare, men ändå. Jag gick vidare utan att ha ifrågasatt svaret.

Jag har fått ett nytt ord att lägga till mina etiketter. Heminsemination. Det låter som ett väl etablerat begrepp. Ett använt av de som kämpar för det vi kämpar för. Men det var först för några dagar sedan som det dök upp i min värld. Här på min blogg. Men inte av mig, utan av Hedda. Ni kanske har läst vår konversation? Annars kan ni hitta den två inlägg ner. Hon berättar där om just heminsemination.

Vid min första insemination, genomförd av läkare, frågade jag om det fanns någon möjlighet för oss att hemma göra någon sorts insemination för att förbättra möjligheterna. "Nej, tyvärr!" Känslan att vara utelämnad helt i deras expertis var ett faktum. Jag ifrågasatte inte hans svar. Jag vägde det inte ens. Jag bara nickade och drog på mig kläderna igen. Berättade det för maken, som även han nickade. Så var det med det.

Nu, ett halvår senare, går jag ut på nätet och söker på heminsemination och får massor med träffar. Inte på hemsidor som är kopplade till sjukvård. Jag hamnar i chattrum och på minibloggar, som intensivt delar med sig av erfarenheter och kunskap. Det startar ofta upp med en fråga som: "Jag har hört att man kan gör något som kallas för heminsemination. Någon som vet något om det?". Snabba svar kommer där efter och ett rassel av kvinnor hjälper till att göra bilden klarare kring begreppet.

Jag läser detta med ett stort intresse och ett stort frågetecken. Vad är detta? Hur gör man? Vad leder det till? Varför har inte de på Fertiliteten nämnt detta, inte ens i en bisats? Jag skakar på huvudet och scrollar vidare ner i samtalslistor med råd och information. Det verkar som om lesbiska par använder sig av detta för att få ett gemensamt barn. Även par där samlaget inte fungerar till fullo verkar plocka fram denna spruta för att uppnå en möjlig graviditet. Jag ropar så klart efter maken och återger vad jag just har läst.

"En spruta från apoteket?" han ser mer än lagom förvånad ut. "Finns det sprutor för detta?" Jag börjar så klart direkt söka efter information och bilder på denna "Apotekets spruta 5 ml" men får så klart ingen träff. Insikten går så sakta upp för mig och droppen bildas för att snart landa i det medvetande jag bär kring på. Vi kan göra egna inseminationer hemma och Fertilitetsenheten säger inte ett ord om det.

Jag får inte bara gapa och svälja. Jag får inte ta ord för sanningar bara för att det är en expert, eller snarare en hel enhet på ett universitetssjukhus, som säger dem. Jag måste istället tänka: "Jaså, så det är din verklighet. Då ska vi se hur någon annans ser ut." Jag vet ju att jag måste göra det, men ändå har jag bara svalt förtreten och sorgen. En enkel spruta. Vi har till och med pratat om den möjligheten tidigare. Men när Fertiliteten säger... Jag skäms.

Jag fick sprutan på Apoteket, även om det tog ett tag innan hon förstod vad det var jag var ute efter. Deras sprutor var inget som hon sammanförde med insemination i hemmet. Men med dem i väskan knallade jag hem och visade maken. "Så här ser de ut. Jag har ju omslag snart, så det är väl bara att pröva, eller?"Han nickade och tog ut dem ur förpackningen och studerade dem grundligt.

Vi lämnade dem på nattduksbordet och for ut i trädgården för att göra lite nytta. Var och en på sitt håll, men tanken var nog den samma. Hur gör vi nu detta på bästa sätt? Med grillad lax och potatis på tallriken gick vi genom våra möjligheter. Plats. Tid. Hastighet. Ord för att göra det vi hade framför oss så odramatiskt som möjligt. Så plötsligt skrattar maken till och säger: "Det här är inget som man fick lära sig i sexualundervisningen på skolan inte. Kanske att vi skulle tipsa om det?"

Vi skrattar så tårarna sprutar. Ett skratt som bara inte kan sluta. Det är ju så absurt att livet måste vara så här. Att vi måste kämpa på detta sätt för att få det som egentligen är en självklarhet. Borde inte livet vara lite enklare? Borde man inte få fokusera på andra saker? I morse gjorde vi en första heminsemination. I kväll kommer vi att göra nästa, med några få justeringar.

Jag hoppas att jag nu har lärt mig att inte bara tugga, svälja och säga amen. Jag hoppas att jag låter det lilla kräket på ryggen säga det som han alltid säger. "Du tror så mycket, Mia". I detta fall har han rätt och jag ska lyssna, men bara i detta fall. I alla andra ska jag fortsätta att slita i hans hår tills jag kan trycka in svärta i munnen på honom.

Så tack Hedda, och alla andra där ute som delar med er på nätet. Även ni som mailat mig med era erfarenheter om heminsemination har jag läst med stort intresse. Kanske att det är ni som en dag kommer att göra så vi får bli tre. Jag skulle så mycket hellre vilja tacka er, än Fertiliteten. På detta sätt blir allt så mycket mer äkta.