Tusen tack ni läsare

Jag sitter här och gråter. Inte för några själviska tankar som inte uppfylls denna gång, utan för att jag har läsare som orkar och vill ta sig tiden att tänka positivt. Tänka positivt när jag inte orkar göra det. Min mailbox (mittilivetsmotstand@gmail.com) var full med uppoffrande mail av olika längd. Ni vill inge mig hopp och hålla kvar min ande i de positiva tankarna. Tack kära läsare! Tack.

Men tyvärr. Det känns som ett svek mot er att inte kunna säga det där som ni alla väntar på. Som jag väntar på så innerligt. Men de orden kommer inte att komma. Inte denna gång heller. Jag vaknade denna morgon och kände att det var dags. Nu skulle mensen komma. Nej, jag vet. Det har jag tänkt nu i tio dagar. Kanske att jag denna morgon tillät mig att vara realistisk. I detta fall inse att det inte är för mig. Inte denna gång iallafall. Jag sitter här med mens.

Det är en stor sorg. En fortsatt på den som nu har pågått i tre dagar. Det är även en lättnad. För det innebär att jag kan börja räkna igen. Det betyder att kroppen kunde känna av att jag inte var gravid, trots att huvudet gjorde vad den kunde för att intala den att jag var det. Jag mår fortfarande illa. Jag har fortfarande känslan kvar av att det är något nytt som sker där inne. Men det är bara ett hjärnspöke och nu måste jag jobba bort den. Det är över för denna gång.

Era ord gör att jag fortare kan ta mig vidare. Fortare kan leta mig tillbaka till startgropen och sätta på mig utrustningen för en ny månad. Jag har värk ner i knän och upp i ryggen, men jag ska bemästra den. På måndag ska jag ringa till Fertilitetsenheten och få en ny tid för undersökning av onslag. Det är en bra dag att få mens på. Dag tio är en måndag. Det ligger perfekt. Sedan ska vi gör en kliniskt ordentlig insemination och komplettera det med egna små sprutor. Det finns vidare chanser och jag har inte givit upp. Mycket tack vare dig, kära läsare. Att se hur många hundratals läsare som följer mina ord gör att jag känner mig lite mindre ensam. Tack.