Åter till brottsplatsen

Jag var där idag. Platsen där jag gick timmarna innan vi gjorde gravtestet. Jag gick där bland alla affärer och låtsades sysselsätta mig. Men hela tiden var det testet som satt på näthinnan. Skulle det bli positivt? Skulle vi nu få ett besked att vara lyckliga i? Ni vet hur det gick. Jag kom hem och misslyckandet krälade upp på väggarna och slängde sig över oss med ett skrik.

Idag var jag tillbaka. Var inte ens medveten om hur det var senast jag var där. Det slog mig när jag klev in i byggnaden. Ett slag direkt i ansiktet. Det var ju då. När jag fortfarande hoppades. Allt jag hade förträngt trängde sig upp i strupen och jag svalde och svalde. Gick och såg på kläder. Lyssnade på sällskapet. Svarade vad jag klarade av. Log. Nickade. Tror inte att hon misstänkte minsta svaghet i min fasad.

Men efter en halvtimme var den helt krakelerad. Var tvungen att fly ur varje affär med gråtande barn. Det gick bara inte att höra dem gråta. Det skar genom hela kroppen. Går inte att beskriva. Deras gråt var min. Den satt i halsen och ville bara fram. Ville få sitt utrymme. Sin mening. Ville få det utrymme den hade rätt till.

Men inte där. Inte i ett snabbköp med ett sällskap som inte skulle förstå. Inte skulle kunna få en förklaring. Bara att fortsätta, men fly varje gråtande barnvagn, varje gravid kvinna. Plocka kläder in i provhytt. Lyssna efter gråten. Samla krafter att gå ut igen. Var bara i H&M det inte gick. Fyra gråtande barn var bara tvungna att undvikas. Flydde ut ur affären. Andades. Andades. Svalde. Svalde. "Ta dig i kragen, för fan!"

Jag lyckades och log. Gick vidare. Log. Pratade. Lyssnade. Svalde. När vi kom förbi restaurangen jag satt i under förra besöket brast det. Där hade jag suttit och dividerat. Räknat på möjligheterna. Funderat över kroppens reaktioner. Nu gick jag förbi med sänkt huvud och tårar som inte gick att stoppa. "Men för fan, bit ihop nu!"

Svordomar är ord med himmelsk styrka vid tillfällen som dessa. De kan rädda upp varje anfall av sorg. Svordomar och att nypa sig. Nypa och nypa tills det gör så ont att man inte kan tänka på annat. Det blir blåmärken i morgon, men jag klarade eldprovet. Besöket på brottsplatsen var ett lyckat sådant för jag kollapsade inte och jag blev inte körd till akutpsyk. Jag gråter floder när jag väl får åka hemåt, men jag klarade det. Det gick.

I morgon är en ny dag och nya platser ska besökas. Först ska jag bara klara av att undvika kräken på väggarna när jag borstar tänderna. Kräken av misslyckande. Sedan ska jag äntligen få sova och inte vakna på många timmar. Så många härliga timmar. Bara sova. Sömn. Glömska...