Sommar: 300

Det här kommer att bli ett svårt inlägg. Inte för att det är jobbigare känslomässigt än något annat. Mer för att det berör en av er läsare. En av mina nära vänner. Det är bara fyra personer i min närhet som vet om denna blogg och som följer den. Inga fler. Vägen in i fertilitet har varit dold för alla andra. Det är alltså inte många som vet om vad vi kämpar med.

Jag har gått under förmiddagen och funderat på om jag ska strunta i att skriva om detta, men eftersom det kommer att ge efterspel genom min närmaste framtid, så måste jag få skriva om det. Jag vet också att hon som bjudit in mig till tjejfest vet vad jag kämpar med, så hon kommer att förstå.

Men det kan även vara så att någon av de andra som var med har ramlat in på denna blogg och kan då snabbt lokalisera mig. Men samtidigt vet jag att ingen av dem skulle konfrontera mig och gångerna jag ser dem är så få. Därför har jag bestämt mig. Jag skriver om det och om hon som höll i festligheterna inte vill läsa om min upplevelse av den, så kommer hon att sluta att läsa nu. Visst vännen?

Jag blev inbjuden till en tjejfest med hudvårdsprodukter som tema. Låter som tjejfesternas tjejfest. Hade väl inga förväntningar och visste att jag inte skulle känna någon av dem. Men såg fram emot det när jag for iväg. Väl framme får jag ansikten på kvinnor som jag har hört talas om. Vet lite om. Mammor till pojkar som cancern har tagit. Denna reklam med barn på tre stolar och en tom stol stämmer dåligt i sammanhanget. Här är det tvärt om. Tre stolar är tomma och kanske att ett barn sitter på den fjärde.

Temat för kvällen lägger sig redan då hon som ska visa hudvårdsprodukter berättar att ett graviditetstest stoppade hennes väg in i försäljning. En graviditet som inte verkar planerad omkullkastar planerna lite, men nu är hon på banan igen. Presentationen kring bordet är fokuserat på barn. Kvinnorna har barn i samma ålder, barn som leker, grannar som har barn som leker med barn... Sedan de tre barnen som förlorats i cancer. Och jag.

Vad gör jag här? Varför är jag inbjuden, som inte har något med dessa kvinnor att göra. Temat är ju redan uppenbart. Barn. När väl hudvården ska fram så försvinner barnen från matbordet. Det är dags att sminka av sig och tänka på annat. En väldigt kul stund. Testa och prova på att vara en sådan kvinna som måste ha toalettbordet fullt med produkter för att vara en kvinna i tiden. En kvinna som ser yngre ut än hon är och som bokstavligt talat känner att huden stramar upp ansiktet. En möjlighet till att dölja alla de psykiska skavanker jag har. Som alla har kring bordet.

Jag fick skriva ner att man sommarfoundation är nummer 300. Jag gör det med ett leende. Herregud så patetiskt, men ändå så galet underhållande. Jag inser att jag faktiskt är nöjd med mina rynkor och hudfläckar. Jag har inte behovet av att verka yngre än jag är och vill min hud åldras så har den rätt att göra det. En skön och behaglig insikt. Men samtidigt, kanske dags att köpa lite fuktgörande kräm ändå. Och den där trehundra kanske...

Sedan fortsätter festligheterna kring bordet och innan speglar hunnit plockas bort så är barnen uppe på temat igen. Hur ska de få cykla? Finns det en ny ful gubbe i området? Jag ler. Nickar. Hur fungerar fröken i skolan? Kan de få ta sig hem själva från skola? Ler. Hur ska vi få dem att förstå att det blir kallt igen? Jag ler. Nickar. Undrar. Hör hur ordet missfall far genom rummet i en bisats. Skänker alla de kvinnor som fått missfall en tanke och ursäktar språkbruket som förs. Har absolut ingenting att tillföra. Ingenting. Ler. Nickar. Ler.

Det var ingen tjejfest. Det var en fest för mammor. Mammor med barn i samma ålder. De hade möjligheten att prata om något annat än just sina barn. En kväll på egen hand, men nej. Barnen var med. De satt med oss kring bordet. Min kära vän gjorde vad hon kunde för att byta ämne. Jag försökte, men hur ska det gå till? Alla vill ju prata om just det. Sina barn.

Jag klarade av det i tre timmar. Sedan var krackeleringen i den nypolerade fasaden uppenbar. Det var dags att fly. Dags att lägga svansen mellan benen och hålla ihop ut till bilen. Jag lider av panikångest. Jag har nog inte skrivit om det här någon gång. Men jag har en panikångest som gör att jag gråter hejdlöst. Det är ungefär som att vara magsjuk. Man kräks upp gråtattacker. Tappar förmågan att andas ordentligt och att kontrollera kroppen. Jag får ryckningar i ben och armar och ryggraden känns som om den blir kortare. I värsta fall övergår det till att jag slår omkring mig. Bara för att skada mig.

Attacken kommer halvvägs hem. Sitter i bilen med hällregn på rutan. Ser hur jag faller tillbaka på botten av brunnen och inser att den även denna gång är utan vatten. Jag kommer inte drunkna iallafall. Inte denna gång. Tvingar mig vidare hem och möts upp av maken. Bär mer eller mindre in mig och låter mig kräkas ut sorgen på min vita matta. Gråtattack efter gråtattack.

Idag vaknar jag med dimma i huvudet. Sorgen på huden och bottenskrapet i brunnen under naglarna. Inser hur mycker fasad jag hade byggt upp runt mig. Även inför mig själv. Tankan att en tjejfest skulle kunna urarta så fullkomligt var inte på kartan. Det är ju bara helt vanliga kvinnor. Som jag. Trodde jag. Men nej. Inte alls. De är mammor.

Idag har jag mailat till Fertilitet och bett om en tid till deras psykolog. Det är ett nederlag och en seger. Det är dags. Dags att gå till botten med sorgen. Inte bara landa i den torra brunnen hela tiden. Jag måste vidare ner. Till bottenskrapet. Kärnan. Till vansinnet som ligger och lurar där nere. För det är ju den största oron. Att det kommer att leda till vansinne. Jag har sett det göra det på den lilla tunna tjejen. Hon blir aldrig sig själv igen. Vi får se hur jag blir.

Så vännen, om du fortfarande läser detta. Jag kommer inte att kommentera era inlägg på Facebook. För det finns inte så mycket att säga. Men jag är ändå glad i sorgen att jag gick. Kanske att jag precis avslutat en vändpunkt i historien och har tagit beslutet att ta mig vidare. Vi får se. Du vet ju lika väl som jag vad sorgen gör med en. Pärlan i dig glänste fint igår och det var så härligt att se dig skratta och underhålla. Så en stor kram och puss på kinden.