Jag har sårat människor. Med mina ord och okänslighet så sårade jag helt oskyldiga. Mitt förra inlägg vägde jag länge och väl. Varje ord var mätt och balanserat. Jag tog tiden på mig för att komma fram till om jag ville avslöja mig för eventuella läsare som skulle kunna identifiera mig. Men jag övervägde inte på vilket sätt jag skulle avslöja och identifiera dem. Den tanken hann jag inte fram till innan inlägget var skrivet. Min egoism är total och avskalad.
Jag sårade oskyldiga människor. Kvinnorna kring bordet på tjejfesten ser sig själva, men kan inte identifiera sig med de attribut jag ger dem. De är inte det jag säger att de är. Nej, så klart inte. Det är inte de som beskrivs. Det är jag som beskrivs. Eller det var vad som var meningen. Det är inte kvinnorna kring bordet som är de som på något sätt inte "gör som de borde". Det är inte dem det är fel på. Det är ju jag! Det är mig det är fel på! Jag ger dem saker på sitt samvete, som det själva inte bär. Jag gör det för att jag inte är frisk. Inte är sund. Inte kan tänka rationellt.
Jag vill ge en bild av mig själv och hur jag reagerar i sammanhang som den jag hamnade i. Men det blev fel. Så väldigt fel. Kvinnorna kan inte se det. Inte heller ni som läst det kan se det, för det förstår jag genom era kommentarer. Jag kan bara be tusen gånger om ursäkt. Ni som åt morotssoppa och fick råd om hudvård med mig hade ingen aning om vad jag kämpar med. Ni har ingen aning om hur jag mår, tänker, känner... Nu kan ni se mig kopplad till min blogg, men då, i den stunden, visste ni ingenting. På det sättet kunde ni inte såra mig. Inte på något sätt. Men jag såg er, kände, skapade gemensamma minnen... Jag borde förstått bättre, men ändå sårade jag er. Förlåt.
Jag kan inte säga mer än så. Förlåt.
Jag ska lägga bloggen på is ett tag. Det här tog tag i mig och hängde upp mig på kroken på väggen. Kroken där man analyserar och reflekterar. Begrundar. Ser andra än sig själv. Jag ska hänga här ett tag. Jag får se om och när jag kommer tillbaka. Härifrån ser jag er alla tydligt. Jag ska hänga här och bara begrunda min egoism. Mina fatala misstag. Sedan får vi se.
Hej
SvaraRaderaTänkte kommentera på ditt förra inlägg som jag tyckte var tänkvärt och reflekterande och så såg jag att du hade skrivit igen. Det är svårt, känslor, relationer och att såra utan att det är avsikten.
Kvarnlyckan
Men lika väl som de andra avsåg att såra dig, avsåg du att såra dem. Ibland blir livet bara fel. Previs som de inte visste om att de sårade dig, visste du inte om att du sårade dem. Så antingen är ni alla skyldiga, eller oskyldiga...
Jag hoppas att du är snäll emot dig själv. För lika mycket som du är villig att ta ansvar för vad du gjorde, borde de ta ansvar för vad de gjorde. Ingen gjorde det med avsikt. Int eheller du.
Tråkigt om ditt inlägg skapade missförstånd och konflikter. Som sagt, vi ser alla genom våra egna ögon och via våra egna svårigheter. Ibland säger eller skriver man något som oavsiktligt sårar. Sånt är livet, antar jag. Synd att det blev så.
SvaraRadera