Jag sitter stum. Förvånad. Tagen. Jag sitter med pannan rynkad och blicken full med otroliga ord. Dagen har varit bland de värsta. Orkar ingenting. Vill ingenting. Förstår ingenting. Kan framför allt inte förstå hur en del kan blåsa upp problem i så enormt stora propotioner. Det är en skola. Inget mer. En skola. Jag jobbar på en skola. Ingenting annat. Bara det. Livet skälper inte. Men ändå...
Under dagen letar sig även förkylningen sin väg genom kroppen och förstärker alla de känslor som inte ska vara där. Väl hemma tar jag mig med skakiga ben till sängen och lägger mig. Inväntar makens hemkomst. Utmattad. Kropp och psyke står på standby. Orkar inte mycket mer. Vill bara lägga ner allt och sova bort all oro och sorg. Somnar och väcks av maken. Mat. Vill inte. Hm, så då är det dags igen. Vill inte mat. Minns inte om jag ätit...
För någon timme sedan letade jag mig ut på nätet, inte hit, hit skulle jag ju inte mer. Men till min igoogle. Där ligger det förvånande mängder av mail. Hm, skräpmailen har nått även denna mail. Suck. Men så öppnar jag den och inser att den är full med mail från er. Ni läsare. Mängder. På förmiddagen låg det några få, som det brukar göra, nu var det massor. Ni har tagit er tiden att skriva till mig. Så många! Jag sitter här stum. Så ni skriver. Jag vet inte vad jag ska säga...
Igår var jag övertygad om att jag inte skulle skriva mer på väldigt länge. Nu är jag säker på att jag inte kan göra något uppehåll. Efter att ha läst alla dessa mail, och jag kommer att göra det igen, så måste jag fortsätta. Ni ber mig om det. Delar med er av era erfarenheter kring liknande situationer jag skrivit om i min blogg. Säger att min blogg hjälper er att orka vidare. Det finns en gemenskap. En tydlig sådan.
Vi som lever livet med barnlöshet och trasiga själar har en gemensam kärna. Vi vet hur detta är och vi kan förstå hur det känns att inte tillhöra. Att hela tiden stå vid sidan av. Att höra orden som "bara för att vi har barn så är vi inte bara mammor" gång på gång. Du som skrev "det är inte orden i sig som sårar. Det är den fullkomliga oförståelsen" har så fullkomligt rätt. Samtidigt går det inte att klandra den som säger så. Vi vet ju att kvinnan inte vet hur vi har det. Hon vet inte och ser livet ur sina ögon. Som vi ser ur våra.
Men vi har en möjlighet till gemenskap och igenkännande här på bloggen. Ni som är som jag känner igen det jag skriver om. Ni som inte har det som vi kanske har någon tyst själ vid sidan om, som har det exakt så. I det tysta. Men en dag kanske hon kliver fram och då vet ni lite mer hur hon har det. Vi får alla mötas på mitten någonstans, så får vi se.
Jag ska försöka att besvara alla era mail. Ge ord tillbaka och tacka för de som kom. Ni ger mig inspiration och ork att fortsätta skriva. Sen får vi se om prestationsångesten knackar på ibland, för orden ni ger kring mitt skrivande är mer än överväldigande. Jag ska tro på att det jag upplever är sant, även om det ibland känns som det inte är det. Även om jag ibland får höra att det inte är det. Eller som en av er uttryckte det; vi är i samma båt, ibland känns det bara som om vi seglar på olika hav. Så sant, så väldigt sant.
Nu ska jag återvända till era mail och insupa dem igen. Ta kraft och försöka att ge något tillbaka. Vi ses snart igen. Här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar