Själslig städning

En solig dag med arbetssamma tankar. Städar våra hus. Det är som om städning av vardagen även städar upp själen. Det är ett stort behov. Länge sedan. Mycket björkfrön som envisas med att leta sig in under fötterna. Höst i luften. Frukten ligger under träden och väntar på att bli inburen. Skiftningen i de första träden är ett faktum. Sommaren är förbi. Det är höst.

I min enfald trodde jag att jag skulle vara gravid när hösten var på antågande. Jag trodde att det var en lagom lång väntan. Sedan skulle det vara klart. Vi skulle få glädjas över att få bli tre. Då hade vi varit på Fertilitetsenheten i ett halvår. Det borde räcka. Enfald. Omedvetenhet. Skryt. Vi har inte kommit ett steg närmare. Inte egentligen. Vi står fortfarande på dörrmattan och försöker få bort frön från våra klumpiga skor.

Jag har varit på Fertiliteten två gånger denna vecka. Ett besök på "dag tio" och sedan för insemination. Jo, vi har gjort en till nu. I torsdags. Jag var ordenligt nervös. Det hade gått så lång tid sedan jag satte min fot där senast. Undersökningen på måndagen gick bra. Snabbt över. Blåsan var bara nio och en halv centimeter, så det var många dagar kvar. Blev bara två. Kroppen snabbade väl på det hela.

Fick en tid i torsdags och kände på något sätt på mig att jag skulle få kvinnan igen. Hon som inte lyckas med mina inseminationer. Hon som inte hittar in i min livmoder. Hon som på vippen fick mig nedsövd på operationsbordet för att en undersökning av min ingång i livmodern skulle genomföras. Hon som sa att det var något fel på mig och inte på hennes kompetens. För det var vad som var fel. Hennes kompetens.

Visst hade jag rätt. Jag frågade i receptionen och fick hennes som svar. Jag visste det ju redan, men ändå drar knuten ihop sig. Så då kommer det att bli fyrtio minuter smärta nu. Ihärdig smärta som inte vet sina gränser. Bara det slutar med en lyckad insemination, så kan jag stå ut. Men bara då. Misslyckas hon så har hon sabbat hälften av de vi har gjort. Jag hade redan bestämt mig för att inte godta det. Misslyckas hon så ska jag kräva att det inte räknas.

Hon dyker upp i väntrummet och sträcker fram handen. Den landar lealös i min. Jag skakar den. Hon har egentligen inget ansiktsutryck. Ler inte. Undrar inte. Känner inte efter. Bara ser på mig. Hon undrar om jag känner igen henne och jag måste le inombords. Hennes ansikte är fastnaglat för evigt. Jag nickar. Hon säger att hon ju har misslyckats med ingreppet två gånger, så om jag hellre vill ha Mikael så är det okej.

Vill? Så in i... att jag vill. Av någon anledning tar det emot en sekund att säga det. Det tar emot att neka till hennes kunskap. Men det gäller min framtid och mitt underliv. Nej, jag vill inte ha henne om jag kan slippa. Hon ber mig sätta mig igen, så skulle hon hämta honom. Jag sitter med skvallerblaskan i handen och ler. Tack gode Gud. Det är inte helt kört.

Mikael möter mig vid dörren och ler. Skakar min hand, som den ska skakas och börjar direkt ladda mig för ingreppet. Jag känner kraften rinna till och smärtan går därför att klara av. Den är även van att handskas med nu, så det är inga problem. Det är över på en kvart och jag kan lugnt gå därifrån. Den kvinnliga läkaren har hela tiden stått bredvid och sett på hur proffsen gör.

Så nu är det dags att vänta igen. Men inte som förra gången. Nu ska jag trolla bort detta och inte låta det påverkar mig som sist. Det måste gå att balansera det hela på ett bättre sätt. Sedan att jag vaknade med mensvärk denna morgon måste jag bara bortse från. Det är många som lever med smärta. Jag ska bara se den som det. Smärta och ingenting annat än smärta.

Solen lyser. Det är höst. Nu ska jag gå ut och plocka de där äpplena som ropar efter att få bli skapade och lagda i en paj. Nu ska det ske. Livet ska få rulla på. Sedan får vi se. Men det är sedan och inte nu.