En dag i kaos. En kollega sa idag att vi borde kliva ur stormens öga och se till att ta stormen med fattning. Ja, vad ska man svara på det? Är stormens öga så här, hur är då inte stormen. Jag far över skolan. Är på gränsen till att springa i korridorerna. Hit och dit. Svara. Fråga. Lösa. Leta. Nej, inte helt bra. Ganska illa. Men tror nog att det kommer att lugna ner sig. Eller inte...
Att jag då måste uppleva mötet av mensvärken i korridoren är inte något som hjälper upp situationen. Hon satt bara på bänken och jag gick förbi. Såg inte på henne. Målet i fokus. Hon slängde sig framför mina fötter och drog tag i byxbenet. Sedan hängde hon där resten av dagen. Trängde sig upp längs byxan och hittade sin plats.
Nu sitter hon där. Fast. Vanlig. Med erfarenhet. Nu är frågan om jag ska låta sorgen ta tag i mig nu, eller om jag ska vänta ett tag. Ska jag gråta över detta eller bara vänta ut mensens antågande. Jag känner ju igen alla tecken. Det gick inte denna gång heller. Nu är frågan. Ska jag kliva ut i stormen, eller stå kvar i nålsögat?
Just nu känner jag bara ett stort: JAG VILL INTE!
Kan det vara så att du känner igen symptom som också kan vara tecken på att ni faktiskt lyckats? Jag ska inte vara naivt positiv, men jag skulle inte heller måla fan på väggen innan den feta damen sjungit klart, för att kombinera några ordspråk. :-) Jag fortsätter hoppas att ni har lyckats!
SvaraRaderaTa stormen med fattning? Förstår inte riktigt det. Att ni borde vara mer sansade, eller vadå? Den som varit i storm vet att den inte är något man själv kan kontrollera...
SvaraRaderaOch ständigt detta menselände. Kram!