Tiden går. Rinner iväg. Skyndar på. Jag har snart en premiär att klara mig genom. Arbetar som regissör bredvid det "vanliga" jobbet. Gjort det under många år nu. Det är kul. Spännande och något jag inte klarar mig utan. Måste få utmana människor genom gestaltning. Måste få se skådisar utmana sig själva och sina karaktärer med min hjälp. Så nu är det dags. Dra ihop alla trådar och bli klara för premiär. Sitta där på första föreställningen och inse att det är dags. Nu är vi där.
Mitt i denna föreställningsperiod ska jag få min mens. Just nu har jag inte så mycket av värk. Den kommer och går, men det är inte som förra omgången. Den bara ligger där som en påminnelse om att jag inte ska tro något. Ibland får jag väldiga kramper i livmoder, men det pågår i några sekunder och sedan försvinner det igen. Annars är det helt överkomligt. Det är väl mest för att stressen och arbetsbelastningen över kommande föreställningar som ligger ovanför mensvärken.
Eller så är det så att jag denna gång vägrar att låta mig tro annat än att det är misslyckat. Jag kan inte tillåta att jag hamnar i samma situation som sist, för det slog mig så fullkomligt till marken. I efterhand kan jag se hur mycket jag trodde att vi hade lyckats. Även om jag gick och sa att jag inte trodde på det, så fanns det en tanke i bakhuvudet som arbetade sig genom skyddet på egen hand. Men inte nu. Inte denna gång. Nu ska jag se det för vad det är.
Kroppen reagerar som den gjort alla gånger hittills och då har det varit misslyckat. Jag kan inte tillåta mig att tolka dessa signaler på annat sätt. Men vi får se om jag klarar det hela vägen. Det vet jag inte. Vi får se. Jag hoppas att jag ska stå emot förhoppningen till sanningen står där och visar upp sig. Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar