Sorgens cirkel

Fredag kväll. Ni vet vad jag tycker om fredag kvällar. Familjekvällen. Jag sitter som alltid själv. Maken är högt upp i norr och ska ta nattåget hem. Äntligen. Helheten saknas när vi är isär och efter denna teaterproduktion är tankarna på irrfärd. Måste leta upp nya mål. Nya strukturer. Jag kan inte hela tiden låta denna eviga planering av inseminationer, misslyckade inseminationer, nya inseminationer ta hela mitt medvetande. De måste bli en del av allt annat.

Nej, jag vet inte hur det går till. Idag var jag och köpte nya träningsskor. En full lokal, ingen luftkonditionering, svettig och trött. Barnfamiljer var huvudbesökarna. Det gick ganska bra, tills barnet börjar att gråta. Då är det omöjligt att fokusera. Barngråt. Avskyr barngråt. Varför tar ni barn till en överfull lokal en fredag eftermiddag och låter dem sitta i en vagn och gråta?

Åkte därifrån med tre väskor och två par skor. Genomfört uppgiften till fullo. Sällskapet fick åka hem till fredagsmys med barn, make och svärmor. Jag tog bilen hem och gick rakt ut i skogen. Redan bestämt att det var dags för gråt och skrik. Såg fram emot det. Lätta på trycket. Fick på mig kläder för skogen och gick bara rakt ut. Inte efter stigar och djurspår. Bara rakt ut. Gråten fick klartecken och kom direkt. Lugn och beskedlig. Stril.

Ni vet nog hur det är. Många av er. Vi delar den upplevelsen. Vetskapen om att det är sorgen som är det primära. Vi kommer inte från sorgen. Vi kan blunda för den medan vi prövar skor, lagar mat, lyssnar på radio. Men den kommer alltid ikapp oss. För vi speglar oss i andra. Andra som har det vi önskar. Det vi ser som det verkliga. Det som har en betydelse. Det går inte att jämföra med att vilja vinna pengar, få de perfekta jobbet, "må lite dåligt".

Nej, det handlar om en inneboende klocka som säger till hela varelsen att det är dags att fortplanta sig. Människan har gjort det sedan starten av mänskligheten. Skaffat sig en familj. Fått barn att älska och uppfostra för att sedan se gå vidare som vuxen. Vi som inte får den möjligheten har en flodvåg genom kroppen som måste stannas upp. I värsta fall vändas. Livets vatten måste hejdas. Går det?

Nej, självklart inte. Finns inga tårar, sorger, skrik eller slag som kan hindra det som pågår. Den onda cirkeln. Den vetskapen gör nämligen att slagen och skriken bara fortsätter. I evighet. Sorgerna tar inte slut och livet går inte att hejda. Så vad gör vi? Hur gör vi? När gör vi det? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag kan bara gå ner och laga mat, eller dammsuga, eller öppna posten, eller...

... fortsätta gråta, slå och skrika.