Det betyder inget

En valdag. En dag att välja. Hörde precis att det är tre och en halv miljon människor som kommer att rösta i detta val. Vi ska snart sätta oss på moppen och åka till vallokalen. Denna gång är jag klar med valet innan jag sätter mig bakom maken. Har varit det länge. Antagligen för att jag har för mycket annat att tänka på. För mycket annat som händer.

Har en sista föreställning idag innan turné och det har varit en helt fantastisk upplevelse. Enorma ovationer och visslingar igår efter en enorm insats av skådisar. Stod bredvid och förundrades. Var det så bra? Är det en så bra föreställningen? Jag visste att jag hade lyckats denna gång. Men man kan aldrig veta hur väl man lyckas. Det är först när skådisar tar över pjäsen, som man ser vad det blir. Har jag förberett dem väl? De tog den med storm.

Premiären var jag helt fokuserad. Hade finger på varje replik, redo att hjälpa till om det skulle behövas. Klarade av fokus. Succén var uppenbar när applåderna haglade och jag kunde andas ut. Tog mig hem och sjönk ihop. Nöjd. Det är klart. Yes. Många floder har runnit ihop och nu är det bara att forsätta. Njuta genom föreställningar och ta emot applåderna.

Dagen efter kom mensen.

Fick kämpa mig tillbaka till teaterlokalen. Viljan var borta. Insikten slår ner som en bomb. Vilken fullkomligt värdelös ersättning detta är för något så mycket större. Det som dagen innan var så väldigt viktigt att det skulle vara bra, genomtänk, utarbetat, skickligt... Det betydde plötsligt ingenting. Fick tvinga mig till att följa repliker. Se vad de gjorde. Hitta orden till pausen och entusiastiskt säga att de är så himla bra. Det var en lysande akt. Le mot publik som häver över mig lovord över min kapacitet.

Samtidigt rinner möjligheten ur mig.

Jag lyckas trycka undan sorgen och krampen i magen och låtsas tycka att detta är livet. Teater är livets mittpunkt. Ler och tar emot. Tror på det som sägs. Känner att det värmer. Men när alla går hem och arbetet är klart kommer insikten instormande genom dörren och är upprörd över att jag inte öppnade dörren långt tidigare. Hur kunde jag tillåta en så trivial sak som teater lyfta humöret? Det betyder ju ingenting!

Igår såg jag inte föreställningen. Jag hörde att de var så inne i texten så de inte skulle behöva min hjälp. Tankarna var på helt andra saker. Viktigare saker. Vad gör jag nu? Hur ska jag gå vidare? Hur ska jag klara att gå vidare in i nästa insemination? Hur länge orkar man hoppas? När är det meningen att man ska ge upp? I pausen stod det tre strålande skådisar och uttrycker glädjen över den energi de hade i akten. Den bästa akten hittills. Ja, absolut, säger jag. Absolut. Helt lysande.

Men jag såg den inte. Hörde den inte. Log när publiken ville prata om upplevelsen. Tog emot blommor och försökte svara klokt på frågor kring manus och regi. Men egentligen ville jag bara gå och inte komma tillbaka. Inte se människorna mer. Inte prata med dem. Se dem som helt främmande. Ville bara hem. Till maken. Det som är livet.

Idag är det dags för sista föreställningen. Ska försöka koncentrera mig. Se den nu, när det är sista gången. Ge feedback som jag kan stå för och menar. Sen riva allt och lägga det bakom mig. Se framåt. Planera upp nya vägar. Måste ta mig tiden. Besluta om saker. Välja mina slagsmål och välja bort det som bara inte fungerar. Göra saker för min egen skull.

I morgon ska jag ringa till Fertilitet. "I fredags fick jag min mens, så jag behöver en tid för omslagsundersökning". Igen.