Då är vi igång igen. Laddar för en näst sista insemination. Jag har inte fått mitt omslag ännu, men vi har ändå börjat med heminseminationer. Det är bara denna och en gång till kvar. Sedan måste vi planera för provrörsbefruktning. Jag försöker att inte tänka på det. Försöker att hålla det på ett lagom långt avstånd. Men en dag måste vi ta tagi det. Måste börja planera för det.
Vi pratade om det igår och maken skrattade åt min gestaltning av en Mia med hormonrubbningar. Vi kan skratta åt det över en romantisk middag där vi båda är på bra humör. När det väl är dags så sitter skrattet i halsen och kampen är på ytterligare ett lägre plan. Vi biter ihop. Hoppas. Ser på varandra i smyg och undrar vad som sker om det inte kommer att bli.
Jag oroar mig inte för att vi på något sätt skulle glida isär. Att det skulle bli en avgrund av sorg mellan oss, även om vi sörjer på så väldigt olika sätt. Men jag undrar hur vi kommer att isolera oss mot omvärden, för att de inte ska få chansen att av misstag såra oss. Både för deras och vår skull. Undrar. Ser det inte framför mig, men inser ändå att det kommer att ske. Överlevnad. Vi måste ju överleva.
Så länge heminseminerar vi. Allt vi kan. I veckan blir det en ny insemination på den kliniska vägen. Vi får se. Jag har inga förhoppningar. Ingen tro kvar. Ändå slår den lilla envisa snödroppen ut i den envisa snön. Varje gång. Men jag tror inte. Man ska inte tro.
Man ska kanske inte tro, men man kan hoppas. Läser det du skriver och tänker att det kan bli tufft att sluta sig mot omvärlden. Finns möjligheten att öppna upp och visa sin sorg? Ska jag fråga av alla människor, som inte är direkt bra på detta själv. Men jag försöker. Och märker att det fungerar bättre än att stänga till. Men - svårt är det...
SvaraRadera