Slaget om slaget

Det verkar ta tid denna gång. Det vill sig inte. Morgon och kväll ska det doppas sticka i urin och varje gång är det denna ring. Ingen smile. Bara en tom ring. Det är ovanligt. Ovanligt sent. Det brukar ha kommit dag tretton. Idag är det den dagen. Kanske i kväll...

Väntan är väldigt jobbig. Samtidigt som det inte tar fokus. Det är morgonrutin och sedan en kvällsrutin. Cirkel. Inget resultat. Ikväll får vi se. Får se om det ger annat utslag. Får se om den lilla smilegubben har lust att kika fram. Kanske. Jag har känt av honom mer idag än tidigare dagar, men det ska inte säga mig något. Det kan vara vad som helst. I morse mådde jag riktigt illa och insåg att det är en lärdom.

Hur? Jo, jag kan inte gå och tro att det skulle kunna vara ett bevis på en graviditet. "Minns du inte när du väntade på omslag? Du mådde superilla och det berodde inte på någon graviditet." Ta lärdom. Nu har jag bestämt mig. Jag ska gå iväg en sväng nu och sedan komma tillbaka och ge resultatet. Fem timmar sedan jag var på toa sist, så det ska fungera nu.

Försvinner ett tag... Kiss på sticka.

Tillbaka.

Nej, inte denna gång heller. Sitter och känner att det pågår, men det ger inget utslag. Kanske inte blir något denna gång. Kanske är så att det hoppas över. Vi får se. Får ta ett nytt test i morgon bitti. Det tionde. Då är det ju även mer säkert. Vi får se. Jo, visst gråter jag. Men sådant är hon. Sorgen.